Det var ett tag sen och det har hänt och det händer en massa saker hela tiden.
Mycket som inte var tänkt skulle hända och mer där till.
Både i positiv och negativ benämning.
Direkt efter hemkomsten av Winter Classic på Höga Kusten fick jag en rad hälsonyheter som äventyrade min kommande långtur.
Diskussionen var Cancer eller inte Cancer. Tablettbehandling? Operation?
Snabbt skulle jag plötsligt tänka på hur träningen skulle bli med stomipåse, smärtor värre än det jag redan har haft och har, för inte tala om "hur ska jag bära höftbälte på en väska med ett rejällt sår på magen?" Och var det ens cancer?
Det är ett dilemma som vi med Endometrios ofta får stå inför: dålig och diffuss information.
Läkarna ville öppna upp för att bränna vissa sammanväxtningar (av organ och celler) och rota genom för att bekräfta det ena eller det andra. Att ständigt få diffus information av den här graden och såpass allvariga saker är inte roligt.
Val och beslut
Jag ställde mig tveksam. Vad blir konsekvensen om jag gör och om jag inte genomför operationen? Hur lång läketid skulle det vara?
Efter några veckors tänkande avbröt jag min operationsköande för jag var för tveksam. Tack vare patientorganisationer vet jag att det ännu finns alternativa sätt att tillgå innan man tar till kniven. Förvisso är det jag som drivit om borttagande av livmodern i och med det inneburit så många problem, men att bli uppskuren för att läkarna vill "titta lite" njaaaa...
Nog är jag medveten att jag kommer tvingas till det förr eller senare, men jag hoppas på att det kan dröja till senare än snarare.
Stress, förväntningar och allt annat
Den där vändpunkten påverkade mig en aning men jag har fortsatt efter bästa förmåga att kämpa på vidare ändå.
Men dagarna är tuffa.
Oftast har jag ångest och grubblar.
Hur min ormrädsla och pollenallergi påverkar övningarna inför resan, har jag pengar nog? Har jag kunskap nog?
Har jag xxxxx nog?
Är jag nog? Va fan har jag egentligen gjort de senaste 2-3åren när jag tänkt på det här?
Självtvivlan är döden för framgång, jag vet det, men det är också svårt att inte göra det.
Eftersom det är få som tror på min resa, vågar jag väldigt lite direkt be om hjälp kring det.
Istället blir det en eller annan frågeställning här och där.
Jag vet att jag är för mentalsvag för negativa kommentarer.
Rucka på den minimala av självförtroende och tro jag har på den resan är det sista jag vill.
Visst man måste vara realist men för många är snarare pessimister.
Alla andra är så perfekta
En annan självförtroende-dödare är att läsa alla andras bloggar.
Jag borde vara inspirerad men istället är jag avskräckt.
Alla andra verkar ha perfekta turer, perfekta bilder, kunna skriva metodiskt och pefekta blogginlägg.
Alla andra är så inspirerande och en själv?
Och så verkar också alla andra vara så gott som experter.
Till och med nybörjarna!
Som tur är, verkar de som sporrat och stöttat min vandring (eller projekt som vissa vill kalla det) och det är väl det som är det positiva i det hela.Det finns dom, allra mest företag.
De enskilda individerna är få, flertal av dem med lite eller ingen tid att faktiskt bry sig mer än 1minuts peppning.
Inte för jag är otacksam, det är jag inte, men det räcker tyvärr inte hela vägen. Smällarna man får ta.
Men alltmer börjar jag tveka på mina egna kunskaper och erfarenheter. Kommer de att räcka?
Hur ska jag visa andra? Måste jag visa andra?
Tankarna går runt och runt, till slut skriver jag ingenting.
Bloggen blir tom.
Det blir, precis som min vardag med dolda funktionsnedsättningar; för att det inte syns, tror folk inte på att det är där, för det ser ju ut att man klarar sig så bra ändå.
Jag är inte perfekt, långt ifrån.
Ofta tänker jag för mycket, blir paralyserad av det och har tunnelseende, som fan.
Då försöker jag fråga saker men eftersom jag är föga förmågen att vara så konkret jag önskar, blir det bara pannkaka.
Tänk om man vore så perfekt som alla andra.
