Så är månaden snart här. November. Den där månaden där allt liksom står stilla i naturen. Väntan på snö. Väntan på is. Väntan på kyla. Väntan på värme. Det var länge sedan man cyklade på sommarvägar. Länge sedan man vandrade på sommarstigar och allt var grönt och lummigt omkring en. Länge sedan man satt på en bergstopp en ljummen sommarkväll och njöt av en glittrande solnedgång. Länge sedan man fångade solen! Länge sedan man gjorde upp eld och sedan kröp ner i ett tält i sommarnatten till fåglarnas läten. Längesedan man vaknade i ett tält och man hade en hel dag framför sig, ingenting planerat förutom att upptäcka och andas in naturen.
Längtan.
Jag älskar hösten och försöker att vara ute så mycket som möjligt men november känns bara som en lång transportsträcka. Löven har fallit ner från träden, nu är det bara något enstaka kvar. Ingenting andas liv. Allt andas väntan. Väntan på vintern och väntan på den nya våren och sommaren. Och den kommer. Den kommer alltid tillbaka. Snart.
November är här.
Och sommaren kommer tillbaka. Snart.
