Sista helgen i maj förra året gjorde jag en vandring på Fulufjället i full vårflod. Några dagar efter fick jag veta att ett efterlängtat embryo slagit rot i min mage. Det gjordes ett ultraljud där det fastslogs att det som syntes sprattla tillkommit under nämnda ensamvandring.
Då jag har en närmast religiös relation till fjällen misstycker jag inte alls. Fjällgudens dotter!
Nog är jag övertygad om att fjällen hade ett finger med i spelet. Enligt mina egna beräkningar skedde visserligen det hela dagarna innan, men blastocysten fäste till fjälls - den där andra väl så avgörande händelsen för tillkomsten av ett barn.
Fowwe skrev alldeles nyss i sin blogg om hur fjällen inbjuder till tankar om de stora frågorna. Jag instämmer förstås. Och inte är det mer obegripligt att det skulle finnas flera universa än att en futtig liten embryocell kan veta precis hur den ska dela sig och placera sig i den omgivande mammakroppen för att utvecklas till en verklig människa. Fjällvandrandet fungerar även som en kanal till kärnan i mig själv. Men aldrig har väl fjällen haft så stor betydelse som under just den där turen. Frågan om att få eller inte få se ens avkomma bli till, kan vara rätt stor, för att inte säga en existentiell skräck. Och det finns en anledning till att de har säsongsstängt i fjällen i slutet av maj; det ska till ett alldeles särskilt behov av sinnesro för att söka sig dit under denna ogästvänliga tid snarare än till ett spa eller något. Men då hade det ju aldrig blivit någon fjälldotter. Nej, då hade man legat där i bubbelpoolen och låtsats avslappnad, letande graviditetstecken.
Jag lämnade vandringen med en känsla av att livet föll på plats mitt ute på en smältvattendränkt myrmark, som jag med nöd och näppe tog mig torr ur, efter att ha pulsat i djupsnö i kraftig motvind och snöfall. Som om jag lyckades matcha den existentiella rädslan med en reell fara/jobbighet av i alla fall nästan likvärdig kaliber.
Nu planeras inga vårflodsvandringar, utan dotterns första möte med fjällen. Det ska bli så behagligt som det bara är möjligt för en bestämd liten bebis som ogillar ytterkläder. Och med en kliché: För mig börjar äventyren om från början igen genom de nya ögon som ska få se sig omkring. Den här våren finner vi tussilago istället för vårflod.
