Om tre dagar vänder det, då har vi kommit till årets mörkaste dygn, sedan blir det bara ljusare och ljusare. Hade det funnits snö på marken hade det inte varit så mörkt som det är nu, men då hade det o andra sidan varit svårare att ta sig fram med rullstol och då hade vi ju missat lördagens fantastiska tur.
Eftersom solen går ner redan vid tre-tiden på eftermiddagen så gäller det att vara någorlunda morgonpigg. Gick upp tidigt på morgonen för att göra mig i ordning och rasta Iris och med tidigt så menar jag ca 07.00, tidigt för att vara på en lördag, men hellre komma iväg tidigt än komma hem sent. Tråkigt nog är det för långt för Iris att gå, men om någon månad eller två kan jag börja lite smått, ska bli riktigt skönt. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men jag tycker verkligen det. Det har snart gått ett år sedan vi fick ta bort Ymer, saknaden av honom och längtan av att ha en fyrbent svansviftande vän vid min sida är väldigt stor.
Träffade som vanligt min ständige följeslagare och vän Calle nere vid Stockholm södra, därifrån tog vi pendeln ner till Nynäshamn, en resa på lite mer än 1 timme, tur att man har trevligt sällskap efter vägen.
När vi kom ner åkte vi igenom fiskehamnen med alla dess bodar, som för säsongen var igenbommade, i alla fall såg det ut som det. Efter en stund kom vi fram till en cykelväg som vi fortsatte bort mot Trehörningsviken, efter en brant uppförsbacke svängde vi vänster och åkte genom ett villaområde för att en stund senare komma till ytterligare en hamn och Nynäshamns segelsällskap, nu började klättringen. Jag var här med Ymer för några år sedan, på vintern, men som sagt så var det några år sedan så jag hade inte riktig koll på vad som väntade oss, mer än ett antal backar, ett vackert landskap och en fantastisk utsikt över Gårdsfjärden och det öppna havet.
Vid ett ställe fick vi för oss att vika av från den fina asfalterade vägen, ner mot vattnet för att ta lite fina kort men innan så tittade vi oss omkring för att se vart man sen kunde ta sig upp till vägen igen, för det var ganska brant, sedan hade det regnat en del, så marken var ganska lös. Vi såg ett eventuellt ställe som vi kanske kunde ta oss upp mot, så vi åkte ner, fram med kameran får att ta några bilder för att sedan ta oss upp, men det var mycket svårare än vad vi trodde, men som tur var så kom det en som hjälpte oss den sista biten, tack för det du okända hjälte.
Vägen som vi åkte på var som sagt asfalterad så det var inga problem att ta sig fram, trots alla backar, det som gjorde att det tog sådan tid var att det var så otroligt vackert. Här kommer ett litet axplock på de bilder som jag tog efter vägen.
Efter vägen såg vi att man hade byggt rastplatser med toaletter, tre totalt mellan båtsällskapet och Lövhagen varav en av toaletterna vid varje plats var anpassad för människor i rullstol, riktigt kul och se att man tänkt till lite extra.
Några kilometer söderut ligger Lövhagen, ett vandrarhem, café och stuguthyrning. Vet inte hur det är med tillgängligheten här, men efter att ha tittat på bilderna på deras hemsida, så verkar det inte vara så anpassat där, men man kan ju alltid ringa och kolla. Vandrarhemmet är öppet året om, caféet däremot har lite andra tider, december är det helt stängt, mitt tips är att kolla på hemsidan eller ringa.
Vid vandrarhemmet fortsatte vi en bredare stig in i skogen, nu blev det genast lite jobbigare, men vi hade inte så långt kvar. Vid en t-korsning svängde vi vänster, ganska snart upptäckte vi att vi skulle svängt höger i stället för att komma till dagens slutmål, Knappelskär, men i stället så kom vi ner till vattnet och till en stor brygga, vi stannade till för att ta en välförtjänt fika och spara Knappelskär till våren i stället.
Den här turen kan jag varmt rekommendera, den är lätt att ta sig fram på med rullstol, dock några ganska branta backar, sedan är den ganska trafikerad, men håller man sig efter kanten och tar det lugnt så är det här en riktigt njutbar promenad.