Fredag förmiddag. Jag stänger av radion. Inte ens jag orkar höra mer elände nu. Borstar första snön av bilen och baxar upp kajaken. Längs med grusvägen har en räv sprungit före och lämnat en snirklig spårlöpa. Snön gnistrar på träden. Det är helt stilla vid sjön.
En orre kuttrar förnöjsamt på en av holmarna och jag låter paddeln vila och glider sakta in mot den. Orren låter mig komma ganska nära innan den bestämmer sig för att jag är för närgången och därför ger sig iväg över till närmaste grannö. Det blir te och macka sittande i kajaken, det är så kallt om fötterna att kliva i och ur.
Lite snö faller från en tall. Den lilla rörelsen förstärker känslan av stillhet. Solen gassar. Tankarna kommer ändå krypande. Att välkomnande och tolerans ska vara ett så farligt hot mot de som lever av polarisering att de försöker bomba och sticka ihjäl dessa försök till samexistens. Och att röster höjs för att krig ska vara lösningen?
När jag tittar ut över det blanka vattnet är det svårt att tro att vi inte ska kunna ha råd att hjälpa mer, att Sverige ska stå på någon slags ruinens brant. Är demokrati och rättvisa en lyx eller är det en livsnödvändighet? Och är inte i själva verket orättvisan en förutsättning för det faktum att jag kan sitta här i min plastkajak och dricka te ur en billig termos. Njuta av stillhet och frid i ett rikt land. Det är åtminstone inte något jag har kämpat mig till utan jag har bara haft tur i det orättvisa lotteriet. Tankarna är inte nya och lär tänkas många gånger igen.
Längs strandkanten kryper stora fjäderformade iskristaller ut över vattenytan. Men än dröjer det nog länge innan det går att åka skridskor här. Sonen skickar ett sms om att han tagit en tidigare buss och vill bli hämtad. Jag börjar paddla tillbaka. Baxar upp kajaken, startar motorn och slår på bilradion. Verkligheten existerar på olika men parallella plan. Ibland är det svårt att se att de hänger ihop.