På grund av snöläget i år innehöll planeringen av årets junivandring ovanligt många osäkerhetsmoment. Vi var 5 deltagare: förutom jag själv och min gode vän Anders så hade vi 3 ungdomar i åldrarna 19-25 år med i gänget.
Planerna
Vi började i Suorva 20 juni, och vår ursprungliga plan var att gå in mot bron vid Skárjá och därefter följa Ráhpajåhkå på dess västra/södra sida. Redan i inledningsskedet insåg vi att den planen kunde bli svår att följa, så det fanns en reservplan: att efter Pielaslätten (Bielavallda) följa Rapadalens östra/norra sida mot Aktse. I reservplanen ingick att gå förbi renvaktarstugan som ligger mellan jokkarna Alep och Lulep Vássjájågåsj och ta den "höga vägen" till Skierffe.
Läget i björkskogarna
I Suorva var det i princip snöfritt i björkskogen. Det var bara när vi närmade oss skogsgränsen mot kalfjället som det låg snöfält kvar. Detsamma i Rapadalen. Däremot var det mycket vatten i småbäckarna. I Suorva var stigen (skoterspåret) bitvis översvämmad, men det var inget som utgjorde något större hinder. Övriga bäckar kunde vi utan större problem gå eller hoppa över.
Kalfjället före Guhkesvágge
Den första stora jokken var Njabbejåhkå som vi korsade där skoterspåret kommer upp på kalfjället. Den var strid och vi var beredda på ett kvalificerat vad. Men det låg snö kvar i kanterna och vi kunde gå över på en tjock och stabil snöbrygga. Bryggan låg nog inte kvar särskilt många dagar därefter.
För övrigt var marken på sluttningarna Njavve- respektive Njirávbullda till stora delar barsmält på nivåerna upp till ca 900 meter.
På väg mot Guhkesvágge. Den lilla "knölen" mitt i bild är Nienndo 1008. Sjön i sänkan bakom till vänster om Nienndo är Liehtjitjávrre. I bakgrunden skymtar de snöklädda bergen inne i Sarek.
Inne i Sarek
Efter passage av bron var vi inne i Sarek och ett par timmar senare fick vi utsikt över Vuojnesluobbala. Här låg många stora snöfält kvar, men det fanns också partier som var barsmälta. Men anblicken mot sjön Bierikjávrre fick oss alla att bli lite fundersamma.
Vuojnesluobbala. Den lilla bergknallen längst till vänster i bild är Bierikvárásj. Precis bakom och till höger ligger Bierikjávrre. Inget vatten, bara is och snö!
På Pielaslätten (Bielavallda) var förhållandena ännu mer "vintriga", men bland alla snöfält fanns barsmälta "öar". Att gå på snöfälten var inte alltför besvärligt, här var det Bielajåhkå som utgjorde det största problemet (alternativet med Skárja hade vi nu övergett, så vi var tvungna att korsa Bielajåhkå). Jokken var vattenrik och den hade brutit igenom det tjocka snötäcket nästan överallt. Vi lyckades dock hitta en snöbrygga som var stabil och kom över. Annars hade det blivit ett mycket kallt vad i duggregnet.
Utmed Ráhpajåhkå
Vi avstod från Snávvávágge eftersom vi gissade att den branta stigen ditupp inte skulle vara enkel att gå. Vad vi kunde se låg det snöfält som delvis täckte stigen.
Ráhpajåhkå var kraftig och full av vatten. Det rann också mycket ner från sluttningen, så det var blött överallt. Men ändå gick det ganska bra att gå utmed stranden. På ett ställe hindrades vi av en lång kanal som vi gick runt (hade varit snabbare och enklare att vada den vid utflödet i Ráhpajåhkå).
Alep Snávvájågåsj hade två strida jokkfåror som vi vadade (den första med rep som säkring för att inte riskera att hamna i Ráhpajåhkå). För övrigt var terrängen runt Låddebakte blöt, inte minst några vattenrika kärrmarker som tvingade oss till omvägar i snåren. Annars inga stora problem om man gick relativt nära stranden. Efter Tielmavadet ska man däremot alltid gå en bit in i skogen. Före Skårkistugan var vi tvungna att vada Jilájåhkå, men det var enkelt.
Vattennivån i Ráhpaädno var mycket hög, och strandstigen efter Skårkistugan var helt översvämmad. Vi följde istället stigen inne i skogen, men även den går ju bitvis nära stranden.
Alep Vássjájågåsj har två vattenfåror med något hundratal meter emellan. De var vattenrika (särskilt den södra var kraftfull) så de krävde vad med avtagning av kängor.
Vi gick därefter upp genom skogen mot renvaktarstugan. Flera mindre jokkar som man inte märker i vanliga fall rann genom skogen. Jokken som rinner precis förbi stugan korsade vi inte, vi gick en bit ovanför. Den var rejält kraftig och hade troligen krävt ett vad.
Lulep Vássjájågåsj
Denna jokk tänkte vi vada på kalfjället, på ca 950 meters höjd, och vi hoppades på en snöbrygga. Men därav blev intet. Den branta och djupa ravinen var klädd med snö på bägge sidor, och längst därnere i botten hade jokkfåran brutit igenom snötäcket.
Lulep Vássjájågåsj, fotograferad när vi kommit upp till närmare 1100 meters höjd. Ravinens kanter är inte så djupa och branta där som vid det vanliga vadstället, och vi kunde få en överblick. Jokken hade brutit igenom snölagret hela vägen upp i dalen, ingenstans fanns någon snöbrygga. Is-/snökanterna var 1-2 meter höga, och däremellan forsade iskallt smältvatten med stor kraft. Inte ens med rep tyckte vi att det var rimligt att försöka vada jokken.
Vi åt lunch på en snöfri kulle på 1100 meters höjd. Därefter beslöt vi att även ha vårt nattläger där, medan två i gruppen gav sig upp på Vássjálåpptå (sluttningen av berget Vássjá) för att rekognoscera. Omkring vår "ö" var snötäcket flackt och förrädiskt. Observera de mörka, blå fläckarna i snön i högra delen av fotot. De fanns på flera ställen och skvallrade om att snön var vattensjuk och omöjlig att ge sig ut på. Nästa dag tog vi långa omvägar på lutande mark för att inte riskera att trampa ner oss i "bottenlös" snösörja. Där marken lutar rinner ju vattnet undan och bildar inte djupa vattensamlingar i snön.
Således tvingade Lulep Vássjájågåsj oss att ta en lång omväg upp mot Vássjábákte och genom Vássjávágge. Den dagen gick vi säkert till 95% på snö, som mestadels hade god bärighet för våra kängor. Vi stötte på flera intressanta problem när vi gick i snölandskapet, vilka dock kunde lösas efterhand.
När det gäller Lulep Vássjájågåsj tror jag den fortfarande kan vålla mycket svåra problem för Sarekvandrare som väljer den "höga vägen". Det är väldigt mycket snö på sluttningarna däruppe, så den kommer att vara strid och vattenrik länge. Att däremot vada den nere i Rapadalen tror jag fungerar tillfredsställande.
"Ni är de första som kommer ut ur Sarek"
Följande dag (27 juni) nådde vi Skierffe som vi naturligtvis ville gå upp på. Vi var inte de första besökarna där, det syntes en del spår i snön på stigen från Aktse. Vi träffade ett par tyskar som tänkt fortsätta in i Sarek den höga vägen men som gett upp pga den snöklädda blockterrängen på Gierdogiesjtjåhkkå. Det var nog lika bra, annars hade de, liksom vi, fått tampas med Lulep-jokken.
På kvällen kom vi fram till Aktse. Jag pratade med stugvärden om båtskjuts nästa morgon. Han frågade varifrån vi kom, och när jag kort berättat om vår färd sa han: "Ni är de första som kommer ut ur Sarek". Vi träffade hans kollega i Aktse i Murjek igår, och hon sa att inte heller dagarna därefter hade det kommit någon från Sarek.
I Kvikkjokk sa de att ingen kommit från Sarek från Pårek heller. Detta har sin egen förklaring (översvämning vid Påreksjöarna), men att berätta om de detaljerna överlåter jag åt dem som hamnade i det.