Trots att jag varit hemma en vecka från Kvikkjokksturen så har jag inte ännu lyckats få ihop mitt reportage därifrån. Det får därför bli en kortare variant som mest behandlar snösituationen. Övriga iakttagelser får vänta. Jag kom fram till Kvikkjokk 30 maj ock åkte därifrån sent på kvällen 3 juni. Totalt vandrade jag ca 40 km i terrängen runtom Kvikkjokk under dessa dagar.
En försmak av Sarekfjällen får man vid parkeringsplatsen vid Vaikijaur 4 km norr om Jokkmokk om vädret är klart. I mitten syns Skájdetjåhkkå 11 mil bort. Alltmer till vänster därom syns Gaskastjåhkkå, Lullihatjårro och Lullihatjåhkkå. Till höger syns Gådoktjåhkkå och en liten skymt av Gådokgaskatjåhkkå.
30 maj 2015
Tjaktajaure och cykelstigen till Aktse
2 km innan Tjåmotis svängde jag av upp mot Tjaktjajaure och följde vägen på östra sidan fram till parkeringsplatsen vid Sijddoädno. Tjaktjajaure var i det närmaste tom och det vatten som var kvar var isbelagt utom ett litet område strax innanför fördämningen. Vägen kantades av plogvallar men vägbanan var torr och fin. En hel del snö fanns kvar i skogen. Utsikten mot västra Sarek är fin om man bortser från området runt Tjaktjajaure. Stigen till Aktse hade använts av snöskotrar och snön låg kvar så långt jag kunde se. Därför blev det ingen vandring till Aktse.
Dammvallen vid Seitevare.
Bilvägen längs Tjaktjajaure.
Tjaktjajaures stränder.
Vy mot östra Rapadalen sedd över Tjaktjajaure. Tjahkelij till vänster, Skierffe till höger och Skoarkki i mitten.
Stigen till Aktse var snötäckt så långt jag kunde se.
Runt Kvikkjokk
Nere i byn var det barmark men snön lyste vit på bergen runtom. Prinskullen var vit av snö förutom där det var riktigt brant. De högre fjällen var vita och visade knappast några tecken på att snösmälning. Videt blommade och började få små blad medan björkarna bara började knoppas.
Vy in mot Tarradalen med Gasskájvo och Njunjesvárre.
Bårddetjåhkkå med observatorieplatån sedd från turiststationen. Bálgattjåhkkå skymtar. Fjället bakom granarna är Sähkoknuohkke.
Första kvällen och framåt natten promenerade jag längs stigen på Gamájåhkås östra sida upp till bron över Njáhkájåhkå. Den var överfull med vatten och det rann i skogen utanför den vanliga fåran. Bron gick i alla fall klar. Stigen var mycket blöt och korsades av många småbäckar som inte finns på kartan. Snö och is låg också kvar på många ställen, så även i skogen. Framåt midnatt bildades is på vattenpölar med stillastående vatten. Mina planer på att eventuellt vandra upp till Standárjåhkå och följa den upp till Pårekslätten för att sedan gå tillbaka via Kungsleden avskrevs.
Tre dagar ägnade jag åt en vandring på Gamájåhkås västra sida. Målet var att följa gruvstigen upp till Ruovddevárre. För att nå stigen behöver man gå ca 4 km i obanad terräng och jag fick rådet av båtföraren Björn Sarstad, www.battrafikikvikkjokk.se, att följa skoterspåren nära Gamájåhkå. Trots detta var det besvärligt att ta sig fram i blötan i skogen, över myrarna och en mindre mängd snö. På tillbakavägen följde jag uthuggningen som går längs naturreservatet Kamajokks västra gräns. Den vägen visade sig vara mycket besvärligare med betydligt mer snö, vatten, myrar, kullfallna träd och en kuperad terräng som reduceade min hastighet till ca 1 km/timme.
Några bilder från naturreservatet Kamajokks västgräns.
Vy mot norr från höjderna nära gränsens södra ände.
Boarektjåhkkå (tv) och Stuor Jierttá (th) sett över Lulep Várddo från samma ställe som ovan.
Gruvstigen såg rätt hyfsad ut till en början men snart blev det mycket snö och när det sedan blev snö helt och hållet vände jag. Det var strax ovanför F:et i Fiellokvárásj på Fjällkartan.
En av gruvstigens bättre delar.
När gruvstigen såg ut så här så vände jag.
Tack vare mina gummistövlar kunde jag hålla mina fötter torra och varma hela tiden trots att jag gick i ankeldjupt vatten eller snö nästan hela tiden. Bäcken alldeles söder om gruvstigen var drygt knädjup på det grundaste ställe jag kunde hitta så där blev det till att ta av sig stövlarna. Mitt beslut att vända grundade sig också på att jag skulle få det svårt att passera de återstående bäckarna fram till Tjuoldajåhkå vilken i sin tur säkert skulle vara helt ovadbar.
Tältplats vid Gamájåhkå.
Det blev två tältnätter nere vid gruvstigens båtplats nere vid Gamájåhkå. Efter första natten hade vattenståndet i älven stigit några decimeter för att efter andra natten ha sjunkit igen. Jag var alltså där vid högsta vattenståndet vilket stämmer med SMHIs vattenwebb. Sedan jag återvänt hem från Kvikkjokk har det kalla vädret fortsatt och vattenföringen har nu (15/6) sjunkit till en tredjedel. 
Vattenföringen i Gamájåhkå enligt SMHIs vattenwebb. Jag var där när vattnet var om högst, runt 2/6.
Kurvan visar även en prognos för en vecka framåt och en fördubbling av vattenföringen förväntas. Så har det sett ut under de senaste veckorna, dvs en kraftig ökning, alltid om en vecka. Men den riktigt stora ökningen har i stort sett uteblivit och återstår förmodligen då det finns mycket snö kvar.
Vädret var växlande. På vägen upp längs Gamájåhkå regnade det mer än halva dagen och det fortsatte på förmiddagen dagen efter. Sedan klarnade det upp och mina blöta kläder torkade på några timmar. Resten av turen var det växlande molnighet med en hel del sol. Temperaturen låg mellan några minusgrader till 7-8 plus.
Jag diskuterade en hel del med Björn Sarstad i Kvikkjokk (förutom Linné, gruvnäring och metallframställning, vetenskapshistoria och relativitetsteori) bland annat om hur svårt det var att få information om snösituationen i fjällen. Han framförde att det var svårt även för dem däruppe att veta exakt hur läget är. Efter skoter- och skidsäsongen är det väldigt få som rör sig i terrängen då det är så svårframkomligt. Den mesta informationen tycks komma från mer eller mindre vilsna turister, ofta utländska, som kommer alldeles för tidigt för att kunna göra några egentliga vandringar utan får nöja sig med dagsutflykter. Den här gången besöktes Kvikkjokk förutom av mig också av två engelska tjejer i 25-årsåldern och av en fågelskådare. De engelska tjejerna hade anlänt en vecka före mig och hade tänkt vandra Kungsleden söderut vilket förstås var helt ogörligt. De arbetade på WWF i London och hade hört talas om området som "Europas största vildmark". Istället gjorde de olika utflykter på Björns förslag. En dag vandrade de upp mot Prinskullen men kom bara drygt halvvägs innan det blev för mycket snö. En annan tur gjorde de till Njunjes i Tarradalen men där var det också mycket snö på stigen trots att den ligger mycket lägre. De hann också med att bada i "Lagunen" Mierdekjávrre.
Kontentan av mitt besök blir att jag och min kompis skjuter på vår Sarekvandring från att börja strax före midsommar till veckan efter. Värmen måste ju komma någon gång. SMHIs vattenwebb kan vara ett bra hjälpmedel för att få information om förhållandena i fjällvärlden.
Nu är det dags att förbereda sig igen inför den riktiga Sarekturen efter 40 år!