Hallonsnåren precis utanför dörren. Det är grejer det.
Att ta en promenad bort till sjön sent på kvällen. Dra av mig kläderna. Sakta sjunka ner i det mörka vattnet. Huden tätt mot livet. Hela jag omsluten av livet. Allt jag är.
En stilla frukost vid ån. Bara jag och livet.
Måste det vara så stort. Nä. Det måste ingenting.
Ibland blir det minsta oändligt stort. Ibland räcker inte de största bergen i Himalaya. Eller att korsa och tvärsa oceaner, öknar och en hel värld.
Det blir vad jag ser.
Det blir vad jag längtar efter.
Det blir vad jag behöver att det är.
Men det måste ingenting.
Inte hos mig. 
Men jag behöver att min tanke får vara fri.
Och min upplevelse.
Förboka inte min upplevelse.
Ingen vet vad jag behöver att det är då.
Ingen vet hur jag längtar efter att det ser ut då.
Kanske jag behöver sörja och se sorgen i det som är.
Kanske jag behöver skratta och se glädjen i det som är.
Kanske jag bara behöver leva och känna livet i det som är.
Försök inte please me.
Försök bara vara dig själv.
Låt det bli vad du ser.
Låt det bli vad du behöver.
Låt det bli vad du längtar efter att det blir.
Det du ser är också vackert.
Jag litar på det.
Även om jag aldrig sett det. 