Uteliv som sådant är en exklusivitet för flertalet på denna jord. Jag har inte varit ute i vildmarken och känt den uppfriskande rena, klara luften och tystnaden sedan i april förra året. Resten av tiden har jag överlevt i storstad som hemmapappa. Den enda luft jag andas är mest förorenad och ibland undrar jag om detta verkligen är bra för döttrarna. Jag är ju hemma med dem varje dag, tjugofyra timmar om dygnet och det skapar ju det starkaste av band. men det verkar mest vara jag som lider av storstaden. Och betongen. Och trafiken. Döttrarna vet egentligen inte om någonting annat. Så jag har bara mina erfarenheter av livet att nära mig på och just nu längtar jag sjukt efter en tid i Sarek. Eller i Sakha. Kanske det är fler än jag som längtar dit, för jag såg att över 100 000 människor tittat på piloten från Sakha, (som senare ledde till Frozen Frontier Expedition som skedde förra året. Se http://www.outwildtv.com/expeditions/frozen-frontier/posts ) Kika gärna på den och läs kommentarerna! (Börja med de senaste!
Intressantast med många kommenterar som är negativa är välmenande människor som sällan har med natur och urbefolkningar att göra. Skulle man följa deras direktiv, så skulle en stor del av de få som fortfarande finns, som exemplevis eveneska renskötare, vara utdöda. Och våra egna samer och dess rennäring. Det är just dessa grupper av människor som kan lära oss det flertalet av oss saknar idag. Vilka är vi egentligen, vi människor, och var passar vi in?
Nä, nu vaknade Dana och det är dags att laga lunch igen. Stångkorv med makaroner.