När förut något osynligt blir synligt kan vi börja identifiera oss med det. Då blir detta synliga något vi relaterar oss till. Det mest spännande med utvecklingen inom friluftslivet är våra ständiga behov av ideal och förebilder att ställa dessa upplevelser emot..
Än mer blir detta i dag då alla kommunicerar med bilder kors och tvärs. Bildbombardemanget är idag fullständigt och totalt. Inget friluftsliv utan bilder. Dessutom, en bild säger mer än tusen ord som man brukar säga.
Idag är en upplevelse bild.
Kultplats vid det heliga fjället Akkavare, vid sjön Leáffasaiva Gällevare(©) Nordiska Museet
Samerna hade ju tidigare inga bilder av fjället. På något vis var deras uppfattning om sin omvärld likadan som om vi samtida storstadsbor skulle relatera oss i en storstad till parkeringsplatser, shoppinggallerior, vägar och hus, och tro att detta är något som av andra sedan skulle kunna uppfattas som Vildmark. Samernas landskap var helt enkelt en naturlig del av deras livsstil, kultur och föreställningsvärld. När sedan vi andra kommer in i detta landskap och tar det i besittning uppstår helt plötsligt andra bilder. Tagna bilder som är som fotografier. Dessa bilder blir som uppfinningar, hanterbara för dom som vill och förstår att använda dom, och ur dessa nya bilder börjar andra skapa återigen andra bilder, som vi sedan kan konsumera förhålla oss till och utveckla. Bildflödet växer. Urbilderna är således få.
Bilden av fjället är beroende av begrepp som: vildmark, orördhet och social medvetenhet, allt i en salig blandning. Likaså är det moderna friluftslivet i starkt behov av just Bilden av Vildmarken oavsett var denna bild kommer ifrån.
När den moderna människan börjar konstruera fram, vetenskap, nationalparker, friluftsföreningar, museer och allehanda arkiv, försvinner samtidigt den traderade bilden långt in i glömskan. Det osynliga och det upplevda måste ideligen ställas mot realismen. Fotografiet föds under denna tid och fotografiet hämtar i sin barndom lösningen ifrån den målade bilden. Begrepp som ljus, skärpa, perspektiv och andra bildbegrepp förs helt enkelt över till fotografiet ifrån måleriet. Man kallar fotografiet för Avbildande och Realistiskt. Begrepp som alltså tidigare följt måleriet.
I en värld utan kamera och bildmässig läskunnighet var landskapet något man bara förhöll sig till. Att se något utan att ha en avbild till det man såg var det enda man således kunde. Även kartan är en bild och även utan detta kunde folk orientera sig eller finna sig tillrätta i landskapet. Ungefär som aboriginer i Australien.
Man klarade sig med sin egen konst, dans, sagor och en helt annan läsning av naturen än vad vi idag är vana vid. I dag står kamera, karta och gps för detta, och utan detta blir det heller ingen vildmark. (Min farmor som var född i sin gård på Norra Gotland på artonhundraåttiotalet besökte bara Visby en gång i sitt liv, då gick hon till fots dit. Det tog fem dagar att gå, och hon gick uppenbarligen ifrån gård till gård och det utan karta)
Vårt ständiga behov av konkretion, rationalism, färgar därför bilden av naturen, högfjället och vildmarken. Man kan säga att fjällen nog är uråldriga, men uppfattningen och den kulturella bilden av dom är modern.
Antingen Gud eller gps alltså!
Den konventionella konsthistorien kan bara rada upp ett antal namn på konstnärer som målat av fjäll. Men hur intressant är egentligen detta? Utan en djupare förståelse av att sätta in fjällen i ett socialt sammanhang och se bilderna förutsättningslöst och bildmässigt och förstå historien runt detta, blir ju det bara till ett upprepande och konventionellt pladder. Konsthistoriker är ju inte vidare friluftsintresserade och friluftsfolk är ju inte vidare konstintresserade för den delen heller.
Tre generationer tillbaka så hade ju folk inte tid ens för att ägna sig åt något friluftsliv. Idag skulle min farmors vandring på Gotland ha kallats för en bushtrek. Men på det hela taget var ju folk på landet helt enkelt upptagna av att mjölka kor, fiska, mala säd, hugga sten, valla kor, och baka bröd, fiska och bolma hö. Någon kamera fanns inte tillgänglig, vare sig man bodde i Lärbro eller i Kvikkjokk. Att dessutom besöka en grannsocken var väldigt oroande och helt enkelt skrämmande.
Seite ifrån Vuosmajokken, nära Porjus. Gällevare(©) Nordiska Museet
En av dessa seitar som Stockholms adliga forskare och etnografer norpade uppe i Lappland. Idag förvar i en källare på Nordiska Museet. Ett slags sönderslitet kulturarv.
Istället byggde den nya tidens idéer sina egna seitar typ här, Frödingbysten på Djurgården, Stockholm
Fröding, Stockholm Staty Eric Rådberg 1921(©) Stockholmskällan/privat ägo
.(....jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.....)
John Bauer, Ett gammalt bergatroll1904(©) Jönköpings läns museum
Akademiker och överklass har i princip introducerat all form av livsstil för oss andra. Så även satte de sin prägel på friluftslivet och dess bilder. Har dom inte vandrat i Alperna så har dom kopierat bergsmotiv på något tyskt museum. Folket fick blott rätta sig efter detta, apa efter och skapa sig sin livsstil utifrån detta ideal.
Det krävs tid, lugn och ro och pengar för att kunna anamma det Sublima, likaså tar det väldigt lång tid innan dessa 'sublima bergsskildringar' hamnade, i vår tid, i var mans mobil så att säga,och med instagram blir den nya tidens melodi, och dess flashiga bilder av vad vi kallar för 'uttryck för uteliv och äventyr'.
Upplevelsevärlden är helt beroende av sina förebilder.
Tid tog det i alla fall, även innan fjället både som schematik, visuell ram och urbild kunde göras begriplig för allmänheten.
Fjället, Motiv, företeelse och begrepp.
Ifrån det att fjället som bara är en klump av berg, en obeskrivlig omgivning och något högst obegripligt, tar det form, omskapas det, och får en tydlighet inför våra ögon.Konstnärerna står för detta. Fjällen liksom föds fram under lång tid och det är främst i Norge detta sker. Norge och Sverige var en union som alla vet. Norge saknade konstutbildning och Sveriges konstutbildning var verklighetsfrämmande och trist och konservativ. Norska konstnärer sökte sig därför ned till kontinenten och anammade nya idéer. På det hela taget är Norge alltså långt före Sverige här då det gäller att skapa något utav fjäll. Norge producerar under kort tid, Vetenskap, Expeditioner, Alpinism Turism och Skidsport, Litteratur & Musik och även måleri med just Fjällen som motiv. Fjäll och Folk blir ett begrepp. Fjället blir något centralt bildtema i norsk kultur.
Helt plötsligt är fjället ett väsenskilt motiv, både som begrepp och som företeelse.
Johan Christian Dahl. Norskt Berglandskap 1819(©) Nationalmuseum, Stockholm
Johan Christian Dahl Från Lyshornet 1836(©) Nasjonalmuseet for Kunst. Oslo
Otto Sinding Fjällsjö odaterad. (©) Nationalmuseum, Stockholm
Theodor Kittelsen Eko 1888 (©) Privat ägo.
Man kan kortfattat säga att Norge har ett något lättare förhållande till sina fjäll än Sverige. Måleriet i Sverige tar lång tid på sig för att hitta fram till fjällen.. Dåliga kommunikationer var exempelvis avgörande. Förhållandet till: Skogen, Naturresurser och Politik stod säkert i vägen för en mer allomfattande och folklig acceptans av friluftslivets motiv i Sverige. Vår natur måste dessutom kontrolleras, övervakas och klassificeras och dessutom tömmas på folk. Vi får också efter ett tag, i samma veva kring sekelskiftet: Nationalparker, Vilka av sin natur måste vara tomma på folk, orörda.
Någonting som ska manifestera: orördhet till poesi är just tomheten i landskapet. Något som helt enkelt är oerhört viktigt om vi ska kunna ha ett friluftsliv som kontrast till det moderna storstadslivet.
Landskapet, helst tomt på folk är det mest njutbara.
I den svenska konsten blir kombinationen människa och natur ändå det mest gripbara för att kunna förstå sammanghanget. Människan lanseras som en del av ett kollektivt väsen som ställs mot naturen.
Folke Hoving Sommarnatt, Same Ätnam 1905(©) Privat ägo
I Folke Hovings (1871-1938) berömda finstämda målning. Sommarnatt Same Ätnam målad år 1905 anges en samepojke som centralgestalt i målningen. Den enorma vidden, drömmen om tidlösheten i landskapet, talar till oss på ett helt annat sätt än ifrån norska målningar, där endast naturen är en inneboende kraft i landskapet. Här tillåts en persons känslor komma i harmoni med landskapet. Man kan säga att det är en prototyp för kommande fotografier över vårt landskap. Intrycken av fjället sker även på insidan av människan. Människan litenhet och tillfällighet betonas i bilden.
Så även också Johan Tiréns (1853-1911)folkkära samebilder med prototypiska fjällmotiv. Speciellt älskade är hans sinne för hundar. Inte nog så konstigt då rasstandard: alltifrån Jämthundar, till människor började göra sig gällande.
Men vem med hund på fjället känner inte igen sig i dessa poser?
Johan Tirén Same med hund (ovan odaterad) och Same med hund 1890, båda(©) Privat ägo
Tirén har en politisk och social vision med sin konst. Den kan idag tyckas illustrativ, berättande om sina motiv, lite serietidningsaktig med sina konturer, som så tydligt isolerar figur ifrån omgivning. Men den var på sin tid tydlig och klar. Hela släkten Tirén målade, fruar, broder och barn.
Johan Tiréns fjällbilder är nog det närmaste vi kommer en slags Carl Larsson-stämning i svenskt måleri sökandet efter fjället Idyllen.
Inte minst hans Vargman på skidor som kom att bli en berömd logga för Friluftsfrämjandet. Sällan har väl konst och friluftsliv så väl smälts ihop som på den symbolen.
Johan Tirén. Logotyp för friluftsfrämjandet. Den skidande lappen, eller Vargmannen 1900 (©) Privat ägo
Den akademiska skildringen av fjällen ifrån en Stockholmshorisont fängslade många andra. Men i och med sekelskiftets friluftskonstnärer ju ville söka sig en hembygd så kan man ju fråga sig till vilka bebodda trakter dom ämnade styra kosan.
Man brukar ta tre stycken som ett exempel på detta:
Adelsfröknen Maria Wrangel (1861-1923)har nyligen letats upp och förklarats som en kvinnlig storhet, medan Anton Genberg(1862-1939)mer kommit att benämnas konventionell och tråkig.
Maria Wrangel Åskväder 1907(©) Jämtlands läns Konstmuseum
Anton Genberg Vinterafton vid Kall 1903(©) Nationalmuseum, Stockholm, (deponerad på Jämtlands läns museum).
Victor Forsell Renar på fjället odaterad, troligen 1910
(©)Konstakademien, Stockholm
Victor Forsell (1846-1931) däremot, är en udda särling som med sina sköra och otroligt annorlunda fjällbilder som förblir både gömd och glömd.Den här sköra och spröda bilden där man kan se fjället genom renarna är säkert en nutida fotografs dröm.
Till Abisko kom han i alla fall och steg av där.
Inte långt ifrån Abisko, brukade Nils Nilsson Skum (1872-1945) även han stiga av, på den tiden då det begav sig. Han fick faktiskt tillslut en alldeles egen liten station av SJ och av självaste Hjalmar Lundbohm. Den hette: Sjisjkavare. SJ står två gånger i namnet Sjisjka, sade Skum på sitt underfundiga sätt. Den låg vid hans hemtrakter nära Kaitum och där kunde Skum och hans fru Helena (född Kuhmunen) hålla till.
Som alla vet så var ju Skum oerhört produktiv och folkkär, livsbejakande och på det hela taget född med ett otroligt bildsinne. Fjället är för Skum något helt naturligt.Inte något akademiskt och uppställt. Något otvunget. Motiv och landskap sammanslås till berättande. Landskapet formas av renhjordar och deras rörelse. Är någonting exakt är det utav en händelse ungefär som en minnesbild kan fängsla eller irritera.
Fjället i Skums bilder inte någon estetisk eller akademisk manifestation, utan en värld där människor arbetar bor och rör sig i.
Nils Nilsson Skum Utsikt från foten av Singitjåkko tvärs igenom Tjäktjavagge och in igenom Naesketvagge emot Ruska1936(©) Privat ägo.
Nils Nilsson Skum Renhjord kring kåta 1939(©) Nordiska Museet
Nils Nilsson Skum Rendrift Sjisjkavare 1940(©) Nordiska Museet
Ett landskap är ju ofta en minnesplattform för de människor som vuxit upp där. Man har sett samma fjäll, samma stenar och samma renar när man var barn. Renar är ju mat och samtidigt en livsform. Allt detta skapar en känslomässig bas som delas av många.
Konsten relaterar faktiskt till allt detta, och förvandlar den till en form som också i sin tur omvandlas till tid och historia.
Christian Eriksson Per Kuhmunen 1909 (©) privat ägo