Jag blir lite orolig över min expansiva och konstnärliga kvinnobekant. Gick hon och la sig, frågar jag mig eller druttade hon ihop på golvet och blev liggande. Kanske bäst att gå tillbaks och se att hon kommer tillrätta. Jag går tillbaka ner till sällskapsutrymmena för att leta.... För många fjällvandrare kan det bli för mycket att få miljöombyte. Halkar hon inte på en våt och hal spång, så snubblar hon nog nu igen på någon tröskel i restaurangen och slår sig där.
Stationen är helt tyst i sommarnatten. Jag går in i sällskapsrummet och sätter mig där och väntar. Det hela ser ut som ett vanligt grått vardagsrum med lite tavlor på väggarna. Ofta när jag är här tänker jag på att tavlorna egentligen hade sett bättre ut på den gamla stationen. Och givetvis tänker jag på hur dom då var placerade. Att man kunde rädda dom till eftervärlden ifrån branden 49 är ett under. Genom ett noggrant tittande på fotografen Borg Mesch interiörbilder ifrån Abiskos gamla paviljonger kan man bilda sig en liten uppfattning om vissa verks ursprungliga hängning.I dag är allt förändrat.
Nuvarande sällskapsrummet på Abisko turiststation.Olof Hermelins Lapporten och Kjell Leander-Engströms Torne Träsk (©) STFs arkiv.
Det är ett fåtal tavlor som hänger kvar här tänker jag.. Resten vad finns resten.?
Rummet ser ut som ett större vardagsrum. Just Fjällmotivet har sin givna plats på en vägg ovanför en soffa. Folkhemmet producerade ett oändligt antal folkkära motiv, varav det älskade fjällmotivet var ett. Andra populära motiv var: Katt i spånkorg, Rosor mot spaljé, Öländsk eka vid fiskebodar En Älg på myr eller Havsbränningar. osv.. Fjällmotivet fick samsas med dessa. Ofta i en bättre ram, beundrad och begrundad. Lapporten rentav kanske? Eller Åreskutan, speglandes i en sjö, eller något vatten, en mörk skogsridå därtill. Ungefär bildmässigt som de flesta fotomotiv idag. Det är ungefär samma kategorier som fotografer åstundar.
Föraktfullt kallades detta för: Hötorgskonst. Natursjälen i det svenska folket var ändå stark, och bilderna behöll sin status tills dom ersattes av: amerikanska popaffischer, Ikea-konst eller gallerix -prylar. Idag är detta ersatt med egna fotogallerier av liknande motiv eller dito sentimentala bilder på nätet. Några sofftavlor med fjäll dristar sig nog ingen att ha. Fjälltavlor signalerar nästan dålig smak, medan fotografier av samma motiv är bevis på egen aktivitet.
Men..Vad finns då kvar av just Abisko-konsten kan man ju fråga Var finns den?. Antagligen lever den i ett slags kretslopp som få personer väldigt sällan ser. Detta består i: konstmarknaden, museiförråd och privat ägo. En del har dock förkommit eller slängts i soporna. Vissa konstnärer har helt enkelt förlorat i popularitet, medan andra har ett fortsatt värde om än ekonomiskt litet. Vissa av dessa konstnärer var populära under en viss tid, för att sedan när modet förändrades sjunka bort i glömska. Andras bilder har imiterats, förvanskats eller amatöriserats av epigoner. Hur många kluddar inte som Grünewald, fast man egentligen inte lever på fyrtiotalet i dag. Det hela blir till en genre.
Ungefär som alla nu som drömmer att ta fotografier med samma fjällmotiv som Claes Grundsten gör. Varje tid har sitt epigoneri.
Konsthistorikerna är ju heller inte vidare friluftsintresserade och rör sig sällan utanför sin egna lilla värld, och få fjällvandrare å andra sidan är egentligen konstintresserade, i den måtta att dom kanske ser, lägger märke till eller förundras när något dyker upp oväntat. Och fick folk välja, köper dom en ny Goretexjacka än en akvarell eller fotografi.
Det mesta av den konventionella Abisko-konsten har producerats efter kriget och den omfattar till stor del bara ett kärt motiv: Lapporten. Detta motiv kom att genomtröskas så till den milda grad, att fortfarande platsen känns, ja..lite muggig rentav.
Karl Tirén målar i Abisko 1908Foto: Borg Mesch.(©) Kiruna Stads Bildarkiv
Man brukar säga det, att konstnären Isaac Grünewald kunde slänga ihop en Lapport på fem minuter, och inte vidare tog betalt för detta. Var denna historia kommit ifrån vet ingen. Eller en annan skröna är att, på väggarna nere i husen i Abisko Östra skulle det hänga fullt med ovärderlig konst, utav dessa konstnärer som vistades däruppe på mellankrigstiden, men få vet vad som finns... För på något egendomligt norrländskt vis vill man inte berätta hur mycket värdefullt det finns på väggarna..
Tyvärr, får man nog helt sonika konstatera att det inte har något som helst värde, vare sig det nu är äkta Leander Engströms, eller Grünewalds och skulle det varit så, så är nog det mesta borta vid det här laget.
2002 försökte sig STF turiststation att samla ihop ett antal målningar som skulle spegla Abiskokonsten. Av det gamla var det inte vidare mycket man fick tag i, då det mesta anses som ointressant eller för den delen värdefullt förvaras i olika konstmuseers källare. Dessutom, finns det ingen offentlig koll på eller konstvetenskaplig forskning på ämnet kring: fjällkonst.
Eller då att någon som då vidare satt in fjällmotivet i landskapsmåleriets sammanhang. Stat och kommuner tar inte vidare större intresse för detta ikonografiska tema. Det man visade i Abisko 2002 var i mångt och mycket modern konst som byggde på äldre förlagor.
Det som slår mig när man kollar runt lite är ändå i vilken mån saker och ting dyker upp under skilda omständigheter.
Curt Clemens.Samekvinna i Abisko 1941(©)Bukowskis auktioner
Här nu i höst, dök plötsligt det upp ett dörröverhuvud på en auktionsfirma, till en av dessa så kallade målade dörrar ifrån ett hus i Abisko Östra, av konstnären Curt Clemens. (1911-47) Då och då, dyker det upp märkliga och ovanliga bilder på olika auktionshus målningar ifrån hans Abiskovistelse. Curt Clemens var en splittrad och orolig själ som säkert fann lugn i fjällen.
Curt Clemens.Motiv ifrån Abisko 1941 Privat ägo (©) Mikael Clemens
Nu var det ånyo en av dessa dörrspeglar med en målad samekvinna på som skulle säljas. Det är trist när konstverk splittras och förlorar sitt sammanhang.
Under årens lopp har det prånglats ut splittrade och lösryckta saker som tyvärr totalt förlorat sitt ägande och sammanhang. Inte bara att sammanhanget förloras, det ekonomiska värdet utifrån en försäljning förloras dessutom., och Abisko förlorar ytterligare ett konstverk
Än tristare är när stulna konstverk dyker upp och förklaras som nya vilket händer med jämna mellanrum..
Fjäll på smörpapper.
Helmer Osslund (1866-1938) nämns ofta i sammanhang om tavelstöld och konstinvesteringar., två egendomliga begrepp som blir motpoler. Helmer Osslund tillhör som konventionen säger vår meste fjällkonstnär och när det gäller även stölder och falsifikat i avseende på konst med motiv ifrån fjällen, där toppar Osslund den ligan. Osslund var dessutom otroligt produktiv, både lättförfalskad och är samtidigt lättsäljbar.
En av många försvunna och stulna Osslund.Helmer Osslund Lapporten 1924.Privat ägo, stulen(©) Polisen stockholm
Dom kanske vackraste och nästan lite 'grällaste' målningarna av Osslund lyckades finansmannen Carl-Erik Björkegren lägga beslag på.
Det var två mycket stora målningar ifrån Stora Sjöfallet eller Sourva som dom märktes, i den katalogen 1991 som målade av Osslund på tjugotalet. Ett med utsikt emot Äparmassivets hajtänder i Sarek, och ett mot Akkas tinnar. Målningarna såldes på Sothebys Auktionshus i början av nittiotalet, då kort innan Björkegren skulle reglera sin skuld. Målningarna, båda drygt tre meter långa försvann till okända köpare i USA.
Det mest intressanta med Helmer Osslund är hans dynamiska sätt att utvidga ytan på, och att på något sätt låta motivet av fjällandskapet ta plats. Han får oss att kippa efter andan i dessa jättelika drapor av målningar.
Helmer Osslund Höstafton Nordingrå, Utsikt ifrån Granviksberget, 1910 Överst: Stockholmsversionenmellanbild: Göteborgsversionen 1924 underbild Sundsvallsversionen 1927(©) Nationalmuseum (©) Göteborgs konstmuseum(©) Sundsvalls museum
Det är liksom ingen tvekan om vad vi ser. Men märkligt nog ibland vet man inte vad man ser för något fjäll. Exakt är han aldrig, och det är ju onödigt för själva känslan. Han kan dels krympa, förlänga och optiskt smälta samman sina favoritmotiv om och om igen, (som här ovan i en serie bilder ifrån Höga Kusten) och på något vis för evigt måla samma bild, ungefär som en samtida naturfotograf som ständigt söker ett favoritmotiv.. Väldigt mycket av detta hänger ihop med hans absoluta färggehör eller musikalitet, och förmåga att få ögat att dansa över duken på alla håll och kanter. Det finns dessutom inga döda punkter i hans bilder. Inga trista hörn eller ointressanta partier. Tyvärr, påminner det hela lite om stickning, dvs. det hela kan pågå i evigheter och har inget slut, Bilderna blir som textila vävar med mönster. Bilderna har dessutom en elasticitet som gör att dom bränner sig fast. Ingen kan som han, få en gråblå och mörk himmel att lysa, eller en aftonrodnad långt i fjärran att bli det centrala.
Helmer Osslund Höst vid Abisko 1909.Privat ägo ©) Bukowskis auktioner
Helmer Osslund hade som nog de flesta känner till, ganska knepigt. En vinglig start i livet och en del komplicerade relationer till kvinnor, alltid konstant utfattig, och boendes lite här och där utanför allfartsvägarna, runt i Norrland. Först under senare delen av livet, lite allmänt uttröttad på det mesta, blir han erkänd, invald i Konstakademien bara för att några månader kort därefter dö. En mycket egenartad och udda profil. Till Abisko kom han första gången på sommaren 1905. Inte ens då fanns det någon turistverksamhet däruppe. Osslund kom att återkomma till Abisko fem, sex gånger de följande somrarna men även senare besökte han Kvikkjokk, Sjöfallet, Åre i jämtland. Sista besöket i Lappland blir 1934
Det är lite cyniskt när man nu idag kollar slutpriser på hans vyer ifrån Abisko och ser vilka summor dom går för.
Men, alla kan faktiskt äga en Osslund. Hans produktion är mycket stor. Priserna varierar ofantligt. Då och då, lite dyker det upp enkla motiv som ratas, ofta med fin färgkänsla och till överkomliga priser. Allt ligger inte i halvmiljonklassen eller därutöver
De mest betydande målningarna finns på olika museer runt om i landet och är runt och endast 30/35 styckena. En del av dessa är i privat ägo. En mycket fin målning, finns i Paris, på museum där. Hans mest berömda målning Höstdag vid Torne Träsk (1909), finns som kopia utomlands, och då som textil väv i Hamburg på ett museum där.
Det brukas ju sägas så att ingen skildrat Lappland så vackert som Helmer Osslund gjort. Säkert har heller ingen annan konstnär haft en sådan betydelse för det nutida färgfotografiet ifrån Lappland som Osslund haft.. Färgen flyter fram flödigt säkert även ett resultat av att många målats på smörpapper ett slags paketeringspapper för charkprodukter, lite mer glattare än vårat bakplåtspapper. Dessa tunna och glansiga papper passade precis lagom till en typ av kartong i papp, faktiskt för skjortkartonger som Osslund tiggde till sig, och som utgjorde underlag, och Osslund kunde därför bygga upp nästan som en lasagne med kartonger, och smörpapperskisser. Sedan kunde dessa kunde bäras med som ett paket, för att sedan kombineras, målas vidare på. På så sätt kunde målningarna byggas ut utanför det egentliga synfältet. Man kan alltså säga att Osslund introducerar storbildspanoramat i svensk natur och framför allt för fjällen, från vänster till höger. En målerisk vidvinkel med andra ord. Målningen blir större än verkligheten.
Fjällets natur skulle alltså med Osslunds sätt att visa vara helt ny och radikal. Lite påminnande om äldre måleris rundmålningar, rentav i amerikanskt storbildsformat. Antagligen var detta något som man tyckte vara lite anspråksfullt och kanske till och med pretentiöst. Osslund stod heller inte i paritet med sin samtid och sågs över axeln av det regerande koloristiska konstnärs-Sverige och dess etablissemang. Föraktfullt kom man att benämna han som Smörpappersmålaren, vilket sedan kom att inte direkt göra honom mindre känd för allmänheten.
Det märkliga är att han på något sätt blev folkkär av den benämningen. Och precis som John Bauer är han nästan en del av den svenska natursynen. Det går inte att tänka på höstglödiga färger uppe i Norrland utan att se det hela som en Osslundmålning.
Helmer Osslund Hösten 1907(©) Nationalmuseum
Helmer Osslund har säkert betytt enormt mycket för friluftslivet och människors drömmar om just vistelser ute i naturen. Få personer har påverkat vår syn på landskapet som han gjort.
Märkligt nog vet kunniga personer mer om Osslund i USA och Kanada, än här i Sverige, där nationell avbildande konst utav höga berg, är betydligt mer tydlig och tar större plats än här hemma. Här har vi en större medvetenhet om detaljer och skog och djur, än av själva bergen och det tomma landskapet. Antagligen ett resultat av att Bruno Liljefors, är mer populär bland gemene man, då det gäller friluftsliv, fåglar, skärgård och jakt.
En mycket känd djur och fågelfotograf berättade nyligen för mig. Att, hade han inte sett Osslund som barn hade han aldrig begett sig ut i skogen.
Vår uppfattning om vårat lands natur är alltså beroende av vårt kulturella bagage vi bär med och som vi associerar vårt landskap med.
Helmer Osslunds arv till oss som vandrar i skog och fjäll är ensamhet, mörker vind och höst.
Helmer Osslund Höstdag vid Torne Träsk 1909 (©) Nordiska Museet
Tittar man här på tavlan Höstdag vid Torne Träsk(1909) ser man att målningen är utförd i olika faser. Det finns ett mittparti uppe till vänster som ska föreställa fjällen mittöver, sett ifrån turisstationen, men detta parti är egentligen en inlagd bild ifrån en tidigare målning ifrån Jämtland
Tittar man till höger däremot, finns ett parti med ett synnerligen anonymt landskap som egentligen inte finns. Osslund har här bara fortsatt med slingriga kullar, antagligen för att få någon slags balans.
Mest snitsigt gjort och oöverträffat är den betande renflocken som snirklar in bland lövruskorna och där själva hornen blir björkstammar. På så vis skapas rörelsen. Av blåst och samtidigt av mänsklig frånvaro.
Och här är något väldigt centralt som skiljer måleri ifrån konst. En målning kan alltså bli mer än ett fotografi.