6:e augusti
Det fina vädret fortsätter även i dag och ska så göra i ytterligare en dag. Därefter varnar väderprognosen för ett omfattande och långvarigt (4 till 5 dagar) oväder som meteorologerna inte sagt något om när jag började vandringen.
Jag bestämmer mig för att utnyttja det fina vädret och gå upp på Vuojnestjåhkkå, och att sedan återvända till Suorva i förtid i stället för att gå runt Sarektjåhkkåmassivet i regn och blåst. Jag är ju inte längre bunden av arbetslivets begränsade semestertider och kan återvända när förutsättningarna för fotografering förbättras.
Att gå upp på Vuojnestjåhkkå längs fjällets östra rygg är okomplicerat och utan tekniska svårigheter. Ofta går man över vassa och kantiga stenar, så det gäller att hålla sig på benen.
I stället för att flytta lägret närmare Vuojnestjåhkkå utgår jag från det befintliga lägret eftersom jag nästa dag ska vandra mot Suorva. Jag sparar in tid på att slippa riva lägret och sätta upp det igen, till priset av att dagsturen blir 5 km längre tur och retur.
Det är mindre än en km fram till bron över Guhkesvákkjåhkå. Vattendraget utgör en del av Sareks norra gräns och är för det mesta omöjlig att vada så här nära inloppet i Liehtjitjávrre, men som tur är finns här en av Sareks fåtaliga broar. Den 11:e september 1979 fanns det ingen bro, men jag gick enkelt över Guhkesvákkjåhkå närmare inloppet i sjön i stövlar. Då var det bara någon enstaka plusgrad och låg vattenföring.
Jag hade lämnat vadarskorna i tältet då jag glömt bort hur mycket vatten det kan rinna i Vuojnesjågåsj. Det var 30 år sedan jag vandrade här senast. Fick vada barfota vilket tog längre tid i det kalla glaciärvattnet. Nästan knädjupt vatten men vadet är enkelt. Hade stenarna varit kantiga och vassa hade jag inte kommit över utan vadarskor.
På tillbakavägen valde jag att sätta på mig skalbyxorna och dra åt bensluten runt kängorna och springa över jokken så att vattnet inte skulle hinna sippra in. Det var riskfritt att göra så då stenarna på bottnen var små och jag kom över torrskodd.
Jag arbetar mig uppför den västra delen av Vuojnesvárásj och belönas strax med fina vyer mot den turkosblå Liehtjitjávrre.
Till en början domineras synfältet av Ähpármassivet. Nästa bild visar Bierikjiegŋa omgiven av 4 toppar - från vänster:
- 1765
- Mellantoppen 1807
- Nilas Kam 1765
- Bierikbákte 1793.
Vid höjden 1500 meter fick jag till slut se Bierikjávrre gnistra som en diamant i solskenet, omgiven av Bierikbákte och Sarvatjåhkkå. Det blir en helt annan upplevelse än när man passerar sjön nere i dalgångarna.
I förgrunden i nästa bild syns övre delen av den nisch som bildats när en del av bergväggen kollapsade för länge sedan. Nischen är upp till 390 m bred och 620 m lång. Rasmassorna syns inte till så förmodligen skedde kollapsen under istiden när allt löst material följde med isen.
Nischen i Lantmäteriets Minkarta.
En bit ifrån toppen kom 5 unga finländare på väg ner från fjället, varav en endast hade skor och en trasa som han höll framför genitalierna. Kanske var det någon som ville bli först med att bestiga en Sarektopp utan kläder på kroppen? Hade han råkat ut för en eftermiddagsskur - som kan komma i form av hagel på denna höjd - hade han kunnat råka illa ut. Detta drabbade mig på toppen av Lánjektjåhkkå med plötsliga och kraftiga vindbyar och ettriga hagel som skulle ha svidit i skinnet om jag haft böjelsen att gå upp naken.
Ett par hundra meter framför mig gick två personer - en belgare och en spanjorska visade det sig. En bit bakom mig kom ytterligare två personer - Patrik och Torbjörn. Det måste nästan vara någon slags rekord att en topp i Sarektjåhkkåmassivet inom loppet av en halvtimme har två grupper om 5 personer vardera på toppen.
De sista 100 höjdmetrarna blev lite brantare, cirka 18 graders lutning, men det var bara att gå på som vanligt.
I den lilla rutan i nedanstående bild ser man de två vandrare som var strax före mig ta sina sista steg till toppen.
Nästa bild visar Vuojnestjåhkkås branta sydvägg och man kan även ana toppröset. Nu återstår bara 20 höjdmeter till toppen.
Samtliga 4 personer som var på toppen samtidigt med mig var mycket trevliga och roliga. När det framkom att jag var pensionär ville de inte att jag skulle gå ensam ner. Eftersom jag stannar ofta och fotograferar så avböjde jag denna vänliga gest. En av svenskarna insisterade då på att jag skulle passera deras tält på nervägen, så att de kunde försäkra sig om att jag kom ner oskadd. 😊 Lite roligt var det att ingen hade några tvivel om min förmåga att ta mig ner på egen hand innan åldern kom på tal.
Det var mobiltäckning på toppen och alla tog bilder som de skickade till sina familjer. Denna plötsliga sociala aktivitet gick ut över fotograferingen, så jag stannade till dess alla lämnat toppen för att ta de bilder jag ville ha.
Närmast till höger i nästa bild syns Spijkka 1982. I mitten Svarta spetsen 1843 och Mihkatjåhkkå 1747. Trots avståndsdiset kunde man se (nätt och jämt) så avlägsna objekt som Eidetinden 1020 vid Norges Atlantkust som ligger 121 km bort. Det svenska fjället Njallaoajvve 1204 - på vilket Riksröse 242A står - syntes lite tydligare då det "bara" ligger 71 km bort. Båda bergen finns i den vita rektangeln till vänster.
Nästa bild visar Sareks 4 högsta toppar. Från vänster::
Sydtoppen: 2025,
Bucht-toppen: 2030,
Stortoppen: 2089,
Nordtoppen: 2054.
Några fler vyer från toppen av Vuojnestjåhkkå.
Vid halv fem tiden började jag nedfärden från toppen och tog det lugnt för att inte snubbla på en sten. Ljuset hade nu förändrats så att Ähpár låg i medljus i stället för motljus och tonen hade även blivit varmare då solen stod lägre på himlen.
Södra Vuojnesglaciären (på Calazos kartor) har blivit tunn som en pannkaka och den kommer snart att vara bortsmält. Den befinner sig på den sydöstra bergskammen på Vuojnestjåhkkå, en bergskam som uppvisar en uppsprucken blandning av olika bergarter.
Så småningom var jag framme vid Patrik och Torbjörns tält. De tältade på västra sidan av Vuojnesvárásj drygt 1000 m ö.h. och fick därmed mindre stigning och en kortare väg upp till toppen. De blev glada över att se mig och bjöd på en kåsa varm mjölkchoklad och en kapsyl Famous Grouse whisky.
Efter ett muntert samtal där allt kändes adekvat att skoja om, fortsatte jag och fick se solen gå ner i Guhkkesvágge när jag passerade bron över Guhkkesvákkjåhkå. Jag var tillbaka vid tältet strax efter solnedgången.
På grund av den sena timmen nöjde jag mig med en portion frystorkad mat till middag - Blå Bands "Pasta med tomat och vitlök".
Det var en lång och mycket trevlig dag där jag för ovanlighetens skull även fick vara social. Personerna jag träffade på toppen har jag behållit kontakten med. Den gemensamma upplevelsen av att ha varit på en av Sareks högsta toppar i sagolikt väder knyter oss samman.
7:e augusti
Den sista dagen med bra väder stod jag i valet och kvalet mellan att göra ytterligare en topptur, eller att vandra tillbaka mot Suorva för att slippa regnvädret som skulle börja dagen därpå.
Jag kom fram till att tre toppturer på tre dagar skulle vara en form av självbedrägeri när det gäller vad jag rimligen kan begära av min kropp. Efter en kort "säkerhetsanalys" insåg jag att olycksrisken skulle bli högre utan en viss återhämtning, och bestämde mig för att återvända samma väg jag kommit tre dagar tidigare.
De två toppturerna sitter i benen, så jag har ingen brådska med att komma iväg. Samtliga 4 vänner från Vuojnestjåhkkå hinner passera mitt tält och utbyta kontaktuppgifter innan jag kommer iväg. Samtliga ska avsluta sin vandring i Sáltoluokta
När jag är på väg att runda Niendooalgge tittar jag tillbaka mot Sarektjåhkkåmassivet. Toppen av Vuojnestjåhkkå syns. Det är drygt 6 km att gå från foten av berget till toppen och det finns inga besvärliga hinder längs vägen.
Jag hinner ikapp två av vännerna när de roar sig med att plocka blåbär, och de hinner i sin tur ikapp mig under en vilopaus. De viker strax av mot Sáltoluokta.
Vid Lulep Niendojågåsj har Patrik och Torbjörn just avslutat sin lunch. Jag vadar och forsätter ensam mot Njirávjågåsj där jag äter min lunch i strålande solsken och med ljumma vindar. Varför lämna Sarek i sådant väder?
Efter att ha vadat Njavvejågåsj slår jag läger i stället för att som planerat fortsätta till lägerplatsen jag använde dag 1. Det var ett klokt beslut eftersom den platsen var "fullbokad" med 2 tält när jag passerade nästa morgon. Dessutom hade jag bättre utsikt här.
8:e augusti
Mörka moln hade dragit in under natten och nu gällde det bara att ta sig ner till Suorva, och helst innan regnet satte igång.
De första 2½ kilometrarna (violett spår) gick jag lite på måfå då jag inte återfann stigen. Till slut hittade jag den nuvarande stigen (rött spår) och den var lätt att följa och jag slapp helt den förvirring om vägvalet som jag upplevde dag 1. Jag ökade tempot för att slippa regnet, som var mig i hälarna.
I renhagarna växte en rödaktig grässort som gav ett nästan surrealistiskt - men vackert - intryck mot de vita björkstammarna och gröna bladen.
Jag var tillbaka till bilen rätt tidigt. Även denna gång hade jag turen att precis hinna byta till rena och torra kläder innan regnet hann ikapp mig. Stannade till vid Naturum Laponia för att äta en fjällrödingsklämma innan återfärden hem.
23 dagar senare gav jag mig ut på en höstvandring med start i Kvikkjokk. Höstvandring runt Boarddemassivet
---------------------------------------------------------
