7:e september.
Första dagen av återfärden till Kvikkjokk. Om vädret tillät skulle jag slå läger på Luohttoláhko för att dagen därpå gå upp på någon av de närliggande topparna. Den som låg närmast till hands var någon av Tvillingryggen, Lulijtjåhkkå, Luohttotjåhkkå eller Ryggåsberget. I annat fall tänkte jag fortsätta mot 1200-meters hyllan ovanför Loamebuollda.
Jag följer en stig som går längs Lulijjågåsj och passerar ett vackert vattenfall.
Jag vadar Lulijjågåsj där den flyter ihop med Noajdejågåsj. Den senare behövde inte vadas då jag håller mig på Noajdevágges östra och mindre branta sida.
För första gången någonsin lyckas jag ramla i en jokk, efter att ha halkat på en sten. Jag hinner ta emot mig med händerna men halva kameraväskan hamnar under vatten. Kameraväskan är vattentät, så ingen skada skedd vare sig på den eller mig själv. Fick byta till en torr tröja. Mina vadarskor har hunnit bli 7 år gamla och gummit i yttersulan har nog hårdnat och ger inte lika bra fäste som tidigare.
Undviker man att halka omkull så är det ett lätt vad. Folk har drunknat efter att ha ramlat omkull under ett vad och slagit huvudet i en sten. Även om ett vad är lätt bör man ta det på allvar.
Det var lite jobbigt att gå upp genom Noajdevágge med drygt 600 meters stigning och 20 kg ryggsäck. Det kan ha berott på låga glykogennivåer i musklerna eftersom jag tidigare under vandringen gått uppför med tyngre packning utan problem. Ett lätt duggregn kom och gick, men gav med sig uppe på Luohttoláhko. Jag passerar flera mindre sjöar och en något större som fått namnet Lulep Bálgarjávrásj på Calazos karta, men som är namnlös på Lantmäteriets Minkarta.
Söder om sjön ansluter jokken från Lulijjávrre som jag även denna gång lyckas passera på uppstickande stenar. Molnen ser inte ut att ge med sig. Vid något tillfälle kan man i alla fall ana topparna i Tvillingryggen.
Efter att ha korsat Luohttoláhko måste Bálgatjåhkå vadas. Det var mycket vatten i jokken som mestadels är smältvatten från Bálgatjiegŋa. En bit uppströms vattenfallet blir jokken bredare och där har jag alltid lyckats ta mig över. Det här var det enda vadet med påtaglig kraft i vattnet och jag valde vadplats med omsorg. Jag har vadat här två gånger tidigare och då bedömt det som ett lätt vad.
Det var ingen idé att slå läger på Luohttoláhko då topparna hela tiden var gömda i molnen. Jag fortsatte därför till 1200-meters hyllan ovanför Loamebuollda genom att gå upp mot 1350-meters hyllan på Loametjåhkkås NV sida. Därifrån får man en bra överblick av högplatåns östra del. Tidigare var delar av hyllan täckt med snölegor vilket gjorde det enklare att ta sig fram - nu var det bara sten och blockmark hela vägen vilket är påfrestande. I framtiden kommer jag att gå ner i ravinen nedanför vattenfallet i Bálgatjåhkå och ta mig till 1200-meters hyllan den vägen. Det blir mindre med sten men i stället en kortare brant sektion att ta sig upp för.
När man nästan är framme vid hyllan över Loamebuollda gäller det att ha koll på var man ska gå ner då det är för brant på flera ställen. I slutet av en dag är det lätt att tappa koncentrationen och då är det här inte en plats där man har råd att råka ut för ett fall.
Jag snirklar mig ner försiktigt och går fram till sjön där jag vet att det finns tältplatser nära utflödet. Därifrån har man också fin utsikt mot Njoatsosvágge med omgivande fjäll.
8:e september
Jag vaknade vid halv-fyra tiden och tittade ut mot natthimlen. Till min förvåning var molnen borta. Ett svagt norrsken dröjde kvar i den tidiga gryningen över hyllan ovanför Loamebuollda.
Den molnfria himlen var i stort sett borta när det var dags att ge sig iväg på den nionde dagens vandring. Hyllans västra del är relativt lättvandrad. Ett underligt dis drar in från väster och sikten blir begränsad - redan efter ett fåtal km smälter fjällen ihop till en grå ridå.
När man närmar sig Ruopsokjåhkå blir det stenigare och till en början ser man inte vadstället när det bär utför. Sista biten ner är brant och man får välja väg med omsorg. Nere vid jokken håller två killar från Tyskland på att fixa lunch efter att ha vadat från den östra sidan. De är de första människorna jag mött på en vecka och vi pratar en stund.
Jag vadar jokken enkelt där de två tyskarna står lite till höger om bildens mitt, och fortsätter sedan i riktning mot Sähkok.
Det var ett underligt väder. Det såg ut som att det duggregnade några km bort, men det kom aldrig något regn. Luften måste ha varit mättad med vattenånga och det var nog det som gjorde att Njoatsosvágge försvann in i ett töcken när jag gick upp mot Sähkok.
Det är ett måttligt uppförslut hela vägen fram till Sähkok. Jag har medvetet hållit mig norr om den rösade "leden" mellan Pårek och Njoatsosvágge för att få se Tjievrajávrre uppifrån. Sjön ligger 1031 m ö.h. och från min position är jag mer än 160 meter högre upp.
Det är för brant för att man ska kunna ta sig ner här och jag måste ta mig till leden för att komma vidare.
Nedgången från Sähkok är stenig och ibland blöt. Jag lyckas efter en stunds letande hitta en plats där man kunde ta sig över jokken från Tjievrajávrre utan att behöva vada. Därefter har rösningen mot Sähkokjåhkå ändrats sedan jag gick här år 2018, och det är oklart var den korsar jokken. Det beror nog på att den permanenta snölegan som tidigare legat vid korsningen har smält bort. Cirka 100 meter norr om den gamla övergången hittar jag ett vadställe dit det inte är onödigt brant att ta sig ner till vattnet. Ett knädjupt vad som inte var svårt.
Det tar ett tag innan jag hittar tillbaka till leden som ofta är ganska blöt. Jag hade hoppats på bättre väder för att kunna göra en dagstur till toppen av Bårddetjåhkkå, men molnen gick lågt och väderleksrapporten ingav heller inte något hopp om förbättring.
Jag fick därför ta det långa benet före och ta mig till skogsgränsen där stigen närmar sig Pårek. Där finns det trevliga lägerplatser med tillgång till vatten. Längs stigen dit är det för blött, risigt och stenigt.
Det blir en tillfällig uppklarning med bättre sikt och jag kan se det röse som Axel Hamberg lät bygga på Sähkoknuohkke några hundratal meter från meteorografen på Sähkok. Resterna av meteorografen har Hans Fowelin skrivit ett inlägg om i sin blogg på Utsidan.
Nästan framme möter jag 4 finska ungdomar som tror sig om att kunna finna tältplatser längre upp längs stigen. Det gör inget intryck på dem att jag har en avvikande uppfattning.
Solen står lågt när jag äntligen når tältplatsen en knapp km NV om Pårek sameviste, efter 19,5 km vandring i kuperad terräng. Rinnande friskt vatten fanns 5 meter från tältet.
9:e september.
Idag tar jag det lugnare och möter flera vandrare på Pårekstigen - en del har aldrig vandrat här tidigare. Man hoppas att de har bra utrustning ifall en höststorm drar in.
Axel Hambergs "hydda" (Hambergs ordval) vid Pårek ligger strax innan vadet över Boarekjåhkå och jag passar på att göra ett besök. Förutom hyddan finns här ett antal meteorologiska instrument och ett förrådshus. När hyddan byggdes år 1912 låg den vid skogsgränsen 700 m ö.h. I dag går skogsgränsen vid Pårek 770 m ö.h. och 1,5 km norr om Pårekhyddan. Hambergs "hyddor" i Sarek är nu skyddade byggnadsminnen.
År 1913, året efter det att hyddan byggdes, såg platsen ut så här:
Därefter är det dags att vada Boarekjåhkå vilket kräver total uppmärksamhet på var man sätter fötterna på grund av de ofta extremt hala stenarna.
Efter vadet börjar den platta och ofta steniga Pårekslätten. Gråvädret avbröts emellanåt när en solstråle letade sig igenom molnen och blåste liv i höstfärgerna.
Tionde och sista natten tältade jag 40 meter från Kungsleden och Njágákjåhkå. Det var ingen idé att fortsätta de sista 6,5 kilometrarna ner till Kvikkjokk då jag inte vill köra bil på natten. Här sökte jag också skydd från stormvindarna i början av juni 2018.
10:e september.
Väderprognosen hade lovat 20 mm regn idag med början vid 10-tiden. För att slippa regnet åker kameran ner i ryggsäcken och jag sträckgår ner till Kvikkjokk på 1½ timme. Jag hinner precis byta om till torra och rena kläder innan de första dropparna faller.
En reflektion över toppturer. Sannolikheten att det är bra väder den dag man enligt planeringen ska passera ett visst fjäll är låg. Bättre lycka får man nog om man planerar in en topptur för varje dag man passerar ett lämpligt fjäll längs vägen. De dagar vädret är bra finns det då alltid en topp att gå upp på där man på förhand tagit reda på lämpligt vägval. Naturligtvis hinner man bara med det antal toppturer man avsatt tid för, även om vädret skulle tillåta fler. Man borde komma upp på fler toppar med den strategin, även om det kanske inte blir de man i första hand vill gå upp på.