2:a september
Uppgiften dag 3 var att försöka hitta resterna efter Axel Hambergs nederbördsmätare 1050 som sattes upp 1899. 1050 refererar till den av Hamberg uppmätta höjden över havet i meter för platsen där nederbördsmätaren stod. Två identiska mätare hade funnits i närheten på höjderna 1530 och 2000 (toppen av Bårddetjåhkkå).
Axel Hamberg försvarade år 1901 vid Uppsala (året innan examensämnet geografi inrättades) sin doktorsavhandling "Geologiska och fysiskt-geografiska undersökningar i Sarjekfjällen". Jag refererar till den som "Hambergs avhandling". År 1907 utnämndes han till extra ordinarie professor i geografi.
I sin avhandling använde Hamberg de data som insamlats från de tre nederbördsmätarna. Björn Andersson har tagit reda på hur länge nederbördsmätaren 1050 varit i bruk:
De första avläsningarna gjordes den 4 oktober 1899 av Lars Tuorda och Amma Pirkit, som var två av Hambergs samiska medhjälpare. Den sista anteckningen om nederbördsmätaren som Björn hittat i Hambergs fältdagböcker var från den 7:e juni 1908. Någon gång därefter har den lämnats åt sitt öde och slutligen blåst sönder.
Jag tog mig uppströms Gådokjåhkå och höll mig rätt nära jokken för att inte missa platsen som antagits vara den där nederbördsmätaren stått. Här och där fanns det möjliga tältplatser nära Gådokjåhkå.
Björn Andersson (Bandersson) hade bistått mig med sin egen uppskattning av läget för platsen, samt Bengt Nolängs (Örnsätrarn) uppskattning som gjorts med hjälp av de foton som Hamberg hade tagit - bilder som finns tillgängliga på Alvin-Portal. Dessa uppskattningar hade jag markerat på kartan.
Alvin är en plattform för publicering och långsiktigt bevarande av digitaliserat kulturarvsmaterial från biblioteks-, arkiv- och museisamlingar i Sverige och Norge. Systemet utvecklades vid Uppsala universitetsbibliotek och har varit i drift sedan 2014. Det leds av ett konsortium bestående av universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg.
Efter 6 km vandring börjar jag misstänka att nederbördsmätaren kunde vara i närheten. Uppskattningarna låg 2 km uppströms Gådokjåhkås sammanflöde med Skájdejågåsj och där var jag nu. Jag ser ännu inte röset vid platsen trots att det var synligt om man visste var man skulle titta. Det var helt enkelt för mycket sten i landskapet för att ett röse skulle dra ögat till sig.
Jag följer det mindre vattendraget, som kommer från vänster i bilden, mot söder (uppströms) till dess jag ser en trevlig gräsyta lämplig som tältplats. Där tar jag av mig packningen för att lättare kunna gå runt och leta av omgivningarna. Direkt ser jag ett rostigt kärl bara tre meter från där jag ställt ryggsäcken. Korpgluggarna spärras upp och jag skannar intensivt av den närmaste omgivningen. Efter några sekunder ser jag röset ett 40-tal meter bort, och när jag kommer dit står det omedelbart klart att detta är platsen för Hambergs nederbördsmätare 1050. Jag lät mitt träningsur registrera ett GPS-spår från tältet till nederbördsmätaren för att få exakta koordinater för platsen och exakt höjd. Höjden var 1063 m ö.h. vilket också stämmer med kartans höjdlinjer.
Eftersom nederbördsmätaren endast kontrollerades någon gång per år måste uppsamlingskärlet (den undre vita delen) rymma en hel årsnederbörd. Kärlet kunde rymma nederbörd motsvarande 3400 mm i smält form. Den övre vita delen är ett vindskydd gjort av tenn som ökade noggrannheten vid nederbörd i form av snö.
Plåtkannan som står vid nederbördmätarens fot innehåller paraffinolja. 3 liter av oljan hälldes i mätarens nedre vita del för att förhindra avdunstning av nederbörden.
Egentligen hade jag tänkt fortsätta upp mot Lulijvágge efter att ha undersökt platsen någon timme, men då resterna av nederbördsmätaren var utspridda insåg jag att jag behövde mer tid till dokumentation och beslöt att stanna kvar. Enligt väderleksrapporten jag kunde ta del av via min InReach Mini 2 skulle ett oväder med hård vind och 20 mm regn dra förbi under morgondagen och jag tyckte att det här var en bra plats att vänta ut regn och blåst på då tältpinnarna satt hårt i marken.
Två kärl jag hittade såg inte ut att tillhöra nederbördsmätaren då de endast kunde ha rymt runt 8 liter vätska. Efter att ha läst Hambergs egna beskrivningar av sina meteorologiska mätinstrument förstod jag att det måste vara en avdunstningsmätare då detta instrument innehöll två kärl - ett med formen av en stympad kon och ett som var cylindriskt. Båda dessa kärl fanns kvar en bit öster om den plats där nederbördsmätaren stått. Ett av kärlen fanns det en dublett av nära tältplatsen.
Mätvärden från en avdunstningsmätare finns också i Hambergs anteckningar från platsen.
Fotot nedan visar Hambergs egenkonstruerade "afdunstningsmätare" som var ett fristående instrument för mätning av hur mycket av markvattnet som avdunstar under en viss period. Förmodligen är det under utprovningen på Observatoriekullen i Stockholm år 1900. Hamberg skriver i sin avhandling:
Ett meteorologiskt element, som äfven i någon mån varit föremål för mina undersökningar, är afdunstningen. Denna är vattendragens konkurrent om nederbörden, ty ju mera nederbörd som afdunstar, desto mindre kommer glacierer och vattendrag till godo.
3:e september
Det regnar och blåser under natten och förmiddagen, men mitt på dagen blir det ett uppehåll på ett par timmar. Jag passar på att fortsätta undersökningen av omgivningarna. De flesta av resterna efter nederbördsmätaren låg några tiotal meter öster om dess ursprungliga plats, i backen ned mot den namnlösa jokken ditblåsta av de förhärskande västliga vindarna. Det som saknades var det stora vitmålade uppsamlingskärlet. Det kärlet var gjort av koppar och kan därför ha tagits omhand på grund av sitt större värde. Bilden visar nederbördsmätaren 1530 som stod högre upp.
Även det stora vita vindskyddet saknades. Med tanke på dess större vindfång har det förmodligen vintertid blåst ner i Gådokjåhkås ravin några km österut. Ställningen av trä som höll nederbördsmätaren uppe såg jag heller inga spår av. Den har förmodligen använts som kaffeved av förbipasserande vandrare.
Några rester hade placerats i de rösen som förankringslinorna varit fästa i, vilket tyder på att någon eller några placerat dem där efter att nederbördsmätaren blåst sönder.
En del skulle kanske betrakta resterna efter de meteorologiska instrumenten som nedskräpning. Men nedskräpning är väl en avsiktlig handling - här rör det sig om vetenskapliga instrument som bidragit till en ökad förståelse för Sareks klimat och väder. Att vinden sedan slitit instrumenten i stycken är en annan sak. Instrumenten har inte varit placerade där vandrare normalt går, så chansen (eller risken) att träffa på resterna är inte stor. Hans Fowelin och jag som aktivt letat upp resterna har däremot känt "historiens vingslag" när vi pga tur eller envishet hittat det som funnits kvar av Hambergs instrument.
Bårddejiegŋa har krympt avsevärt sedan Axel Hambergs dagar. I dag är det 1600 meter fågelvägen från platsen där nederbördsmätaren 1050 stod till Bårddejiegŋa - en ökning med 1500 meter sedan 1899.
4:e september
Under natten hade det blåst och regnat hårt med ursinniga vindbyar som jag trodde skulle knäcka stången i mitt Enan tält, trots att det var bra uppsatt. Vinden hade svängt och kom nu snett från sidan. Under nästa vandring kommer jag att ha dubbla linor i linfästena vid stången och placera dem som ett V för att hålla stången på plats oavsett vindriktning. Dessutom dubbla stänger. Tältvikten kommer därmed att öka med knappt 200 gram, men det kompenseras av ökad sinnesfrid.
Länk till karta i separat flik
Det var dags att ge sig av och i planeringen ingick att gå över Bårddejiegŋas glaciärtunga för att dokumentera glaciärfronten och dessutom slippa vada Gådokjåhkå. Nu fanns det inte något val då jokken inte var vadbar på grund av högre temperatur än normalt och nattens regn.
Standardrådet är att inte vada Gådokjåhkå eftersom mer än en vandrare förolyckats i det vattendraget, om jag inte minns fel. Efter det att bron sattes upp finns det inte längre någon orsak att ge sig i kast med det iskalla glaciärvattnet och den besvärligt steniga bottnen. Jag vadade jokken 1980, innan jag visste bättre, och smärtan i benen från kylan minns jag än.
De sista 1,5 kilometrarna fram till glaciären är ett marslandskap av moränhögar som kan vara vanskliga att navigera förbi i dimma. Jag ser inte mycket när jag närmar mig Bårddejiegŋa. Förutom Gådokjåhkås huvudfåra så anslöt ett antal mindre biflöden från olika håll. Det var svårt att välja optimal väg med dessa förhållanden.
Plötsligt började dimman lätta och jag finner mig stå framför en 5 till 10 m hög isvägg. Ljuset ändrades snabbt - som om ridån gick upp på en teaterföreställning.
Den del av glaciärtungan till höger om den blå linjen i kartan, som det ser ut som att jag går över, har smält bort och den består nu av moränhögar i vilka det även fanns avsnörd glaciäris. Närmare 350 meter av glaciären har försvunnit jämfört med vad kartan anger, och den nedre delen är illa ute, kändes det som.
Nedan Axel Hambergs foto av Bårddejiegŋa taget exakt på dagen 123 år innan jag tog mina. Sedan dess har isen retirerat 1500 meter. Min tältplats skulle då ha legat cirka 100 meter från glaciären. Förutom att den krympt på längden så har den även blivit mycket tunnare. I början av sin tid i Sarek kallade Hamberg Bårddejiegŋa för Lulevaggeglacieren.
Nedanför utloppet ur Bårddejiegŋa har Gådokjåhkå skurit sig en fåra genom enorma lager av instabil morän. Den här miljön är föränderlig och man kan utgå ifrån att den inte stämmer med kartan när man väl kommit hit.
Runt moränhögarna i nedanstående bild har jag navigerat mig fram för att komma förbi ismuren ur vilken Gådokjåhkå forsar fram. Kullarnas sidor av lös morän är rasbenägna och man får ta sig fram med försiktighet.
Fast mark och is går i varandra och någon gräns dem emellan står inte alltid att finna. Bårddejiegŋa var snöfri längs hela nedre delen och det var inga problem att passera med broddar på kängorna. Efter nattens regn var isen mycket halare än vad den brukar vara på glaciärer.
En glaciär är även en stenkross som mal ner berggrunden till allt mindre delar. En indelning görs efter objektens storlek: block, sten, grus, sand, silt och ler och moränen man ser är en blandning av allt detta.
Jag fick gå ett par omvägar för att ta mig runt långa sprickor som inte var djupare än 3 m, men det kan räcka för att man inte ska kunna ta sig upp. Isen var tjockare än 3 m, men inte sprickorna. Jag passerade även en stor glaciärbrunn som syns i nästa bild. Trots att jag hade broddar ville jag inte gå fram till kanten. Nyfikenheten får ibland stå tillbaka för självbevarelsedriften.
Jag hittade ett par långa och smala stålrör. De kan ha varit en del av Hambergs snöackumulationsmätare som användes på Bårddejiegŋas övre delar där snö ackumuleras. År 1903 använde han bevisligen stålrör i stället för bambustavar.
I så fall har röret rört sig cirka 2 km från sin ursprungliga plats, vilket blir närmare 20 m per år i snitt sedan Hambergs dagar. Röret kommer snart att hamna bland moränhögarna, och jag såg ett sådant tillknycklat rör strax nedanför glaciärfronten.
Den norra delen av glaciärtungan var hårt ansatt upp till 200 meter från fronten. Isen såg där ut att inte vara mer än 2 m tjock och den har sjunkit ihop under sin egen tyngd med sprickbildning som följd.
Jag lämnade Bårddejiegŋa och fortsatte över moränen längs Gådokjåhkås norra sida, som här var snällare än på den södra sidan av jokken.
Cirka 1,5 km öster om glaciären blir växtligheten rikare. Hit nådde aldrig Bårddejiegŋa när den hade sin största utbredning runt år 1900.
Molnen gick lågt medan jag knogade på upp genom dalen där Skájdejågåsj flyter. Den delar sig så småningom i två dalar - Lulijvágge och Gaskasvágge. Jag har vandrat genom båda, men det var så länge sedan att minnet av dem bleknat. I planeringen hade jag valt Lulijvágge. Den passövergången fick vänta till i morgon eftersom jag hade ägnat för mycket tid åt Bårddejiegŋa för att även hinna genom det 10 km långa passet i dag. Jag slog därför läger tidigare än planerat omgiven av Lulijtjårro, Gaskastjåhkkå och Skájdetjåhkkå.
Länkar:
Hans Fowelins blogg om nederbördsmätare 1530.
Hans Fowelins blogg om meteorografen på Sähkoknouhkke.
Fortsättning följer.