För mig händer det storslagna längs vägen. När skorna åker av och jag sitter och njuter med fötterna i blåbärsriset eller när vattnet från en bäck sakta färdas mellan fingrarna. Mentalt försöker jag tänka att jag färdas mot ett mål och inte till ett mål oavsett längden på turen. Jag har växt upp med skogen bakom knuten och alltid varit ute på äventyr; stora som små. Fokuset har skiftat genom åren men nyfikenheten och viljan att komma ut har alltid funnits där. Jag har bl.a. fotvandrat Karlskrona-Treriksröset och Smygehuk-Ytterhogdal, spenderat över 9 månader på olika cykeläventyr och pilgrimsvandrat från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostella med min mamma. Jag träffade min fru på ett löparevent i Sylarna och jag bad om uppmärksamhet när hon stretchade genom att peta henne i örat med en förpackning från en ölkorv, vi förlovade oss i Porto något år senare under en pilgrimsvandring och gifte oss samma år på Saltoluokta fjällstation efter att tillsammans med vänner ha vandrat genom ett höstklätt Sarek.
Att tänka gå mot istället för gå till är ett sätt för mig att få folk att stanna upp och andas. Att inte fokusera blint på dagens etappmål och istället ta sig tid att se saker på vägen. Att ha en jag är redan där mentalitet gör att det är lättare att njuta av nuet. Visst vi ska färdas till målet men vi skyndar långsamt. Det råder en pausovilja hos många människor idag. Vi ska fika om en stund, där framme, vid den kullen i horisonten, nästa bäck osv. Det gäller att hitta balansen mellan att färdas långt nog för att klara av att vandra distansen man tagit sig för att göra, och att sakta ner och färdas i en takt som gör att man fortfarande hinner uppleva och processa allt.
