1.9.
September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.
