“Hur man ska färdas utmed floder, det vet jag nog. Man ska rida långsamt och se floden flyta fram där nere och vattnet glittra och pilträdens grenar dansa i vinden. Man ska inte färdas där med en drake i hälarna.”
Ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
Vindfläkten som fört mig hit ner (se del 1) hade inte stannat av. Den var tillräcklig för att hålla de riktigt täta myggsvärmarna i schack. Ett lätt duggregn tilltog medan jag närmade mig Noajdevallda.
Mellan mig och Rapadalen fanns nu forsande vatten, turkost på ytan men bäcksvart dödslystet. Nu återstod jokkarna i Sarvesvágge, som jag dels inte hittat så mycket information om, dels blivit varnad för.
Den första, Gaskasjågåsj, skulle enligt utsago vara vadbar vid svämkäglan.
Den andra, glaciärjokken Stuolojågåsj, skulle det vara rejäl lutning och fart på. Det har berättats att Anders, vandringskompis till självaste Sareklegenden Hans Fowelin, ska ha fallit här. Det vill inte säga lite.
Körsbärsdalen före Karmanjaka
Men det farliga kunde inte vara mer avlägset i Noajdevallda. Bara några meter till vänster om mig låg de lättvandrade fälten. Stigen gick alldeles där. Men jag hade fått för mig att lämna stigen för att jag gillar att lämna stigen och nu brottades jag med en vägg av grova och täta stammar som nådde över huvudet. Det tog ett bra tag att ta mig loss ur den första av väldigt många sanka gropar som jag skulle passera kommande dagar, och sedan bestämde jag mig för att ta stigen så länge det varade.
Världen skimrade i lätt turkosaktigt ljusgrönt i alla riktningar. Det var Sarvesjåhkå och dess nästan helt videbeväxta dalgång på lite avstånd, där jag stod på åsar av gräsängar. Smörbollar stora som golfbollar. Fjärilar. Ett Körsbärsdalen före Karmanjaka.
Snåren blev nu allt tätare och ibland tre meter höga. Vissa stammar var så tjocka och utbredda att det knappt gick att pressa sig igenom. Ändå följde jag en stig!
På sina ställen gick det inte att orientera visuellt. Till och med de högsta fjälltopparna skymdes av vegetationen som omgav mig, som jag måste igenom. Den var ändlös.
Point of no return
Regnet ökade allt mer. Ökade gjorde också oron för glaciärjokkarna, som sannolikt blev allt mer strida för varje regning minut.
Men timglaset rann i sin stilla fart, hur mycket jag än skyndade, pressade och stångade mig svettig. Labyrinten av videstammar var kompromisslös.
Jag nådde den första av jokkarna i piskande ösregn. Gaskasjågåsj var rejäl, men kändes inte svårare än Lulijjågåsj (som då ännu inte fått sitt namn). Men tillräckligt lurig för att inte vilja vada den igen.
Nu är jag fast och tiden knapp, tänkte jag, när regnet snart helt suddade ut sikten mot de omgivande sluttningarna. Om Stuolojågåsj skulle vara för svår och regnet skulle fortsätta så här, skulle det mycket väl varken gå att ta sig framåt eller tillbaka.
Magisk passage
Vandringen fortsatte längs Sarvesjåhkå, i snår varvat med blomstrande grönska. Passagen är något av det vackraste jag upplevt. Samma vilda karaktär som i Rapadalen men kanske mer turkos.
Hårresande crescendo
Snåren hade precis lättat och en luftig björkskog tog vid, när ett dovt muller hördes. Först lågt och efter en stund allt högre.
Vegetationen lättade upp allt mer. Stenbumlingar fyllde landskapet. Marken vibrerade.
Det var länge sedan sist. Tre år sedan. Jag hade nästan glömt.
Mullret övergick i ett hårresande dån. Jetplansmotorn. Det var annalkandet av en riktig glaciärjokk.
Det var det mest skräckinjagande vad jag närmat mig pga själva förförståelsen. Hans Fowelin som sagt att vännen ramlat här, dånandet och så svämkäglan som... den måste ha varit nästan en halv km bred… Strömt så in i vassen och oroväckande brant och med en och annan lårdjup håla i forsen och ett antal förgreningar och det var kallt både i luft och vatten så jag tappade känseln i fötterna efter ett antal fåror men tackade fjällguden för regnet och kylan eftersom myggen inte kunde bita mig genom skalkläderna, och tog mig igenom vattnet, plöjde mig genom ännu mer tjocka, horisontellt växande videstammar och -
Poff.
Jag står där Sarvesjåhkå och Rapaälven möts.
Jag står i solsken.
Mina kläder ligger utbredda över ett videparti bredvid det öppna fältet där tältet står. Jag går igenom ett plagg åt gången. Hänger upp, tar ner det som blivit torrt.
Jag är i Bielloriehppes skugga, men ännu står jag i kvällssol.
Sedan lägger sig natten och ett oväder drar in.
Fortsättning följer...
Detta var del 2 av 3. Den första delen hittar du här.