3.3.
Igår kom våren till Åland med de första sånglärkorna och tofsviporna. Idag sitter jag här på lastbryggan på Lökholmen bredvid en lång spricka i isen, som nog också den vittnar om vårens framfart. Ser att isen i sprickan är en fyrtio centimeter tjock. En motorsåg vrålar i skogen, talgoxarna filar på sin vårmelodi. Fyrgradigt, mulet och nästan vindstilla. Jag spanar ut över fjärden med kikaren. Spridda trutar. För över hundra år sedan var Lökholmen en plats som sjöd av liv. Det fanns såg och båtbyggeri, båtar lastades och lossades här. Det fanns tillochmed en handel. Inne i Bonäsviken fanns Bonäs fiskeläger. Spåren finns kvar idag i form av sjöbodarna och bryggan, men aktiviteten har stillnat av. Nu sjunger en grönfink bakom mig i strandsnåren. På isen långt borta vid Dånöstranden sitter en havsörn, ivrigt uppvaktad av en kråka, som gillar att retas med örnen. Till slut får den nog och ger sig av med stora vingslag. En flock kråkor och kajor skränar en femhundra meter österut. Jag såg att de hade sällskap av en ormvråk när jag gick hit. En avlägsen korp stämmer in i kråksången, och tillsammans med skatorna så har vi nästan hela kråkfamiljen engagerad. En spillkråka ropar, knappt hörbart, att det är dags för mig att bege mig hemåt. Jag tar den på orden och ger mig iväg. 