Fjällvandring kan innebära väldigt olika saker och jag kan sakna ett begrepp för den form som jag själv utövar. Att vi associerar väldigt olika saker med fjällvandring blir tydligt ibland i mötet med nya bekantskaper:
"Jaha, du gillar fjällvandring? Då tycker jag du ska gå INKALEDEN! Det var så bra, paketresa med all mat, övernattningar..."
Eller:
"Jag tycker verkligen du borde gå DALKARSLEDEN! Det har jag gjort och man fick ju gå tillsammans med så trevliga personer på så fina vägar!"
Eller:
"Du borde åka VASALOPPET!" (???!!!)
Eller, och nu närmar vi oss i alla fall fjällen:
"Du borde verkligen vandra Padjelantaleden. Så vackert."
Ja vad är det för fel med att vandra Padjelantaleden om man älskar fjällvandring, undrar ni kanske?! Men för mig missar det målet.
Min fjällvandringsupplevelse handlar om:
- Ta mig fram i olika sorters terräng.
- Klurig orientering.
- Möta olika väder.
- Hantera besvärliga hinder.
- Annan problemlösning, typ Mac Gyver.
- Zona in, vara i mig själv.
- Ensamvandring främst, men inte nödvändigtvis.
- Upptäcka nya vyer, helst nytt bakom varje krön.
- Återuppleva platser under nya omständigheter.
- Uppleva fjällvärldens variation och föränderlighet.
- Upptäcka nya känslor och hantera oväntade situationer.
- Naturupplevelser, flora, fauna.
- Fotografera.
- Det enkla livet, klara sig med det lilla.
Men det handlar också om ett intresse 365 dagar om året:
- Planera, diskutera och läsa på om nya trakter, hinder och svårigheter.
- Ge mig på något lite läskigt som jag i början inte vet om jag klarar.
- Optimera utrustningen, prylintresse, kreativa lösningar.
- Skriva, titta på foton, läsa och uppleva mina egna och andras fjällvandringsminnen.
- Inspireras av andra.
- I bästa fall kan intresset motivera mig att slita i gymmet också, vilket förbättrar slutupplevelsen avsevärt.
- Vardagsfriluftsliv hemma - men det är tyvärr inte alls samma sak som fjällen för mig. Jag har gett mig på en och annan pseudofjällvandring (läs mer här), och det leder alltid till besvikelse.
- ...Så man kan väl konstatera att delar av de 365 dagarna präglas av någon grad av frustration över att inte fjällvandra.
Vad fjällvandring INTE innebär för mig är:
- Vandring. Att gå. Inte FRÄMST i alla fall.
- Följa leder, föredra stigar - jag kan gå på stigar ibland, men inte gärna på leder, tristessen äter mig!
- Bo i stugor - även om det absolut kan vara trevligt någon gång också!
- Besöka mainstream sevärdheter.
Självklart kan vi ha många olika sätt att fjällvandra på utan att vi för den delen måste ha olika ord för det. UteMagasinet hade för några år sedan ett humoristiskt uppslag om olika fjällvandrartyper. Det var tekniknörden, fältbiologen, märkesklädtypen osv. Men alla var ju just fjällvandrare så som det ofta förstås: Olika personlighetstyper som du möter i fjällstugan.
Det gör ju egentligen inget att jag saknar rätt ord. Det gör mig till queer 🌈 och jag borde vara stolt över att inte passa in under etiketten. Men jag gillar inte känslan av att bli felmärkt och jag skulle gärna slippa förklara att nej jag är inte sån som du tror nu när jag säger så...
Jag kan känna mig lite avundsjuk på t ex UL-packarna som har sitt alldeles egna epitet som särskiljer dem. Om jag var UL-vandrare så skulle jag stolt köpa mig en "Take less. Do more."-keps. Det är faktiskt en slogan på nivå med "Just do it". Fan vad bra den är!
Fjällöparna fick snabbt en egen benämning. Man fattar ju direkt vad de gör.
Klättrare och alpinister är också fjällfolk, men med mycket coolare utrustning. Jag är lite avundsjuk på att de kan presentera sig med begrepp som inte förknippas med "åh vad jag älskar att gå på led och sova i vindskydd med min uppblåsbara kudde" utan som får en att tänka på skramlande karbinhakar och isyxor.
Att kalla den här vildmarksupplevelsen, utmaningsupplevelsen, orienteringsupplevelsen, ensamhetsupplevelsen och äventyrsupplevelsen som jag och många andra söker för fjällvandring, i ett läge när allt fler ger sig ut och fjällvandrar i ordets nu gällande bemärkelse på lederna, blir lika fel som att kalla freeskiåkaren för slalomåkare:
"Jaha så du gillar SLALOM, vad roligt, då tycker jag du ska åka i LINDVALLEN, det var så välpistat, lätt att ta sig mellan nedfarterna och såå smidiga liftköer!"
Axel Hamberg är ju en intressant förebild för många av oss. Därför har jag lustläst hans röda bok i jakt efter mitt begrepp. Han talade om fjällfarare. Perfekt med den historiska länken till upptäckande och de orörda fjäll om han utforskade! Men begreppet är redan beslagtaget av en annan ren vandrarkategori, långdistansvandrarna: Fjällfararnas Gröna Band. Själva farandet passar dem förstås bra, med tanke på all distans de gör. Men det blir inte riktigt rätt utifrån vad det förmodligen betydde för Hamberg.
Synd. Jag hade gärna sett en koppling till Hamberg.
Det finns ingenting högfärdigt i det här. Jag är helt ok med att vara en fjällvandrare. Jag är inte bättre än någon annan och det handlar inte om att framstå som häftigare än någon annan. Men jag vill ju kunna dela min upplevelse med andra, och min upplevelse är faktiskt inte främst en upplevelse av att vandra. Snarare av att t ex kräla, klaffsa, kliva, behöva vara hyfsat kreativ för att lösa riktiga problem, våndas och det rejält ibland, ibland lida... Det är ju hyfsat långt ifrån ledvandringen och jag undrar vad det då är. Jag är genuint nyfiken på om det finns några språkliga dimensioner som jag missat, som skulle kunna öppna nya mentala dörrar.
Så värst mycket längre än så kommer jag inte med denna begreppsdiskussion. Men förhoppningsvis har ni som läser idéer.
Hur skulle ni definiera det här? 7 minuter vide-o. Ni som njuter av det här fattar vad jag menar. :)