Där fågelsången tystnar
Som fjällvandring borde vara.
Vandringsleden mellan Katterjåkk och Unna Allakas är kanske landets mest utmanande men även minst besökta.
Mitt tidigare försök fick avbrytas efter en skada. Men i år skulle leden besegras.
Högalpin blockterräng utan skyddande fjällstugor avskräcker många. Men vågar du trotsa atlantvädrets nyckfullhet väntar unika vyer.
Sovvagn är fusk
Börja med att ta nattåget till Katterjåkk station.
Vänj kroppen för vandringen genom att välja de obekväma britsarna i liggvagnen.
I anslutning till stationen ligger Friluftsfrämjandet fjällstation. Ett förtjusande boende som tyvärr är stängt för tillfället.
Från stationen väntar en halvmil av brant uppförsbacke längs med älven till sjön Katterjaure, vid svensk - norska gränsen. Vid stranden ligger Svenska Fjällklubbens stuga, som dock måste förbokas.
Du är ovan trädgränsen och kommer så att vara tills du når Abiskodalen på andra sidan bergen. Växtligheten kommer att bli mer sparsam tills endast klippor och grus återstår.
Fortsätt förbi Katterjaure och klättra uppför det branta passet, Dossagevaggi, samt hasa försiktigt nedför.
Månlandskap
Framför dig öppnar ett landskap som påminner om Bohusläns klippor, slipade av inlandsisen. Vandringsleden blir en balansakt på meterstora klippblock mellan det kopparfärgade gruset.
Du rör dig försiktigt.
Leden saknar traditionella stugor och det är dagsmarscher mellan hjälptelefoner.
Vad har jag gett mig in på?
Broar ersätts av vad i forsande smältvatten.
Var ska jag gå över?
Markeringarna på stränderna är inte mycket till hjälp.
Hala stenar, vassa stenar.
Ett snedsteg och det forsande vattnet når till midjan.
Stuor Kärpel
Regntung dimma rullar snabbt ner för berget och rakt mot dig.
Tältet måste upp snabbt men stelfrusna fingrar vägrar lyda.
Instängd i tältet medan regnet piskar utanför.
Till slut somnar du.
Vaknar upp med ett ryck. Solen skiner från klarblå himmel och luften i tältet känns kvävande.
Det blir en lång frukost med milsvidd utsikt som pålägg.
Azurblå sjöar och ett uppfriskande dopp.
Valfojåkka
Smältvattnet skapar förrädiska isälvar under snötäcket, så kallade snölegor.
Jag försöker alltid gå runt snötäcket.
I annat fall, be en snabb bön, innan jag hastar över snöfältet.
Passerar Sjangeli, den nedlagda koppargruvan. Gruvan påstods innehålla stora mängder kopparmalm. Det var naturligtvis en skröna en skröna och sen tillkom problemet med att transportera malmen till hytterna för smältning.
Det är mycket brant och jag tänker på vilka uppoffringar som gjordes av gruvarbetarna.
Unna Allakas
Välkomnas med saft av stugvärden. De som besöker Unna stugan är vana vandrare som bjuder spännande historier från när och fjärran.
Natten blir orolig.
Stugans nödtelefon ringer oavbrutet. Det finns en sjuk turist i Abiskojaure-stugan.
Från Unna Allakas vandrar du i en myggrik dalgång som mynnar vid Abisko tågstation.
Leden är lättgången och när du närmare dig Abiskojaure stugan fylls luften av både fågelkvitter och helikopter dån.
Det är helikoptrar som transporterar turister och gods mellan fjällstugorna.
Helikopterturismen gör visserligen stugorna mer tillgängliga men stör samtidigt både djur och människor. Svenska Turistföreningen har valt en ambivalent inställning till flygburen turism.
Abisko nationalpark
Efter Abiskojaure stugan ansluter leden till Kungsleden.
Någon har lämnat en barnvagn i naturen.
Det slår mig plötsligt.
Mellan Katterjåkk och Unna Allakas fanns inte några sopor.
Varför?
Finns svaret i vördnad inför naturen.
Det skulle kännas absurt att slänga skräp när du ansträngt dig till bristningsgränsen.
Testa gränser
Varför vandra i oländig terräng.
Varför välja bort tryggheten på Kungsleden.
Svaret fick jag av en solovandrare i liggvagnskupén på hemvägen.
- Du testar dina gränser. Att du sedan får skryta är ju bara en bonus, berättar solovandraren.
Stort tack till alla medvandrare och liggvagnsresenärer som bidrog med sina historier.
Text och bild: Anders Hermansson
Karta över raststugor med hjälptelefon.
