Idag, den vackraste juldagen jag kan minnas, kommer solen att vara uppe i 6 timmar och 39 minuter på den plats på jorden där jag befinner mig. Norra Halland, 25 december 2020, upp 8.52, ner 15.31.
Min längtan efter ljus, både det bokstavliga efter en eländigt grå december och det bildliga nu när hela tillvaron tyngs av pandemin, är omättlig; något jag tror jag delar med dig… och dig… och dig. Det gäller att ta vara på varenda en av dessa timmar och minuter, för imorgon väntar oväder och därefter syns inte solen i någon väderapp så långt de sträcker sig.
Jag går ner till sommarens badvik efter en snabb frukost. Det är flera minusgrader, men betydligt varmare i vattnet att döma av temperaturtavlan som ”badtanterna” uppdaterat kl 8.
Vattnet är bitvis spegelblankt, bitvis aningens krusat. För några veckor sedan syntes här mareld har jag hört. En knölsvan följer mig i vattenbrynet när jag strosar sakta i väntan på de första solstrålarna.
Strandbrinken har förlorat ytterligare mot vågorna under hösten. Blåleran ligger blottad, vattnet som sipprar fram har frusit under natten. Björnbärssnåret i kanten finns snart inte mer. Jag kan inget om hur hastigt hav äter strandäng, men ett är säkert, flera meter har försvunnit på bara några få år. Det sägs att ett dödsbo med tiotals delägare äger den här skröfsiga biten mark mellan havet och bebyggelsen. Det är väl inget särskilt med den – en liten stig, på sommaren blommar ljung, blåklockor, gulmåra, harklöver och backtimjan, och det finns björnbär och hallonsnår. Om det är något särskilt med den, så är det väl det, att jag förmodligen kommer att få uppleva när den inte finns kvar.
Jag undrar om dödsbodelägarna vet att deras mark bokstavligen rinner ut i havet? Och vad kan jag göra, vem ringer man och ber rycka ut för en liten strandängs bevarande?
Solen går upp, jag går hem för att göra i ordning en matsäck inför nästa anhalt denna strålande juldag. Mot Fjärås bräcka.
Min från början sommarkompis, men numera helårsvän, ska visa mig en tur hon upptäckt i coronans år. Trots att vi båda rört oss i dessa trakter i decennier har vi inte känt till just denna vackra runda på Lygnerns södra kant. Precis som min strandäng visar det sig vara en ganska ordinär bit natur, en skogstur i kanten av en sjö. Och ändå långt från ordinär, för upplevelsen blir så speciell när det efterlängtade solljuset spelar mellan granarna och lyser på den knallgröna mossan som täcker stock och sten. Lygnern ligger stilla, delvis i sol, delvis i skugga. Jag har hört att det kan blåsa upp rejält på denna sjö.
Jag som rör mig i storslagna fjällområden om somrarna och har fått förmånen att se både Grönland och Tien Shan-bergen i Kirgizistan, och många andra spektakulära naturupplevelser också, är så glad för närnaturen. Den man når med en kort biltur, på cykel eller till fots.
Landskapet och vegetationen här där vi vandrar denna juldag påminner lite om Häckebergaområdet utanför Lund, ett av dessa mina nära naturområden. Stora ekar, bokar, lite risiga partier snårskog, en granodling, några fina lägerplatser. Lite brantare partier avlöser, det finns inte runt Häckeberga. Flera fina små sandiga strandremsor ser inbjudande ut för ett sommarbad.
Det är verkligen vackert för ögat och rogivande för själen. Vi fikar, äppelglögg, kardemummaskorpor och skinkmacka, i en slänt mot söder. Jo, men visst är det inte bara ljus i solstrålarna utan lite värme också?
Inna vi far hemåt njuter vi av vyn från själva bräckan.
När solnedgången närmar sig drar jag mig ner till mitt hav igen. Sätter mig på udden. Framför mig ser jag öarna Nordsten och Vendelsö, men också Ringhals och Värö bruk. Bakom mig en mängd hus, och jag hör barn som leker så härligt uppe bland småvägarna. Ovanför mig ett flygplan, som jag inte kan låta bli att leta upp på Flightradar (Istanbul-Houston, framme om 10 timmar). Jag är omgiven av civilisationspåminnelser, men trots det känner jag mig helt uppfylld av, och ett med, naturen.
Det är frost på badklippan, små iskonstverk i bergets fördjupningar. En häger står blickstilla ute i vattnet, en stenskvätta lurar mig att tro att sädesärlan vimsat hit fyra månader för tidigt.
På vägen hem bligar en havstrut på mig från en bryggstolpe. Jag passerar återigen strandängen. Vemod, och gränslös lycka över denna magiskt vackra juldag covidåret 2020, fyller mig.