Fredag den 11 december bar det av med tåget mot Laxå. Rejält försenat. Uppenbart att jag skulle missa bytet i Arboga. Tågvärden Hanna var dock super och beställde snabbt en taxi från Arboga till Laxå, men det visade sig att fler skulle med Göteborgståget. Trafikledningen bestämde sig för att Göteborgståget skulle invänta vårt tåg. Ibland blir man rejält överraskad. Hann käka en sen lunch på Laxå Rasta innan det var dags att borda skolbussen till Sannerud. Mörkret föll. Blickade ut i mörkret. Tänk, nästan ett år har passerat sedan jag satte av på mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020. Dags för mitt tolfte och sista besök. Ett stänk av vemod. Hade bestämt mig för att avnjuta en natt vardera vid mina två favoritsjöar, de båda Blanksjöarna strax utanför nationalparksgränsen. Enskildhet, vackert belägna, tillåtet att tälta och göra upp eld. Lagt upp vedförråd vid båda sjöarna. Man får ha framförhållning om man genomför ett årslångt äventyrsprojekt.
Steg av bussen i Sannerud och tittade in i Tiveds lanthandel och köpte ett gäng rökta korvar. Ren och vildsvin. På med pannlampan och iväg på kyrkstigen mot Tivedstorp. Riktigt blött. Sealskinz förstås. På denna tur invigde jag ett par skön tjockdojjor av märket Hoka. Har haft problem med vänster häl det senaste halvåret. Mycket specialövningar och jag har märkt att ett par mjuka Nikepjuck gjort susen till skillnad mot mina normalt tunnare lågdropskor. Dessa Hoka Clifton var överraskande skön om än lite våffliga.
Skönt att att bara få flyta fram i mörkret, stigen och följa pannlampans sken och vid Vitsand bjöds jag på en grym överraskning. Ett par stora runda ögon stirrade mot mig från marken 5-6 meter framför mig. Såg den blinkade. Hade genast mina misstankar. Stod stilla, slog på helljuset. Där stod den, brun med gräddvit bringa, skogsmården. Två tre sekunder, swisch, uppslukad av mörkret. Borta. Mina misstankar hade besannats. Allt inom loppet av typ 10 sekunder. Fastetsad på näthinnan, som man säger. Cool. Har ofta sett mårdbajs på stenar och stubbar vid alla mina besök, men inte mött en livs levande mård, tills nu, mitt sista besök på obestämd framtid. Bugar av vördnad.
Följde stigen längs Stora Trehörningen. Inga tält vid Käringaudden. Tassade förbi Ösjönäs och vek av på den orangemarkerade stigen och sedan den knappt synliga stigen längs Blanksjön (nummer 2). Det blev en njutningens kväll vid elden. Tystnaden. Kryddigt te och praliner.
Lång sovmorgon. Kylig morgon. Frukost i tältet. Hörde kungsfåglar, tofsmesar, korpar och skogens arkitekt spillkråkan. Och plötsligt hördes även en nötkråkas karaktäristiska läte. Uh, hade ingen lust att gå upp. Frestad att ligga kvar ännu en natt. Skärp dig! Ja ja, upp och packa ihop. Tog mig till Naturrum (huvudentrén) och därifrån mina absoluta favoritslinga, Oxögabergsrundan. Mötte inte en kotte. Vid Stigmanspasset gjorde jag en avstickare till de läckra Vringelirövarna. De är absolut vackrast under vinterhalvåret. Dess mörka vatten, roströda stränder, orörliga klippor med tallar uppradade som fond. Tillbaka. Vidare på den norra öglan och så ut på Bergslagsleden och förbi ett lika stilla Kölnavatten. Tog min knappt synliga genväg österut för att komma på den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen och vidare mot Blanksjön (nummer 1). Duggregnet hade övergått i regn. Kylslaget regn Snabbt upp med tältet och sovsystem och min älskade taklampa. Vedförrådet var orört. Gjorde upp eld, fixade middag och te. Regnet ville inte ge sig men så ljuvligt att få bytta till torrt och krypa ner i en gosig dunsäck och lyckan när värmen fyller säcken. Den svala luften mot ansiktet. Det är lite så man skulle vilja dö, den dagen jag dör alltså, om man nu fick välja. Men där och då njöt jag av stunden.
En ännu kyligare söndag morgon. Disig. Mörk. Bara att springa några varv för att få upp värmen. En snabb ihoppackning. Iväg. Tjockdojjorna hade fungerat fint på stigarna men obanat genom skogarna var de inga höjdare. Otympliga och klumpiga. Inga trailskor direkt. Tog farväl av Lommatärnarna. Så vackra, mörka men omgivna av vacker ockrafärgade myrfält. Tog en sväng söderut till den cool Takstenen, under vilken jag sov några nätter i våras. Hörde pärlugglan ropa. Vidare norrut för att titta till "mina" bestånd av lummer. Blev ett fint avslut med fyra lummerarter. Plattlummern har jag bara hittat på en plats i nationalparken, ett mycket litet bestånd. Lopplummern är inte heller vanlig. Matt- och revlummern är allmänt förekommande i rätt biotop. Och som en sista avskedsgåva bjöds det på en järpe precis när jag förevigat plattlummern. Inte första gången jag har järpe längs Tivedsdalen med sina många fuktiga dalgångar. Tror jag noterat järpe vid fem av mina besök. Den är inte skygg, inte heller vanlig men den gör inte mycket väsen av sig, liksom undfallande, tillbakadragen. Möten som gör mig lycklig.
Sedan är det nog inte så mycket att orda om. Bergslagsleden, kyrkstigen och östra Undenleden upp till Sågkvarn där jag tältat vid sjön Unden de tre senaste besöken för att ta skolbussen till Laxå på måndag morgon. Ja, det får räcka så. Jag spar på orden till den kommande storyn som avhandlar årets besök, fåglar, djur och natur, tankar, möten och tips på stigar och tält- och sovplatser utöver de tre anvisade platserna i nationalparken. Den som väntar på något gott...
God jul och god fortsättning på er!
Niklas
Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>
Story från november >>