Så var det dags för årets nionde besök i Tivedens nationalpark. Ljuva september. Den månad jag älskar högt, vilket jag tror bottnar i mitt liv som fågelskådare. Minnesvärda dagar vid kustbandet. Landsort. Triberga läge på sydöstra Öland. Utlängan, utposten i Karlskronas skärgård. Ljuset. Luften. Vädrets växlingar. Och de sträckande sjöfåglarna förstås. Skådespelet. Toppdagar, som alltid föregås, och efterföljs, av många mediokra dagar. Tålamod är sträckskådarens vardag. Men så är det väl med det mesta, för det mesta. Minnesvärda ögonblick vore inte minnesvärda utan en stor portion slit och svett. Och så är det med vandring och stiglöpning också. September. Färgernas månad. Mitt emellan sommar och höst. Ambivalens. Ett stänk av vemod. Doften av jord och våta löv. Luften fylls av fåglars lockläten. Tropikflyttarna har redan lämnat landet. Orrarna och gärdsmygen låter sig dock inte nedslås utan bjuder upp till spel och sång. September. Äntligen kan man börja sova under bar himmel igen. Stjärnhimmel som tak. Sval luft mot ansiktet. Nästan två månader som passerat sedan senaste besöket i början av augusti. Vad skulle Tivedens nationalpark bjuda på denna gång?
I vanlig ordning tog jag tåget till Laxå. Denna gång ett senare tåg. Var framme strax efter åtta på torsdagkvällen den 24 september. Redan mörkt. Åt en sen middag på Rastpunkten. Fyllde på med vatten och vandrade bort till min lilla glänta i utkanten av Laxå. Gläntan som bjudit på årstidsväxlingar sedan första övernattning tidigt i våras. Redde mitt utesovarbo. Under bar himmel förstås. Underbar himmel. Stjärnklart. Varmt. Hade räckt med sommarsäcken.
Vaknade strax innan fem på fredag morgon. Åt en ostkaka med hallonsylt. Kokade upp vatten till termosen för kaffet på bussen. Packade ihop och strosade ner till stationen genom ett mörkt sovande Laxå. Hann med en kopp kaffe i väntan på bussen. Som vanligt helt ensam på bussen ner till Sannerud. Inte konstigt, den åker ner, vänder och hämtar upp skolbarnen längs vägen tillbaka till Laxå.
Väl i Sannerud bar det av på den gamla numera blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ömsom sol bland moln som skiftade i olika nyanser av sepia och grått. Hade redan från början bestämt att detta besök skulle bli soft, bara vara och utforska potentiella sovplatser för framtiden, strax utanför nationalparksgränsen. Hade även stämt träff på söndagen med Moa som – tillsammans med sin vän Erika – anordnat ett stiglöparläger fredag till söndag med Ösjönäs som bas. Annars helt öppet upplägg förutom första natten på min favoritudde vid Blanksjön öster om nationalparken.
Tassade på längs kyrkstigen. Ljuv septemberluft. Men långt ifrån tyst. Gott om trastar och dess olika läten; taltrastens tzickande, rödvingens sugande syrliga läte och dubbeltrastens utdragna torra smatter. Kungsfåglar, tofsmesar och nötväckor. Underbart pratsamma korpar. Nyfiken på vad de pratar om. Bräkande bergfinkar från norr. På genomresa mot södern. Och så det härligt bubblande lätet från enstaka höstspelande orrar. Kom relativt nära en orrtupp som satt i en grantopp och spelade med utbredd solfjäderformad stjärt. Bubbel och pyschande. Glömde nästan att andas där jag stod orörlig bland träden. Inga sjungande fåglar men livat i skogen, lockläten som skvallrar om höst. Tog en sväng till norra delen och den utskjutande udden i Väster-Ämten för att checka tarp-/tältmöjligheterna ute på själva udden. Helt OK, men omgivningen är inte helt i min smak. Vacker morgon hursomhelst.
Fortsatte upp över Tärnekullen och för en gångs skull åt motsatt håll sedan vidare på stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tog en fika i solen strax innan Timmerholmen. Kaffe och ballerina. Plötsligt hör jag det vassa lätet från en forsärla som är på ingång norrifrån. Första gången jag noterar arten i nationalparken. Kul. Vidare på stigarna och njuter av naturens färger i rött, ockra, orange, gult, grönt och nyanser däremellan. Blåbären har inte helt förlorat sin sötma. Svamparna låter jag vara men kan inte låta bli att förundras över de lysande röda flugsvamparna eller bara vidröra en jättelik blomkålssvamp, likt en kvarglömd hjärna i skogen. Donald Trumps?
Fortsatte norrut mot Kölnavattnet och sedan den smala knappt synliga stigen rakt österut via den smala passagen norr om Sör-Ämten för att komma till den gamla skogsvägen som leder genom Tivedsdalen. Följde den mot Blanksjön. Har inte hittat någon vargspillning på skogsvägen under de senaste fyra besöken så jag tvivlar på att någon av ungvargarna längre är kvar i området. Dock blev jag varse en annan lite varelse. Likadant varje år vid den här tiden. Man jublar över att myggen och knotten försvunnit och så plötsligt under varma stila septemberdagar dyker älgflugan upp. Till en början smått obehaglig, men de biter mig aldrig. Trots allt ett fascinerande kryp, inte en fluga utan en lus som, när den hittat en värd, fäller sina vingar. En rätt kass flygare som man lätt springer ifrån. Nåväl, efter en stiglös tur kom jag till min favoritudde vid Blanksjön där jag gjort i ordning ett par eldstäder med sandbotten, lagt upp ett vedförråd och gömt en presenning för mys vid elden om det regnar eller blåser. Solen sken men prognosen berättade om regn till kvällen och riklig nederbörd hela den kommande natten. Men där och då njöt jag av att bara vara. Satte upp skyddet och så min tarp. Kontemplativ tillvaro i all sin enkelhet: en eld, krydigt te, en bit parmesan och mörk choklad. Vad mer behövs? En hund kanske...
Sov bra trots ösregn hela natten. Vaknade tidigt på lördag morgon. Klar blå himmel! Stilla och härligt fräsch luft men ändå varmt. Njöt hela förmiddagen och kom iväg först vid halvtolv. Stilla, varmt och kvavt, vilket tycks vara älgflugornas älsklingsväder. Gav snart upp planen att vandra planlöst i den östra delen. Enerverande älgflugor i mängd. Drog istället in i den västra delen och sprang på stigarna och slapp därmed älgflugorna. Haha, ett långfinger åt älgflugorna. Noterade några ekorrar, en snok och flera paddor längs färden.
Besökte Ösjönäs för en fika. Slog till på den sista Madeiratoppen (jag lyckas alltid) och så en kaffe. Snackade med Klas. Morsade på några ur Moas och Erikas löpargäng som huserade i Vinkelboda. Tog sedan blåbärsgräddeslingan, det vill säga den rosamarkerade slingan (ser ut som stolparna är doppade i blåbärsgrädde, avråder dock från att slicka på stolparna i dessa Coronatider) som Klas och Jessica på Ösjönäs iordningställt. Finns även en blå, men den rosa är läckrare ur ett löparperspektiv. Tanken var att reka stigar och framtida sovplatser kring Blanksjön, ja, ännu en Blanksjön strax utanför nationalparksgränsen. Jag och vännen Andreas körde rosa och blå slingan i juni och hittade även en omarkerad stig söderifrån och kom på den gamla fina orangemarkerade öglan som passerar Blank- och Sarvsjön. Det började superbra med två tre järpar i en fuktig bäckravin som ledde ner till Blanksjön. De är bara så coola! Så lätta att missa och dessutom ovanliga då deras biotop försvinner alltmer i och med rådande skogsbruk. Olikt de andra skogshönsen, orre och tjäder, har järpen en fin silverklar sångstrof. Under alla min år som stiglöpare har jag bara noterat järpe vid total sex tillfällen, fyra av dem i Tivedens nationalpark.
Hittade tre fyra riktigt fina lägerplatser kring Blanksjön och en var så läcker att jag bestämde mig för att slå läger där för natten. Hade en annars tänkt sova på en sagolik liten hylla ovanför Sarvsjön, men det får bli en annan gång. Dessa platser ligger utanför nationalparken varför du får tälta och göra upp eld, givetvis med sedvanlig respekt och omtanke. Det blev en ljuvligt trolsk kväll med ett fint dis över sjön och som svävade genom skogen. Det verkligt vemodiga med detta besök var att storlommarna lämnat sjöarna. Skakade av mig saknaden och satte upp tarpen för att undvika ett uppvaknande med fuktiga kläder och sovsäck. Började fundera på om jag inte skulle stanna ytterligare en dag och åka hem på måndag morgon istället. Kanske, kanske inte...
Vaknade upp i en stilla och tyst omgivning insvept i ett stilla dis. Ön därute i Blanksjön låg för ankar vackert grön. Låg kvar i sovsäckens värme och fixade frukost. Ingen brådska, ögonblick som dessa kommer inte igen. Visst, liknande ögonblick, men om morgondagen vet du ingenting.
Hade bestämt möte med Moa vid Vitsands entré runt 12-snåret. Hade en soft plan för förmiddagen. Tog ytterligare en loop runt Blanksjön och har nu alla stigar, markerade som omarkerade, memorerade i huvudet. Fortsatte på den orangemarkerade och testade avstickarna vid Ösjönäs innan det bar av mot huvudentrén och där stötte jag glädjande ihop med delar av Moas löpargäng och strax uppenbarade sig även Moa själv, som jag mötte strax innan midsommar då hon tillsammans med en kompis precis satt av från Kloten för springa hela Bergslagsleden på fem dagar, vilket hon genomförde med bravur. Och så kom ytterligare en löpare inspringande, what!, där stod den alltid lika glada Karl A från Kvicksund! Haha, världen är bra liten ibland, eller är den det? I de här sammanhangen borde man inte bli förvånad. Paul Auster hade definitivt inte blivit förvånad. Ni förstår själva att det blev en del snack men vi var ju alla där för att njuta, solitärt som socialt. Vi skildes åt. Planen på klockan 12 vid Vitsands entré låg kvar.
Jag avnjöt diverse stigar och tog en avstickare till Junker Jägares sten, Tärnekullen och de alltid lika magiska Vringelirövarna, så vackra i diset. Stannade till och pratade med ett trevligt par som varit ute i tre dagar. Såg snabbt att detta var några som var inne på spåret vandra med lätt packning. Tog farväl och kom snart ut på Vitsands tomma beach sånär som på en skock halvnakna och nybadade människor långt bort i slutet av strandremsan. Tror inte de behöver en närmare presentation. Jag själv svidade om till till torrt. De hade bestämt för att avsluta helgen med lunch på Tiveds kafferosteri och vem säger nej till en gastronomisk utsvävning. Menyn blinkande redan i guldfärgad neon för mitt inre: finlatte och tjockvåffla med extra allt!
Jag hade från början tänkt göra sällskap med Moa till Karlskoga för en trevlig samtalsstund i och med de senaste månadernas komiska sammanträffanden och äventyrslöpning i största allmänhet. Men i och med Karls uppenbarelse blev planen en annan. Hur trevligt det ändå hade varit med en Moa-stund kunde jag inte tacka nej till ännu ett trevligt sällskap i form av Karl och skjuts ända hem till dörren. Livet är förunderligt och glädjen finner man oftast i de mest avskalade och enkla sammanhang, bara man har förmåga att ta tillvara på dessa stunder.
Ha en fortsatt skön höst!
Niklas
Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>