Allt sedan jag för drygt fyra år sedan sprang hela Bergslagsleden och passerade träskyltarna och branterna upp mot Kindlas höjder har jag längtat tillbaka. Det som gjorde mest avtryck på mitt Bergslagsledsäventyr i september 2016 var Tivedens nationalpark och Kindla samt leden mellan Gillersklack och Kloten. Tiveden och Kindla snuddade jag bara liksom vid. När det gäller Tivedens nationalpark så är jag sedan våren 2019 lycklig särbo. Vi träffas numera en gång i månaden. Beträffande den vildmarkslika och orörda sträckan mellan mellan Gillersklack och Kloten har jag återupplevt sträckan den gångna sommaren och vävde samtidigt in Kloten-/Malingsboleden samt den fina delen av Bruksleden mot Fagersta. Men Kindla, när skulle jag få möta henne? Vem behöver Tinder när Utsidan finns? Halkade in på Håkan Fribergs blogginlägg Kindla naturreservat - en okänd vildmark? från 2012 som gav näring åt min längtan. Hade mailkontakt med Matilda Norberg gällande Kilsbergen och Kindla. Någon månad därefter publicerade Matilda storyn En reträtt från vargarnas skog, som berättar om Matildas relation till Kindla och så mötet med ylande vargar förstås. Längtan övergick till något trånsjukt. Den som väntar på något gott...
Fem veckors sensommarsemester varav tre spenderades i fjällen. De två återstående lämnades helt öppna för varande och spontana infall gällande kortare löpäventyr med lätt packning för övernattning. Kollade väderprognosen för helgen 5-6 september. Såg OK ut. Bokade tågbiljett från Eskilstuna till Kopparberg lördag förmiddag. Planen var helt enkelt att springa Bergslagsleden söderut till Kindla. En transportsträcka på två mil. Fördelen med att kunna springa långt är att man inte alltid är beroende av transportmedel på hjul. Jaha, Kindla? Trots text och bilder från ovannämnda stories visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som gammal (havs-)fågelskådare har jag lärt mig att inget hav är det andra likt och som stiglöpare den ljuvliga lärdomen att ingen stig eller skog heller är den andra lik. Nå, själlösa produktionsskogar är ofta sig lika medan gammelskogen (kontinuitetskog) bjuder den lyhörda och seende på ett djup som ofta väcker förundran. Ord som vördnad, andakt, ödmjukhet och respekt brukar infinna sig men mest av allt känner jag genuin glädje. Att det fortfarande finns natur som skyddats och där dess invånare än för ett tag får vara ifred. Ja, vad hade jag att förvänta? Åker jag till Sarek vet jag vad jag har att förvänta mig, förvisso för att jag varit där tidigare. Men Kindla...
Jag spolar förbi den mediokra färden längs Bergslagsleden från Kopparberg till Kindla. Många tråkiga hyggen varav flera nya. Höjdpunkten var väl tornet och vyn från Mackarsberg strax innan Kindla. Tog vatten ur Rasbackstjärn. Minnen. Min sista natt på mitt Bergslagsledsäventyr för fyra år sedan tillbringades i vindskyddet där. Mindes att jag då hörde ett läte i mörkret på kvällen som jag aldrig kom underfund med vad det var. Nåväl, jag var inte där för att återuppleva minnen utan fortsatte min färd. Hann inte så långt innan jag träffade en kille med ryggsäck och såg. Blev ett långt samtal. Han hette Tony och kom från Hällefors. Vi pratade Silverled och naturupplevelser. Efter en halvtimma tre kvart var det dags att ta farväl. Kom så äntligen till infotavlan och skyltarna. Och en stig som ledde uppåt. Jag hade siktet inställt på Klosstjärn efter rekommendation av Tony.
Tog stigen upp längs branten. För att citera boken Kindla – Bergslagens nationalpark? är Kindlaområdets topografi mycket varierad och terrängen är starkt kuperad med sluttningar, höjdplatåer och dalsänkor. Höjdskillnaden inom området är över 200 meter från dess södra gräns till Kindlahöjdens topp på 426 meter och bjuder på landets sydligaste höjder på 400 metersnivå eller mer. Likt Tivedens nationalpark består stor del av terrängen av rundhällar och sprickdalar men när det kommer naturtypen skiljer de sig åt i det att Tiveden mestadels består av luftig gammal tallskog medan gammal gles granskog dominerar i Kindla. Centralt i det 900 hektar stora naturreservatet ligger Kindlamossen med sina 70 hektar på en höjd av runt 330 meter över havet. Kindlaområdet kan sägas ha ett fuktigt fastlandsklimat med en årsmedeltamperatur på 4 grader och en årsnederbörd på över 800 mm, vilket tillsammans beror på det extrema höjdläget i jämförelse med omgivande landskap. Och visst skulle jag få ta del av årsnederbörden. Duggregn och korta skurar varvades med solglimtar. Aningen kyligt och rått men stigen värmde. Blåbärsris och hjortronblad skiftade i färger. Man anade den annalkande hösten och på ett märkligt sätt var det som att förflyttas till nordligare breddgrader. Den glesa gamla kortvuxna granskogen med inslag av silverpatinerade torrakor gav en uppenbar Norrlandsfeeling. Vädret gjorde färden dunkel och känslan av att skymningen var påtaglig. Nådde så Kindlamossen i vackert kvälljus. Stannade och tog in det tysta skådespelet. Tassade vidare och kom snart fram till torvkojan vid Klosstjärn lagom till att regnet började ösa ner. Kojan var tom medan fyra vandrare installerat sig i vindskyddet en bit bort. Bestämde mig för att sova i kojan. Kamin och ved fanns. I Kindla naturreservat får man annars bara tälta i anslutning till vindskyddet och kojan vid Klosstjärn. Tände eld i kaminen och installerade mig. Hög mysfaktor medan regnet öste ner.
Kindla all in
Sovmorgon. Sov med öppen dörr till kojan då jag hade varma sovsäcken med mig. Solig morgon. Frukost på farstutrappen. Ett par forsärlor sökte föda vid utloppet en bit bort. Hade bestämt mig för att upptäcka och avnjuta reservatets alla stigar och höjder under dagen. Började med Rödberget fram och tillbaka. Vackert med mossen i en vidsträckt sänka och vyer åt både ost och väst. Rödberget är väl också den enda platsen i Kindla med hällmarker och gles tallskog, likt den man finner i Tiveden. Det blev stop lite här och där och lite längre sådana vid Rödbergstjärnen och den lilla sagostugan där, samtal med de fyra vandrarna från Örebro som jag kom ikapp i en murrig dalgång innan den fina slingrande klättringen upp mot Kalklinten där det bjöds på 180 graders panoramavy västerut. Så, gå för guds skull inte bara förbi när toppen är nådd utan ta av från stigen med sikte på röset åt väst för att komma till avsatsen med den fantastiska utsikten. Perfekt plats för en fika.
Jag drog vidare på stigen med sikte på en inspektion av vindskyddet vid Kindlamossen. Passerade fem sex gigantiska myrstackar. Några av dem klart högre än jag själv! Stötte någon orre och en misstänkt järpe. Kom till vindskyddet. Gammalt och vackert. En stabil kille i min egen ålder var där och hade gjort upp eld. En välanvänd sotig kaffepanna skvallrade om killens kärlek till friluftslivet. Började prata. Om Kindla. Det visade sig att han hade väldigt bra koll och kunskap om Kindla. Jonas var hans namn och son till Folke Vennberg som var en av de som kämpat i över 15 år för att få Kindla skyddat och som slutligen blev naturreservat 1999. Kan varmt rekommendera en läsvärd och kortfattad artikel om den långa kampen som publicerades i Nerikes Allehanda 2014. Av Jonas fick jag även tipset om att jag kunde ta buss från Lindesberg till Guldsmedshyttan och därifrån vandra eller springa till Kindla, hälften så långt jämfört med Kopparberg. Jag tackade för ett intressant och informativt samtal. Fortsatte till Kindlahöjden och upp i tornet för att njuta av utsikten, bland annat mot Salbosjön och Ljusnaren norröver. Jonas hade för övrigt varit med och byggt tornet där på höjden. Passerade även en väldigt vacker mosse med enbart glest utspridda björkar. Vet faktiskt inte om jag någonsin sett en sådan, annars är det som regel tallarna som befolkar myrar och mossar. Vacker i sin ovanlighet!
Tog in alla stigar utom skidspåret som utgår från stigen i söder. Såg ut att bli en fin kväll och natt enligt prognosen. Bestämde mig för att åter dra upp på Kalklinten och där sova under bar himmel med en strimma hopp om att få höra ylande varg, väl medveten om att vargreviret där är så väldigt stort, såsom alla vargrevir är. Det blixtrade och åskade en del på kvällen men inget regn. Vinden mojnade. Och vid åttasnåret på kvällen kom en sparvuggla förbi och visslade i en minut eller två. Oväntat! Somnade vid nio halvtio så om några vargar ylade i skogarna kring Kalklinten senare på kvällen eller natten får vi aldrig veta. Jag sov i alla fall gott i månljuset. Svalt och myggfritt.
Vaknade till en fantastisk morgon. Klarblå himmel och stilla. Till detta en bakgrundsfond av det alltid ljuva ljudet av spelande orrar. Blev en stillsam frukost däruppe på höjden. Ingen brådska. Lingon och blåbär till gröten. Sval luft och värmande septembersol. Ord äro överflödiga.
Prövade några genvägar på vägen tillbaka till Kopparberg, men det mediokra kvarstod. Träffade dock en ytterst trevlig hund, Emma, och hennes husse vid Vintermossen. Trevligt samtal. Väl i Kopparberg blev det en latte och en påse klementiner i väntan på tåget hem via Örebro. Glad i själen. Jag må ha ett särboförhållande med Tivedskan, åtminstone året ut, men fru Kindla hade väckt en djup åtrå i mig. Platonsk kärlek om man så vill. Tur att jag gått ner till tre dagars arbetsvecka, om jag ska mäkta med dessa ljuva kärleksbesök på olika håll.
Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva någon story om mitt besök i Kindla. Kanske senare efter fler besök. Men euforin och framför allt önskan att inspirera andra att besöka denna oslipade smaragd på 900 hektar blev alltför stark. Hon, Kindla, är så lättillgänglig med några parkeringsplatser i utkanten av reservatsgränsen, fina stigar och goda övernattningsmöjligheter eller bara ett besök över dagen för att njuta av fantastisk natur och vidsträckta vyer. Stigar och distanser som passar stiglöpare, vandrare och barnfamiljer. Fika och grilla. Ett svalkande bad på sommaren eller bara ett vinterbesök med snöskor för att leta spår av lo eller varg. Hon har något för alla, små som stora. Mer fakta om Kindla naturreservat hittar du på Länsstyrelsens sida>>
Väl hemkommen efter mitt besök i Kindla började jag leta efter information om Kindla, nyfiken som jag är. Särskilt all historia rörande Kindlagruppen, eldsjälarna och deras arbete och långa kamp för att få Kindla skyddat. Hittade en del artiklar samt även boken Kindla – Bergslagens nationalpark?, vilken jag kom över på Bokbörsen (finns i skrivande stund ytterligare ett par exemplar till salu där), se ingressbild och baksida nedan som beskriver innehållet:
Jag längtar redan tillbaka till nästa besök i oktober och då tänkte jag upptäcka Kindla utanför stigarna. Lite som Strava-vännen Christer Lindeborg gjorde under sin stiglösa vandring i mars. Ett besök han sammanställde i en stämningsfull film utan fläskig musik. Väl värd att avnjuta i höstmörkret.
Ha en fortsatt skön höst!
Niklas
