Att det sällan blir som man tänkt är nog mer regel än undantag, såvida det inte handlar om att gå till affären och handla mjölk, men för äventyr som planerats månader i förväg… Så otroligt tråkigt om ens äventyr blev exakt som man tänkt sig. Inga överraskningar. Inte få pröva sina skills under olika oväntade omständigheter. Nä, jag håller mig till mitt gamla motto som gammal tålmodig fågelskådare: Förvänta det oväntade och du blir – beroende på inställning – oftast glatt överraskad!Ja, eller bara ta det som det kommer. När jag i vintras planerade för min långvandring med lätt packning från Hemavan till Storfjord i Norge hade världen ännu inte stiftat bekantskap med Corona och Covid-19. År 2020 blev nog inte som tänkt för någon på denna planet. För egen del blev det att planera om mitt vandringsäventyr då Norge stängde gränsen mot Sverige. Jag må vara strukturerad men det var flera år sedan jag slutade planera äventyr i fjällen i detalj, förutom när det gäller att fylla på ryggan med mat och energi. Jag finner inget som helst nöje i att vandra med tung packning och för mig är en ryggsäck med mer än 11-12 kg en väldigt tung ryggsäck. Bärbart men onödigt tungt. För mig och mina äventyr är det maten som är den stora boven när det kommer till vikten i min ryggsäck. Så, depåstopp med påfyllning av mat och energi kräver en del planering om jag önskar vandra lätt. När pandemin var ett faktum och vår övergick i sommar var det bara att sluta vänta och hoppas på öppnandet av ett stängt Norge. Fjällen är fjällen och var man än beger sig bjuds det på upplevelser. Att ändra på min ursprungliga plan var aldrig ett problem. Hade dock bokat flyg till Hemavan redan i vintras. Till saken hör att jag alltid längtat tillbaka till Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk, alltsedan jag sprang hela leden på 10 dagar i augusti 2014. Ja, så fick det bli. Kungsleden till Kvikkjokk och därefter Sarek med eventuell sväng in i mitt älskade Padjelanta. Fem veckors semester och ingen hemresa bokad. Stanna tills jag kände mig mätt och belåten. Ta det som det kommer även om jag var inställd på att besöka sydvästra delen av Sarek, som jag inte upplevt tidigare.
Packade ryggsäcken med mat/energi för 10 dagar (8 kg) och utrustning (6,5 kg), vilket gjorde en utgångsvikt på 14,5 kg. No fun. Nå, bara bita ihop några dagar tills jag ätit ner packvikten till en behaglig upplevelse i kombination med fysisk anpassning. Blev en slitsam och svettig topptur upp till Norra Sytertoppen första dagen. För mig är utrustning något som möjliggör en behaglig färd till naturupplevelser, lätt, avskalat utan att ge avkall på säkerhet. Jag är ingen gramjägare och att stirra sig blind på 100-200 gram, hit eller dit, på exempelvis ett tält, det viktigaste skyddet i fjällen, är i sammanhanget aningen bisarrt. Det intressanta med en packlista är inte att vältra sig i prylar för allmänt beskådande utan för att få en helhetsbild av ens utrustning och faktiskt se hur varje val påverkar utgångsvikten, basvikt liksom det som förbrukas. Du ser snabbt hur mycket allt ”extra” bidrar till vikten. Ju större rygga desto mer onödigt ”extra” får du plats med. Jag tycker att webbtjänsten LighterPack i detta hänseende är en ypperlig tjänst som ger en bra överblick på allt du adderar eller tar bort. Kan varmt rekommenderas. I slutet av denna story hittar den som är intresserad några ord om mitt val av utrustning för detta äventyr samt mat och energi medan packlistan återfinns på följande länk, om nu detta är av vikt.
Detta blir en textmässigt kortfattad (allt är relativt, som någon en gång uttryckte det) story där istället fotografierna får tala sitt tydliga språk. Ett axplock fotografier av de dryga 1000 som fyllde minneskortet under färden. Man kan låta sig inspireras men upplevelserna i fjällen ska upplevas IRL. Och det sköna med just Sarek är att stigarna är få och ger den där barnsligt sköna känslan av att vara en upptäcktsresande pionjär i orörd vildmark. Pirrigt med nyfiken salighet. Utsattheten. Vad ödmjukhet och respekt verkligen innebär…
Kungsleden Hemavan-Kvikkjokk, 10-17 augusti, 28 mil och 8000 höjdmeter
Vad finns att säga om Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk? Mer än att jag längtat tillbaka sedan jag färdades där för sex år sedan. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Abisko har aldrig lockat till ett återbesök även om det blivit ett par turer mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Personligen tycker jag sträckan mellan Hemavan och Kvikkjokk är så mycket vackrare, avgjort mer varierad natur, leden tar höjd på många platser, smala fina stigar och minimalt med vandrare. Sträckan gjorde mig lika glad och euforisk denna gång, ja, faktiskt bättre än jag mindes den.
Planet landade strax innan lunch i ett soligt Hemavan. Åt lunch där för att inte slösa på den medhavda provianten. Köpte gas. Bara bita ihop och ge sig av uppåt på den mödosamma klättringen med 14 kilo på ryggen. Framme vid Syterskalet bestämde jag mig för att ta mig upp till Norra Sytertoppen. Tänkte att det vore fint att avnjuta solnedgången och möjligen en fin soluppgång. Förhoppningsvis var det tomt i toppstugan så att jag kunde sova där. Blev en svettig historia men väl värd mödan. Stugan var tom. Vilken kväll! Som jag satt där och njöt i stugans dörröppning kom en väderbiten kille vandrande över månlandskapet. Han hade vandrat hela Kungsleden och ville inte missa en topptur i det magnifika vädret. Ett värdigt avslut på en enligt honom regnig historia. Tänk, det var nästan på dagen sex år sedan jag var däruppe på toppen (11 augusti 2014) senast. Fint väder även då. Snösparvar då som nu.
Kall morgon. Noterade en vacker soluppgång. Somnade om. Åt frukost ett par timmar senare. Tog ”stigen” via Morhtetjåhke och vidare mot Syterstugan. Fick användning av mina microspikes över några stora snölegor. En hel del mygg och knott nere i björkskogen från Syterstugan till Tärnasjöstugorna. Ville bara upp på höjderna. Till vyerna och kanske slippa en del av myggen. Slog upp tältet på en kulle nedanför Stájnnavárrie. Mycket mygg och knott. Snabbt in i tältet. Regnade en del på kvällen och natten.
Efter Servestugan valde jag stigen längs norra delen av Tjulträsket. Kungsleden över bergen söder om Tjulträsket hade jag redan upplevt en gång. Kan inte gå i gamla fotspår. Kom till ett sött litet hus vid Rödingbäck som var öppet. Fanns infoskylt om platsens historia. Perfekt för lunch. Mätt och belåten och klar för avfärd stod det plötsligt en kvinna utanför dörren. Vi började prata. Hon hade varit ute och plockat kantareller. Hennes namn var Annika Midfjäll Laestander. Hon bjöd in mig på fika till sin lilla stuga på Valdemars udde vid stranden av Stora Tjulträsket med utsikt mot Stuor-Ájgart på andra sidan sjön. Jag blev där i två och en halv timma. Jag bjöds på en berättelse om hennes tid med sin livskamrat Gösta Laestander, fiskaren, fotografen, journalisten och författaren som somnade in 2013. Möten fascinerar mig. Alla bär vi på en levnadshistoria. Det som saknas är tid, tid att berätta och lyssna, men kanske främst saknas idag intresse och nyfikenhet. Alla är (själv)upptagna med sitt. Det är av denna anledning jag verkligen uppskattar möten i fjällen. Avskalade och enkla möten. Titlar är ointressant. Dagen började lida mot sitt slut och jag ville upp på fjället. Tog farväl. Denna ”genväg” längs Tjulträsket visade sig vara ett bra val då jag slapp både grus- och asfaltsväg kring Ammarnäs. Eftersom jag inte hade något ärende i Ammarnäs gav jag mig upp på fjället och körde lite stig och obanat tills jag kom på Kungsleden. Träffade en ung renskötare som bjöd på ett trevligt samtal. Solen började dala. Dags att hitta en tältplats. Stilla och kyligt. Inga mygg.
Fin morgon och det var skönt att få skogssträckan längs Vindelälven i Vuodnavágge avklarad. Ville komma upp på kalfjället. Det är sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som är den absolut vackraste i mitt tycke. Och få vandrare på den sträckan. Så fantastiskt vacker natur. Det flacka sjösystemet med sina åsar och sandkullar nedanför Láddiebákttie. Fjällgåsens land. Sedan på höjderna och sedan sakta utför mot Adolfström längs forsande vatten och slingrande smal stig genom vacker gammal tallskog. Givetvis en fika hos Margareta i Adolfström innan den läckra stigen genom Pieljekaise nationalpark. Men dessförinnan hade jag träffat på långvandrande Josefin och haft ett långt samtal med Oskar som sett fjällgäss. Själv fick jag nöja mig med varfågel och tretåig hackspett, vilket inte är så illa pinkat. Tittade in i Pieljekaisestugan och där satt tyskan Barbara. Vi började prata och snart kom grönabandaren Jonas, som ordnat nyckeln till sovdelen. Han hade inget emot att vi ockuperade varsin säng mot att vi swishade de stugansvariga 12o riksdaler vardera. Spännande att höra Jonas story från sin färd på Gröna bandet. Vi upptäckte att vi båda finns på Utsidan och kände till varandra därigenom. Insåg att jag sover bättre utomhus och i tält än inomhus.
Susade igenom Jäkkvik på lätta steg. Klarade mig utan fika och godsaker. Hade ett oprövat kort som väntade. Avnjöt den fantastiska gammelskogen efter Jäkkvik. Smal slingrande stig genom luftig tallskog och lurigt småkuperad. Otur på roddleden. Fick ro över och hämta en båt. Tack och lov ingen lång sträcka, men meckigt när man är ensam. Lunch i en solig skogsbacke innan stigningen upp till kalfjället ovanför den stora sjön Riebnes. Eftersom jag inte hade ett särskilt angenämt möte med den otrevlige mannen som kör båten över Riebnes den gången för sex år sedan hade jag bestämt mig för att köra stiglöst och runda sjön längs sydänden av sjön där det finns en damm. Det blev sex fantastiska kilometrar uppe på kalfjället och nio snåriga kilometer genom luftig björkskog som ju lever i ett slags symbios med enbuskar. Till råga på allt duktigt mycket björnbajs. Höll en högröstad innehållslös monolog i nio kilometer. Hjärtat slog en extra volt eller var snarare nära på att stanna när något stort brunt plötsligt reste sig där i skogen framför mig. En älgko med kalv. Stod stilla och lät dem vakna till liv innan de stillsamt gled iväg bortåt. Till min glädje hittade jag tre arter lummer! Förutom rev- (underarten nordlummer) och mattlummer (underarten riplummer) även flera bestånd med plattlummer. Även en tjäderhöna med stora ungar förgyllde. Ökande blåst och kall luft. Slog nattläger i skogen vid Riebnes sydände nära den breda stigen mot Vuonatjviken. Som en parentes kan nämnas att omvägen till Vuonatjviken landade på drygt 30 km varav 15 km stiglöst.
Mötte några vandrare på söndag förmiddag. Övervägande vackert väder men otroligt blåsigt. Visade sig att lördagens sena båttur över Riebnes ställts in liksom förmiddagsturen på söndagen. Tackar min lyckliga stjärna för mitt spännande men tidskrävande val av väg runt Riebnes. Kvinnlig intuition i sin bästa form. Noterade två tjädertuppar längs grusvägen till Vuonatjviken. Riktigt jäkla blåsigt uppe på kalfjället Barturtte. Minnen kom. Sex år sedan som jag låg där i lä bakom några stora stenar i min foliebivy och väntade på gryningen. En minnesvärd upplevelse från en annorlunda natt. Vackert område liksom stigen hela vägen ner till Piteälven där jag slutligen hittade en ljuvlig tältplats intill en porlande fors. En hökuggla bjöd på diverse läten i skymningen.
Sista dagen fram till Kvikkjokk. Fantastisk sträcka! Lika fin och varierad såsom jag mindes den. Morgon började fint med en vacker hökuggla i björkskogen. Vacker gammelskog och sedan vidderna och det mäktiga berget Goabddábakte. Blev lite sugen på en topptur liksom jag var för sex år sedan men Kvikkjokk lockade mer av någon oförklarlig anledning. Har aldrig varit särskilt förtjust i den fjällstationen. Skönt väder och jag njöt fullt ut av min färd. En mäktig duvhökshona gled sakta över mig mobbad av en stenfalk. På höjden sex kilometer innan båtplatsen ringde jag Björn och frågade om han kunde hämta mig om någon timma. Inga problem men det visade sig att Helena skulle skjutsa en tjeckisk löpare som sprang hela Kungsleden, vilket passade utmärkt. Ingen stress. Noterade färdens första kungsfåglar.
Så, drygt sju och en halv dag hade passerat sedan starten i Hemavan och nu vägde ryggan typ 8-9 kilo. Mötte totalt 32 vandrare, vilket ger en hint om hur skönt folktom denna del av Kungsleden är. Det är väl främst avsaknaden av fjällstugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som avskräcker den stora massan.
Totalt 53 fågelarter noterades av vilka hökuggla, dvärgbeckasin, varfågel, tretåig hackspett, ett par tjädertuppar, fjällvråk, flera tornfalkar, en stenfalk samt ödsligt spelande smålommar är värda att nämnas. Ja, det var även gott om lappsparvar, blåhakar, gulärlor och ängspiplärkor.
På Kvikkjokks fjällstation tog jag en ljuvlig surdegsmacka och kaffe samt köpte en del onyttigheter som vore jag en skengravid hardcorevandrare. I kiosken kom det fram en glad tjej: ”Är det inte du som är Niklas?” Hon presenterade sig som Lorena från Norrköping och hon följde denna blogg. Med sig hade hon en trevlig vän och arbetskollega. Blev ett trevligt samtal. Visade sig att de träffat Diana som de misstänkte att jag kände. Visste gjorde jag det. ”Tänk, hon tvättar kläder i sitt kokkärl” sa de och skakade på sina huvuden. Jag var nära och säga att det är väl OK, för själv drar jag nattpissen i mitt kokkärl.
Gick ner till tältplatsen och slog upp mitt tält. Började prata med en tjej vid namn Åse som anlänt på eftermiddagen och skulle vandra Padjelantaleden i tio dagar. Lyckönskade henne till ett synnerligen gott val då jag tycker Padjelanta är fjällens vackraste område. Det blev ett långt trevligt samtal om vandring i allmänhet och utrustning i synnerhet med tanke på att Åse ville komma ner i packvikt. Jag tog det soft. Hade tänkt ta en vilodag efterföljande dag och hade bokat frukost på stationen.
Sarek tur 1, 18-21 augusti, 13 mil och 4700 höjdmeter
Kvikkjokk-Vallevárre-Övre Njoatsosvágge-Sarvesvágge-Niejdariehpvágge-Álggavágge-Bierikjávrre-Saltoluokta
Vaknade till en stilla och solig tisdag. Steg upp och intog en smått torftig frukost på stationen. Ingen buffé. Snopet. Önskade Åse lycka till på sin färd. Snart blev det folktomt på stationen. En kille kom fram och började snacka. Mika från Katrineholm (Kalix ursprungligen). Nyss kommit från en tur i Sarek och överlevt stormen. Han hade vandrat i de sydvästra delarna så jag fick en färsk rapport om vaden till och från Njoatsosvágge, särskilt som Luohttojåhkå varit väldigt svårvadad enligt många tidigare inlägg i Sarek-gruppen på FB under sommaren i och med mycket regn. Mitt huvudmål från Kvikkjokk var att besöka övre Njoatsosvagge och jag hade två färdvägar att välja på. Medan jag funderade blev jag allt rastlösare. Sol, klarblå himmel och helt stilla. Inte fan kunde jag häcka på fjällstationen en så vacker dag. Näpp. Packade ihop och bytte nästkommande dags frukost mot lunch och ringde Helena för en båttur till stigen som leder upp mot Prinskullen. Hade bestämt mig för att skippa rutten via Boarek och undvika Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå för att istället ta ryggåsen Vállevárre och Vallespiken för vyernas skull och istället ta vaden i Låptå- respektive Njoatsosvágge.
Sååå sköönt att få komma iväg. Inte en minut försent, även om jag satte av först strax efter 13-tiden. Upp mot Prinskullen i gassande sol. Ljuvlig utsikt däruppe. Vandrade ett tag på präststigen men tappade den. Ingen fara. Underbar lättgången rished. En hel del lappsparvar på heden. Siktet inställt på ryggåsen mot Vallespiken. Läcker stenskravelklädd rygg. Härliga vyer åt alla håll. Förundran. Bara andas in. Dricka vyer med blicken. Bestämde mig för att hålla höjd och istället ta passet väster om Ruonas. Solen började gå ner och jag hittade en fin tältplats strax väster om Ruonas.
Skön morgon. Fint väder. Stilla och klarblå himmel. Drog mig en aning. Efter att ha vadat över Buojdesjåhkå och klättrat upp på höjden mellan Skievvun och Tjuoldagårsså kom en gammal havsörn flygande mot mig, tog några lovar innan den vek av västerut. Läckert uppe på platån väster om Goabrek och så häftigt att komma till ”kanten” av nedfarten till övre delen av Njoatsosvágge. Stillheten. Känslan av att vara ensam i världen, åtminstone i denna mäktiga del av Sarek. En angenäm dos av förundran och ödmjukhet men även tacksamhet. Tacksam för att jag har möjligheten att uppleva denna vidunderliga och orörda natur. Inga problem att korsa Njoatsosjåhkå. Ett par strömstarar noterades. Avnjöt lunch i den vackert dramatiska dalgången. En ringtrast fladdrade förbi. En fiskmås svävade fram över Lulep Njoatsosjávrre. Aningen drömlikt.
Höll höjd ut ur dalgången och rundade Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i nästa dalgång, Sarvesvágge. Fina vyer västerut mot Padjelanta. Sarvesvágges mynning var så inbjudande att jag faktiskt bestämde mig för att slå läger där medan kvällen ännu var ung. Så lyxigt att bara få ligga i tältet, vifta på tårna och njuta av tystnaden.
Vaknade i ett rått och gråmulet Sarvesvágge. Kom en regnskur på morgonen, annars uppehåll hela dagen. Haft osannolikt flyt med vädret hitintills. Sedan starten i Hemavan regn ett par kvällar i tältet och lite övergående duggregn på kalfjället dag tre. Kollade kartan i tältet och bestämde mig för att pröva Niejdariehpvágge för att komma in i Álggavágge. En del snölegor uppe i passet. Valde att runda en då smältvatten rann under. Tar inga risker. Grått och sterilt. En flock snösparvar förgyllde liksom ett par färska spår av sapiens. Fascinerande hur terrängen kan skifta. Trixig stenskravelterräng upp genom Niejdariehpvágge medan nordsluttningen ned mot Álggavágge var så mycket mer lättgången på skifferplattor och sediment.
Vandringen genom Álggavágge var trivsam och lätt förutom några partier med sumpig vide. En fjällvråk flög genom dalen. Vadet över Guohperjåhkå bjöd inte på några svårigheter och där noterade jag även några unga fiskmåsar. Lyckad häckning med andra ord.
Fortsatte mot Skarja och Mikkastugan. Lättvandrat på höjden. Noterade den första människan sedan Kvikkjokk vid tältplatserna vid bron och snart kom jag ifatt fyra vandrare innan glaciärjåkken Tjåggnårisjåhkå, som inte bjöd på problematisk vadning. Fin kvällning med vackert ljus och läckra molnformationer bland de omgivande bergen. Siktade på att slå nattläger vid Bierikjávrre. Vid Bielajávrátja hörde jag ett bekant fågelläte. Kunde det verkligen vara fjällabb? Ja, mycket riktigt, där drog en gammal fjällabb, ryttlade och strax landa på en kulle. Jag vandrade närmare och det visade sig att de hade minst en flygg unge. Jag blev rätt paff över detta då fjällabben är en uttalad lämmelspecialist under häckning. Vad hade fått detta par att skrida till häckning? Lokal lämmelpopulation? Cool hursomhelst! Slog läger vid Bierikjávrre.
Vacker morgon men småkyligt. Träffade ett par killar som tältat vid norra ändan av sjön. Blev förstås en trevlig pratstund. De var på väg in i Sarek och skulle köra Piela, Snávvá, Rapadalen och Aktse. Själv skulle jag ta mig an färden mot Salto. Hade aldrig tagit den rutten ut eller in i Sarek tidigare. Följde stigen tills den bara upphörde. Alltid lika fascinerande med de få stigarna som finns i Sarek, de liksom upphör i tomma intet, som om vandrare beamat sig själva till någon annan mer lättgången plats. Jag hamnade i videträsket vid renvaktarstugan och zick-zackade sedan mig fram mellan alla små vattenhål och hade flyt. Höll mig sedan mitt i dalen mellan Gähppo och Vuovres och tog sikte på Rásek. En del vide och blöthål, skulle tagit mer höjd åt Vuovres. Inga större problem att vada Gådojåhkå och Rumokjågåsj på höjden. Tog sedan Rásek-ravinen ner mot samevistet i Pietsaure (funkar fint med lätt packning på ryggen). Relativt högt vatten i Ávtsusjjåhkå men där låg en båt. Sedan var det bara att ta stigen upp mot Tjeburisvárásj och från sadeln där den långa stigen utför med längtan till Salto.
Totalt noterades 26 fågelarter inne i Sarek och möten med sju vandrare.
Två välförtjänta vilodagar i Sáltoluokta, 22-23 augusti
Så väldigt skönt att komma fram till ljuvliga Salto. Det finns fjällstationer och fjällstationer, ja, och så finns Sáltoluokta. Blev väl mottagen av Mats som jag haft äran att lära känna sedan några år tillbaka. Ja, denne Mats som 2015 vandrade från Smygehuk till Treriksröset, nä, inte bara En vandringssägen… Slog upp tältet och tog en lååååång het dusch. 13 dagar sedan sist, eller? Tvättade upp kläder och gled omkring i snygga svarta regnbrallor (finns en anledning till jag inte har ultralätta genomskinliga) och nätta badskor. Blev lite snack med Mats och sedan en tidig kväll i tältet nere bland björkarna. Så ljuvligt att få krypa ner i en skön sval sovsäck, nyduschad och glad.
Är det något jag verkligen kan längta till efter dagar ute i naturen så är det en magnifik frukost. Och Saltos frukostbuffé och deras atmosfär kan få platser tävla med. Var ute i lobbyn en sväng och började prata med löparen Oskar H, som hade sprungit upp till toppen av Lulep Gierkav på 52 minuter under fredagkvällen. Rekordet ligger på 44 minuter. Segment finns på Strava. Visade sig att Oskar och jag hade flera gemensamma löparvänner och ett gemensamt intresse för långa bergsultror. När Oskar skulle leta upp mig på Strava och jag nämnde mitt namn var det en tjej vid bordet som plötsligt tog till orda: ”Är du Niklas, jo, jag har en kusin… du och hon…” sekunder av sökningar i hjärnkontoret: ”Du menar Ulla G som jag var tillsammans med för typ 25 år sedan”. Pang! Där satt Micke och Carina Härlin. Sjukt, sjukt kul! Minnen bara forsade fram. Var på Mickes disputation. Var på Mickes och Carinas bröllop i Eskilstuna, dit jag själv flyttade några år senare. 25 år senare så träffas vi i Salto. Det blev en andra frukost tillsammans med dessa två trevliga människor innan de skulle ta 11-båten till Kebnats. Världen är bra liten eller så är det bara så att det är i fjällen man träffar gamla vänner och bekanta likväl lär känna nya sköna människor. Det blir till att hälsa på och springa lite vid Store Mosse nationalpark framöver.
Ja, det blev två sköna vilodagar i Salto medan himlen fick regna av sig. Grymma frukostar, våffelluncher och tvårättersmiddagar. Började nästan känna mig lite småfläskig. Nä, det fick räcka med vulgärt Saltofrosseri. Snackade en del med Alexander och Jon som arbetade på stationen och deras (topp)turer in i Sarek. La upp en plan för tur två i Sarek. Ringde Anna och Lars och bokade båtskjuts till Rinim efter lunch dagen därpå. Jag har aldrig vandrat genom Basstavágge men närde en längtan. Hämtade mitt uppskickade matpacket och packade mat och energi för fem dagar. Utgångsvikt strax under 10 kg.
Sarek tur 2, 24-28 augusti, 16 mil och 4800 höjdmeter
Saltoluokta-Sitojaure-Svijnne-Rinim-Basstavágge-Snávvávágge-Ruohtesvágge-Guhkesvágge-Saltoluokta
Startade tidigt på måndag morgon. Klarblå himmel men väldigt svalt. Skönt. Veckan innan hade det varit flera varma nätter. Oskönt att vakna svettig mitt i natten. Sovsäcken var gjord för svalare äventyr. Vandrade Kungsleden mot Sitojaure samtidigt som det mulnade på från sydväst. Noterade en sångsvan. Kom fram till Sito vid 12-snåret och Anna berättade då att Lars var i Jokkmokk och lämnade barnen och skulle bli 4-5 timmar sen. Hmm… Efter två hela vilodagar hade jag ingen lust att sitta där och vänta. Köpte en halv rökt röding och sedan skjutsade Anna mig till Svijnne. Noterade gråhäger, smålom och små flockar med sjöorrar. Som sagt, jag är rätt bra på att ta det som det kommer. Handlar om inställning. Antingen ser man det som ett problem och ältar skiten eller så ser man möjligheten att upptäcka något nytt. Och så blev det och jag är tacksam för att det blev som det blev. Hade missat en vacker kväll och en sagolik morgon med dimma över Sito och is på den lilla sjön intill tältet om jag fått båtskjuts till Rinim. Det trixigaste vadet på hela vandringen stod Ábbmojåhkå för efter helgens regnande. Anna hade tipsat om ett bra vadställe några hundra meter nedanför trädgränsen och det gick fint. Jågåsjgaskaláhko var vackert och man började ana den annalkande färgprakten. Tog en sväng upp på Skämmabákte. Bestämde mig för att slå läger uppe på höjden nedanför Tjålle då ”vägen” ner mot Rinim såg tidskrävande ut. Det fick bli en utmaning för morgondagen. Och vilken otroligt läcker morgon det blev!
Som väntat blev det en tidskrävande tur på skrå ner mot Rinim, nå, jag höll högt med sikte på Basstavágges mäktiga port. Ett par ladusvalor flög över söderut liksom en trädpiplärka. Från sol till Basstavágges gråa småduggiga mikroväder. Mötte en ensamvandrare halvvägs in så det det blev en trevlig pratstund. Han skulle tydligen bli hämtad av Lars, märkligt med tanke på att det överallt står att de inte hämtar vandrare i Rinim. En halvtimma senare vinkade jag till fyra vandrare som också var på väg mot Rinim. Det mest oväntade mötet i Basstavágge stod ändå en rödstjärt för. Trodde först att det kanske var en svart rödstjärt men icke. Inte en biotop för rödstjärt. Läcker dalgång hursomhelst. Ville komma till Snávvávágge så det blev inte någon topptur upp på någon av kammarna denna gång.
Ut ifrån Basstavágge till solskenet över Pielaslätten. Höll höjd uppe på sluttningen av Bielatjåhkkå och sneddade över den sydvästra klippbrantsavsatsen för att droppa ner i Snávvávágge och hittade snart en lämplig tältplats för natten. Liksom kvällen innan ordentligt kallt så fort solen gått ner. Magisk kväll hursomhelst. Storslaget och vackert!
Onsdagen den 26 augusti och där i Snávvávágge vaknade jag så till 11 år som nykter alkoholist. Inte en droppe eller ens så kallat alkoholfritt alternativ sedan den 25 augusti 2009. Ville fira denna dag med en topptur. Min största önskan var förstås Niják som gäckat mig i flera år. Låddebákte låg insvept i lätta moln. Beslöt mig för att vänta ut molnen ett par timmar. Åt frukost i lugn och ro och avnjöt några koppar kaffe. Och så, solen skingrade alltmer de tunna molnen. Packade ihop. Vandrade bort till Snávvájávrres sydända och började klättringen upp mot Låddebáktes topp. Drog på microspiksen och passerade över en större snölega och nådde så toppen. Runt nollan däruppe. Men vilka vyer. Långt läckrare vyer än vad Skierffe erbjuder. Och hisnande stup. Njöt och fotograferade. Skulle jag möjligen hinna till Niják för ännu en topptur? Hade tappat några timmar, men Låddebákte var verkligen värd varenda minut av väntan. Ingen brådska. Avnjöt en tidig lunch på Låddebáktes nordsluttning strax ovanför Snávvávágge.
Tog sedan stigen ner från Snávvávágge mot Pielaslätten. En ringtrastfamilj förgyllde nedfarten liksom blåhakar och lövsångare samt några grodor. Ett par vandrare hade slagit upp sina tält nere på avsatsen. Hejade på håll. Fortsatte på stigen mot Skárjá. En stenfalk fladdrade förbi och fjällabbarna vid Bielajávrátja sågs och hördes. Solen sken men bortåt dalgångarna i väster såg det inte så muntert ut. Mötte ett par vandrare från Norrköping strax innan Skárjá och det blev en trevlig pratstund. Insåg att det var lika bra att behålla regnbrallorna på efter de tidigare vaden med tanke på hur det antågande vädret från väst såg ut. Tog på regnjackan när jag trädde in i Ruohtesvágge. Grått, regnigt, motvindigt och kallt. Efter två veckors osannolikt flyt med vädret under färd var det väl dags för den beskärda delen oväder. Kan inte annat än tycka att det är spännande med Sareks mikroklimat, ja, så som det ofta är i bergsområden: grårusk och snor i skägget på ena sidan ett bergsmassiv och sol och mjukglass på andra sidan. Jag nötte på men började bli kall om fötterna. Någon topptur upp på Niják var det inte fråga om. Hittade en lämplig tältplats i lä någon kilometer innan Niják. Snabbt upp med tältet, fylla upp med vatten och så snabbt ombyte och ner i sovsäcken. På med köket. Så skönt. Mat och en termos med hett te. Finns det något ljuvligare än att ligga i en gosig varm sovsäck medan skitvädret rumsterar utanför tältduken?
Vaknade i ett råkallt Ruohtesvágge. Upp med dragkedjan. Snöpudrade bergstoppar. Så vackert. Som en tavla med kol på grovt papper. Åt frukost och la upp en plan B om vädret skulle försämras avsevärt: ta mig ut på Padjelantaleden och vidare till Ritsem. Snöblandat regn kom och gick. Hörde en sädesärla. Kan den så kan jag! Vet dock av erfarenhet att vädret många gånger är bättre så fort man kommer ut ur dalgångarna. Mindes hur det var 2016. Skit i Ruohtesvágge och fint på andra sidan (Guhkesvágge). Packade ihop och vandrade vidare västerut. Hejade på en tjej som tältat vid den gamla renvaktarstugan. Niják var insvept i moln. Fjärde gången. Ingen topptur denna gång heller. Jag vill ha torr sten och fri sikt. Jag fortsätter att vänta tills Niják är på humör och bjuder in mig på en topptursfika.
Rundade Niják och höll höjd men nedanför blockterrängen. Nijáks nordsida var vackert pudrat i snö och plötsligt kom en ung havsörn sakta flygande längs bergsidan ovanför mig och skrämde upp en flock fjällripor. Som en scen ur en svartvit film. Magiskt. Över Gássaláhko badade solen och även början på en regnbåge skymtade då och då. Fortsatte min färd österut genom mäktigt och fantastiskt landskap med Sarektjåhkkås berg och glaciärer på höger hand och vidsträckt stenslätt norröver. Inga problematiska glaciärjåkkar. Bara meditativ vandring i värmande sol och sval luft. Några korpar drog förbi. Skymtade Nord- och Stortoppen. Ingen repris denna gång. Närmade mig bron över Guhkesvákjåhkå. Strax efter bron kom jag ikapp två vandrare, två lyriska vandrare vid namn Conny och Andreas. Det blev en trevlig pratstund medan solen började gå ner och kylan blev påtagligt, men så vackert. Och trevligt. Vi önskade varandra lycka till men jag hittade snart en perfekt tältplats och det blev ytterligare några ord medan tältet sattes upp. Sagolikt vacker kväll. En sista natt innan Salto. En slags lycklig vemodighet.
Kommer aldrig glömma den morgonen, morgonen nedanför Niendo. Tyst och stilla och kallt utanför säcken. Tältduken gnistrade av rimfrost. Bara låg där och njöt när de första solstrålarna plötsligt träffade tältduken och inom några minuter fylldes tältet av gulrött sken. Och värme. Rimfrosten blev till droppar. Man vill stanna tiden eller åtminstone konservera ögonblicket. Allt är över på några minuter. Vad är några minuter i vardagen hemmavid? Vad är timmar?
Avnjöt en stilla frukost med två koppar välsmakande koppar kaffe. Solen värmde och smålommarna spelade nere i Liehtjitjávrre. Livet när det är som bäst och enklast möjliga. Här och nu, där och då.
Conny och Andreas hade tältat på en lika fin plats lite längre bort. Gick bort till dem och det blev ytterligare en trevlig pratstund i sval luft, värmande sol och vackraste miljön.
Mot Salto höll jag denna gång en relativt rak linje närmare vattnet (söder om videträsket och renvaktarstugan) och tog sikte på sadeln strax nedan Vuovres. Så mycket mer lättgånget och trevligare. Droppade ned alldeles för tidigt, ville dock pröva en annan nedfart än via ravinen vid Rásek. Skulle haft lite tålamod och siktat på den breda ravinen ner mot Rumokjågåsj där stigen tar vid. Nå, nu har jag den rätta rutten klar för mig vid nästa tillfälle. Snopet var dock att båten vid Ávtsusjjåhkås utlopp i Pietsaure var borta. Blev till att vada med vatten upp till midjan, men kort och snabbt.
Salto nästa med bokat rum, tvårättersmiddag och frukost innan hemfärd lördagen den 29 augusti. Totalt noterades 32 fågelarter inom Sarek.
Daglig rutin
Eller snarare det enkla avskalade livet i fjällen. Vakna. Känna livet. Sätta på 65 cl vatten. Mysa och lyssna. Vatten som kokar. 35 cl i termosen. 2 dl egengjord supergröt ner i kärlets kokheta vatten, på med locket, låta gröten svälla. Upp med dragkedjan för att kolla vädret utanför. En kopp kaffe. Avnjuta gröten. Avrunda med andra koppen kaffe. På med de nätta badskorna och göra #2. Packa ihop. Sänka 50 cl resorb. Ge sig iväg.
Lunch. Av med skor och strumpor om vädret tillåter. På med dunsmocken om så behövs. Koka upp vatten. Slå upp en kopp för kaffet. Vispa ner blandningen med pulvermos och hampapulver och ner med rökt korv. Njuta och lägga sig ner för en kvarts power nap.
Kväll. Upp med tältet och förbereda allt för sömn och för morgondagen. Svida om och krypa ner i sovsäcken. På med köket. Sätta GPS-klockan på laddningen. Skriva dagbok. Slå hett vatten i matpåsen med frystorkat och så vatten till en kopp te.
Något om utrustningen
Det är inte någon större skillnad på min utrustning jämfört med tidigare år i fjällen, de engelska bergen eller alperna. Nytt för i år var egentligen bara ryggsäcken. Normalt använder jag en moddad OMM Classic på 32 liter men i den får jag bara plats med mat och energi för max 6 dagar utöver utrustning för 3-säsongsäventyr. För min tänkta långvandring behövde jag en större rygga och efter en del testande blev det en Osprey Talon 44 liter med justerbar rygglängd. Skomakaren fick sy på OMM Go Pods på vardera axelrem. Skar upp nätet på ryggstycket och tryckte ner lite fleecetyg för att minska trycket på min buktande ryggrad. Ryggan testades flera gånger under våren och sitter superskönt. Men det är tveksamt om jag kommer bära mat för 10 dagar igen. Jag vill inte ha mer än 10-11 kg på ryggen. OMM-ryggan på 32 liter (har en moddad i reserv) kommer alltid vara mitt förstahandsval på mina löpäventyr och vandringar. Köpte även Osprey Talon 33 liters och tog bort ryggstycket helt men bjuder ändå inte på samma komfortkänsla som OMM-ryggan.
Sedan är det skorna. Jag har alltid kört med trailskor i fjällen. Det faller sig naturligt då jag sedan länge är stiglöpare med smak för långa äventyr. Var väl lite hardcore när jag gjorde toppturer till Áhkká och Nordtoppen i ett par Inov-8 X-talon 212 för ett antal år sedan. Inte mycket till dämpning och för flexibla för microspikes. Har kört några andra Inov-8-modeller. Nytt för i år var Inov-8-skorna Terraultra G 260. Noll drop och som sitter som gjutna på mina fötter. Springer sedan tidigare i en annan modell med den patenterade yttersulan i grafenegummi. Grymt slistark men att grafenesulan har ett gudomligt grepp på våt sten är bara kvalificerat skitsnack precis som Osprey-säckarna säljs med löften om ett luftcirkulerande ryggstycke och att sealskinz är vattentäta och andas. Jag kör alltid med sealskinz i fjällen men de blir fuktiga inifrån och förr eller senare går det hål på dem men de läcker aldrig som såll. Att ständigt trampa igenom vatten med ”vanliga” strumpor i ett par trailskor kyler sakta ner fötterna i kall väderlek och/eller när man är låg på energi, så är inte fallet med sealskinz. Terraultraskorna dränerar snabbt vatten och torkar relativt snabbt. I Sarek är dock fuktiga och blöta fötter en del av äventyret. Jag brukar tänka: när fötterna är blöta blir de inte blötare. Att vandra i relativt torra skor och strumpor är dock superskönt, så länge det varar.
Min packlista för denna tur återfinns på LighterPack>>
Något om maten
När det gäller mat och energi kör jag med i stort sett samma upplägg och innehåll som jag gjort de senaste åren, med små finslipningar. Men jag är mer inne på att kombinera med egentorkad mat. Ser fram emot att experimentera i vintermörkret. Och jag kommer aldrig att ångra köpet av min slitstarka blender som inhandlades för över 10 år sedan. Hur många kilo supergröt har den inte mixat genom åren, för att inte tala om smoothies och annat till mina ompaketerade portioner av frystorkad mat.
Tillsatt till varje frystorkad middagsportion från Lyo (153g):
Kung Markatta Sojafärs: 1 dl
Solroskärnor*: 1/2 dl
Pumpakärnor*: 1/2 dl
Druvans Fullkornscouscous: 1/2 dl
Mix av quinoa, hirs, bovete och amarant*: 1/4 dl
* Körs i blender till mjöl
Torrvikt per portion: ca 300g
Lunch dag/port
Rökt korv: 60g
Potatismos och hampaprotein: 70g (3/4 dl/1/4 dl till 3 dl vatten) spetsat med rosé- och svartpeppar
Torrvikt per portion: 130g
Frukost
Gröt: 2 dl till 3 dl vatten
Innehåll: Dinkeflingor, hasselnötter, valnötter, sötmandel, kokos, bovete, pumpakärnor, solroskärnor, russin, chiafrön och seltin. Mixas i blender till fint mjöl och får svälla i drygt fem minuter i hett vatten.
Torrvikt per portion: 137g
