Fyra dagar har passerat sedan jag nådde Strömstad efter sex dagar, 356 kilometer och närmare 8000 höjdmeter längs hela Bohusleden med start vid sjön Stora Hassungaredssjön utanför Lindome i Göteborg torsdag morgon den 21 maj. Självförsörjande hela vägen. Återhämtningen har gått bra och det var väl egentligen bara fötterna mina som tog mest stryk beroende på oväntat många och långa sträckor på tröttsam väg i alla dess former. Men bara en blåsa. Mina fötter och sinnen vill dock ha stig. Stig och fin natur i alla dess former.
Varför Bohusleden? Jag hade egentligen tänkt göra ett fjärde försök på Bob Graham Round sub 24 i engelska Lake District men att gå och vänta i Keswick på rätt väderläge för en 24-timmarstur i de engelska bergen kändes bara slöseri med dagar. Jag har gjort det förr. Rätt som det var, i mitten av februari när Corona fortfarande var en Kinesisk angelägenhet, dök det upp en nyhetsnotis om Bohusleden på Utsidan. Det flaggades för Bohusledens nya webbplats och en kartapp för mobilen. Surfade in på hemsidan. Ren och informativ. Både Bohusleden och Soteleden har sedan tidigare cirkulerat i min skalle som en vag att-uppleva-någon-gång-i-framtiden-tanke. Bohusleden: 27 etapper på 34 mil mellan Lindome i söder och Strömstad i norr. Jag navigerade runt bland etapperna och innan några konkreta tankar egentligen tagit form erfor jag en bekant pirrande känsla. Längtan matades med utmanande terräng och fina vyer. Så, Bohusleden fick det bli! Var det möjligt att göra den på fem dagar? Sex dagar? Självförsörjande och osupportat? Innan sommaren? Vad hade jag att referera till?
Självklart drog jag paralleller med den 28 mil (30 i mitt fall) långa Bergslagsleden som jag sprang på fem dagar hösten 2016. Osupportat och självförsörjande med övernattningar i vindskydd. I storyn från den utmaningen står bland annat följande att läsa:
Det blev en tung rygga för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,83 kg (exklusive vatten), se packlista. Av detta bestod 4,43 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller?
Så, hur såg då packning och vikt ut inför Bohusleden? Marginell skillnad mot när det begav sig på Bergslagsleden. Utgångsvikten på Bohusleden var plus 10 kg exklusive vatten, fördelat på 4,75 kg i basvikt och 5,56 kg i mat/energi för sex dagar. Är det något jag inte slarvar med på denna form av utmaningar så är det energiintag och sömn. Någon risk att svälta mig igenom Bohusleden var det således aldrig fråga om och jag räknade med att passera några fik under färden, men enbart som en välkommen bonus. Eftersom jag var aktiv 12-14 timmar per dag är det närmast omöjligt att ligga på pluskontot beträffande kaloriintaget men det fungerade fint. Kroppen min är fantastisk och älskar (för det mesta) utmaningar bortom komfortzonen. Svårt att förklara i ord, måste upplevas.
Utöver många kortare flerdagars blir det som regel minst ett längre egenkomponerat äventyr per år. Äventyr där vandring varvas med löpning. Jag går där jag går och joggar där jag kan. Jag har aldrig bråttom men jag har heller inte all tid i världen. Jag färdas alltid med lätt packning, vilket i sig möjliggör en behagligare färd över längre distans per dag med många invävda stopp för att lyssna på fåglar, bara njuta och andas in dofter eller betrakta fina vyer utan att behöva ta specifika vilopauser utöver den obligatoriska lunchpausen. Lättare packning för mig (runt 8-11 kg i utgångsvikt) innebär lägre ansträngningsnivå och lägre (stress)belastning på specifika kroppsdelar såsom fötter, knän, axlar och rygg. Det primära för mig har alltid varit naturupplevelsen och förmodligen väger den mentala utmaningen i att färdas långt och länge aldrig tyngre än om jag haft 20 kg på ryggen. Sådan är jag och tack och lov är inte alla som jag. Hur skulle det se ut?
Även om jag anammat detta med lätt och minimalistisk utrustning är det just bara utrustning, ingenting annat än utrustning. Den motsvarar mina behov och den gör det möjligt för mig att genomföra de äventyr och utmaningar jag önskar. Den som går igång på prylar och utrustning hittar några ord om min utrustning längre ner liksom länk till min packlista på LighterPack. Nu är det inte heller så att enbart lätt packning gör denna typ av utmaningar möjliga utan det handlar minst lika mycket om god fysik, vilket för min del grundar sig på 8-10 mil stiglöpning i veckan, cykel, yoga och styrketräning. Tro bara inte att jag dansar fram som en munter primadonna längs stigarna dagarna långa, nä, framåt kvällningen efter en lång dag är kropp och skalle trötta och fötterna vill bara ut ur skorna, ja, den känslan när fötterna befrias...
Innan avfärd
Jag lämnar sällan något åt slumpen när jag planerar ett utmanande äventyr men sätter numera aldrig upp strikta tidsmål för färden ifråga, då dessa lätt blir till ett stressmoment i sig. Det är istället dagsform, terräng och väder som får diktera färden i tid och distans. Ibland blir det kortare dagar, ibland längre. Så för denna utmaningen avsatte jag sju heldagar. Jag skummade igenom etapperna på hemsidan, skrev ner en del minnesstolpar, läste om Johan Wagners bedrift då han sprang hela Bohusleden på fyra dagar i augusti 2019, gick med i FB-gruppen Bohusledens vänner och laddade ner Bohusledsappen, allt för att få lite mer kött på benen men inte mer än så. Boken Vandra Bohusleden (Calazo, 2017) kändes inte aktuell då det skett så många omdragningar av leden sedan boken gavs ut. Kartappen uppdateras kontinuerligt och Bohusledens hemsida erbjuder den information jag önskar liksom en funktionell kartfunktion samt GPX-fil för varje etapp. Jag använde dock uteslutande den eminenta kartappen Topo GPS när jag var osäker, som fungerar utmärkt i flygplansläge men med nackdelen att nya omdragningar av leden inte är uppdaterade.
Jag hade först tänkt starta i Strömstad och färdas söderut för att ha nära till Göteborg och tåg hem till Eskilstuna när jag var klar. Men efter lite funderande insåg jag att det vore trevligare att ha de stadsnära sträckorna upp till Kungälv avklarade (men de visade sig vara få). Tåg eller buss från Strömstad till Göteborg går ju regelbundet och i Strömstad finns dessutom restauranger och boende medan leden startar/slutar mitt i skogen utanför Lindome. Trots ett inställt tåg och några ombokningar gick resan bra, det hör liksom till.
Här följer så en kortfattad dag-för-dag-berättelse om det jag finner värt att berätta tillsammans med ett urval fotografier. Jag hade ingen tanke på etapper under min färd utan hade bara som mål att färdas i 10-12 timmar per dag och slå läger vid en lämplig fin plats intill något vattendrag. Att försöka rekonstruera sträckorna i ord är svårt, många sträckor och platser flyter ihop medan pärlorna och höjdpunkterna består. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.
Oxfile i gott sällskap
Väl i Göteborg tog jag tåget söderut till Anneberg och därifrån vandrade jag i behagligt solsken österut tills jag kom på Hallandsleden. Vek av på den norrut. In i skogen. Ljuv fågelsång. Solens strålar som silade genom skogen. Bort från civilisationen och Coronabrus. Man känner sig lätt. Uppfylld. Ovissheten och det osedda ligger framför en. Kommer fram till vindskyddet vid den lilla sjön Blåvättnerna, men som är ockuperat av ett ungt par med en siberian husky. Vi pratar en stund. Vill inte störa och det är dåligt med tältplats däromkring. Siktar istället in mig på vindskyddet knappt en kilometer längre fram vid Stora Hassungaredssjön. Kommer dit och är glad att det tidigare vindskyddet var upptaget. Vilken vacker plats. Ett par vandrare hade gjort upp eld och var i färd med matlagningskonst. De presenterade sig som Mikael och Kinna, som firade sin tvåårsdag. Jag gratulerade dem och att de valt att göra det på bästa tänkbara sätt. Atmosfären var go från första stund och vi pratade på om friluftsliv, vandringar, jakt och utrustning. Jag fick snabbt upp min Poncho, liggunderlag och sovsäck. Så bjöd de mig på oxfilé med tillbehör. Jag äter sällan kött men den där oxfilén var bland de godaste och möraste köttbitarna jag ätit på väldigt länge, måste ha varit en lammkotlett i Gamla stan för sisådär 30 år sedan. Det blev en väldigt trevlig kväll vid lägerelden. Försökte lära dem vilka fåglar som hördes i kvällningen: spelande morkullor, drillsnäppor, lövsångare, taltrastar och rödhake. Till slut var det så dags att knyta sig. Siktade på att stiga upp vid fem. Tack Mikael och Kinna för en minnesvärd kväll!
Dag 1 (21/5): Stora HassungaredssjönStora Stentjärnen (6), 63,94 km och 1581 höjdmeter
Kylig natt, på gränsen till att frysa. Upp fem på morgonen. Såg ut att bli en fin dag för Kristus att flyga och för mig att vandra. Taggad. Gröt och kaffe. Sa "Hejdå" till Mikael och Kinna som sussade sött i det fina vindskyddet. Det blev en fantastisk dag och jag var smått lyrisk. Jag hade inte väntat mig så mycket fin och varierad natur så nära Göteborg och småorterna. Fantastiskt fina löv- och blandskogar liksom härliga sträckor med bara hällmarker samt närhet till vattendrag. Började att räkna grön- och lövsångare, löpare och vandrare men gav upp när jag kom till Stora Delsjön. Varmt och gassande sol. Folk hade hade gått man ur huse. Visst, tillrättalagda stigar och motionsspår men den omgivande naturen var ljuvlig. Inga kalhyggen alls. Det blev glass och kall dricka vid Sjölyckan, i Jonsered och efter Angereds kyrka. Tråkigt var att jag missade långa öglan på Stora Getryggen, hamnade på gamla dragningen. Det var en del otydligheter och omdragningar beträffande markeringar på denna dagsträcka. Träffade ett trevligt sällskap på tre damer och en snubbe vid två tillfällen. Trevligt att prata vandring och en av damerna bjöd på ballerinakex. Naturen, stigarna, människorna och atmosfären gav en kontinental känsla. Inte Sverige. Jag var smått exalterad när jag kom till Stora Stentjärnen och hittade en plats för nattlägret: Om Bohusleden i fortsättningen låg på denna nivå var lyckan gjord och jag var den lycklige prinsen i ett par trailpjuck. Det blev en mysig kväll vid lägerelden medan morkullan flög över med jämna mellanrum.
Dag 2 (22/5): Stora StentjärnenDjupevatten (10), 59,41 km och 1553 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret på morgonen efter en ljum natt. Ett storlomspar låg i norra ändan och ropade. Ljuvligt ödsligt. Njöt av frukost medan kroppen började komma igång. Stigarna och naturen i Vättlefjällsområdet var superfina och jag bestämde mig för att nästa gång jag är i Göteborg ska jag utforska området med lätt löprygga över några dagar. Sträckan efter Vättlefjällen till Fontin var trist på asfalt och grus. Blev en fika nedanför Bohus fästning. Uppe vid fiket på Fontin snackade jag med ett par goa gubbar. Fint område med motionsspår och varierad natur. Därefter blev färdvägen rätt medioker med mycket grusväg förutom några otroligt fina lövskogsområden och hassellundar. Fin stig innan Bottenstugan och kom ikapp en kille vid namn Alexander, en trevlig tysk kille som precis flyttat till Göteborg. Han var intresserad av min lätta minimala packning. Vi snackade en stund innan jag fortsatte. Tog sen lunch vid Bottenstugan. Alexander knatade förbi och vinkade. Åt mitt mos med rökt chorizo. Därefter blev det fina stigar och natur medan antalet vandrare tunnades ut markant. Kom ifatt Alexander och det blev ytterligare en pratstund om Bohusleden i allmänhet och vandring/löpning i synnerhet. Cool kille. Han beslöt att slå läger på en höjd vid en fin stilla liten sjö. Jag fortsatte och mötte en tjej efter ett 20-tal meter (efter det mötet skulle jag bara träffa sex vandrare på min färd fram till Strömstad). Avnjöt Svartedalens fantastiska vildmarksområde. Ljuvliga stigar och kuperad terräng. Dagens höjdpunkt vid sidan om Vättlefjällen! Nötte på och njöt. Kom till vindskyddet vid Djupevatten vid nio på kvällen, väl tajmat då det började blåsa och regna. Skönt att slippa fippla med tältet och i vindskyddet fanns ett uppblåst liggunderlag så jag sov skönt med dubbla liggunderlag, annars är jag inte mycket för vindskydd, för plant underlag. Sover sällan bra. Men denna kväll var det skönt. Stilla och tyst. Bara drillsnäppor och morkullor gjorde sig hörda.
Dag 3 (23/5): DjupevattenKrokevattnet (14), 60,35 km och 1105 höjdmeter
Vaknade till en gråmulen morgon. Några tranor hördes och lite trevande orrkutter fyllde stillheten. Det blev lite av en medioker färd på bohusleden med en hel del väg och en del trista kalhyggen. Räknade ut att drygt 1/3 av dagens distans utgjordes av någon form av väg. Inte riktigt vad jag väntat mig. Men dagen bjöd på flera höjdpunkter som vägde upp. Bredfjällsområdet var läckert och jag noterade minst fem vita skogssniglar, vilka ju normalt är kolsvarta. Vid vindskyddet i Stensjöhult tog jag lunch och det gjorde också ett vandrarpar som jag passerat tidigare. Ett trevligt par som även försökt få ner vikten på sin packning och vi kom att prata om klätter- och friluftsbutiken Fjällsport i Göteborg, från vilka jag själv köpt en del (bland annat ponchon som jag använde som tält på detta äventyr). De lovordade ägarna för deras kompetens och ovilja att sälja på prylar som deras kunder inte behöver. Jag kan bara hålla med. Denna typ av friluftsbutiker som drivs av eldsjälar bör man gynna.
Nästa höjdpunkt var Bäveåns naturreservat där jag noterade kungsfiskare och den fina stigen genom kuperad natur längs Stora Köperödssjön. En riktigt läcker upplevelse var Sandbackens dalgång och Kuröds skalbankar. Dessa skalbankar hör till världens största och här har en förundrad Carl von Linné en gång krupit omkring på alla fyra. Ja, och så visade det sig att Shell låg alldeles intill (rätt mack på rätt plats, eller?) så jag slank in för en latte, bulle och kall Loka Crush. Skön eftermiddag och kväll. Den stora myren Havskuren var läcker och det var härligt att till slut få komma in i Herrestadsfjällets naturreservat. Efter en lång dag på massa väg svor jag en del och undrade vem fan som kommit på idén att lägga stenkross på den breda stigen in i naturreservatet. Stenkross? Nå, snart tog skön stig vid och jag hittade till slut en fin liten udde vid Västra Krokevattnet för mitt nattläger. SMHI hade bara några dagar innan utlovat regn för denna dag, men det blev bara lite åska och regnstänk annars överlag fint väder från lunchtid. Jag trodde att det istället passerat den gångna natten. Men icke sa Nicke. Regnet kom och det regnade hela natten.
Dag 4 (24/5): KrokevattnetÄntervattnet (19), 54,44 km och 1184 höjdmeter
Vaknade vid femsnåret. Regnet öste ner. Lagade till frukost. Åt och valde sedan att somna om. Gött. Vaknade till strax innan nio och regnet verkade ha upphört, nå, det kom någon lätt skur då och då. Packade ihop och kom iväg vid tiosnåret. Rätt många långa fina partier med stig fram till Strömmarnas naturreservat, ett väldigt läckert men kuperat område. Vid det här laget var min skor sedan länge dyngsura efter allt blött blåbärsris. Fötterna var svampiga och jag vet hur fötterna känns när blodkärlen dragit ihop sig och antagit utseendet av gigantiska bleka russin, så kallade russinfötter. Aldrig bra med russinfötter, risken för skav på häl och trampdyna är överhängande. Lovade mig själv, mina fötter, att om vi kom till ett vindskydd och det fanns ved skulle jag göra upp eld och torka skor och strumpor. Förutseende nog hade jag tejpat hälar och trampdyna med leukoplast innan jag drog iväg på morgonen. Det kom inget vindskydd och jag struntade i lunchen. Tryckte istället i mig proteinbars som jag inte använt.
Lite av en bottendag och andra halvan av dagens sträcka känns så här i efterhand mest som en grå minneslucka. Men tänk er själva att harva på grusväg och asfaltsväg. Jag hade siktat in mig på vindskyddet vid Äntervattnet i början på etapp 19. Etapp 18 måste utan konkurrens vara Bohusleden absolut tråkigaste etapp med fyra kilometer asfaltsväg och sju kilometer grusväg. Den föregås även av en lång sträcka med väg. Enda ljuspunkten på den etappen var den vidsträckta Bredmossen. Hörde några orrar och en tröstergök. Tro mig, det var så fantastiskt skönt att komma fram till det vackra lilla vindskyddet vid Äntervattnet. Molnen som lättade. Göra upp eld och sedan få släppa ut fötterna som varit instängda i fuktiga skor i nästan 12 timmar. Obeskrivlig känsla. Man kan bli lycklig för mindre. Vacker kväll och en nattskärra började surra.
Dag 5 (25/5): ÄntervattnetKrokvattnet (24), 64,32 km och 1344 höjdmeter
Om föregående dag var en grå pissdag med några ljuspunkter vaknade jag glädjande nog med en skön känsla. Hade på känn att det skulle bli en bra dag. Stilla och skön luft. Högt tunt molntäcke. Ett storlomspar ropade och snart kom en av lommarna glidande på en närmast spegelblank yta medan jag åt frukost. Skorna var torra och jag bytte till nya fräscha drymaxstrumpor. Jag hade inte kommit många kilometer innan jag hörde den melodiösa dalande sången från en trädlärka. Som jag har väntat och längtat hela våren på att få höra dess ljuva sång och till slut, när jag minst anar det...
Vill inte skriva sönder dagen. Underbart väder, fantastisk natur genom Kynnefjäll och många små naturreservat, minimalt med grusvägar. Träffade ett ungt tyskt par vid Trantjärn och ett par danskar som boat in sig i vindskyddet vid Mellan-Kornsjön, utöver dessa inte en människa. Var inne i ett skönt flow hela dagen och kunde fortsatt hela natten. En sällsynt skön försommarkväll. Bestämde mig för att slå läger för natten innan Tolvmanstegen och vindkraftverken. Hittade en fin grund dalgång med luftig gammal tallskog och bara hällmarker. Så läckert. Solen gick ner medan jag åt en stark tikka masala. En nattskärra började surra och snart ytterligare en, till och från utbringade de sitt grodlika kväkande läte. Magisk helhet. Kröp ner i sovsäcken omgiven av myggnätet. Inte mycket till mygg dock. Tar alltid lite tid att hitta en skön liggställning efter en hel dag i rörelse. Vände mig några gånger och jag vet inte varför men så blickade jag snett uppåt och får se silhuetten av en uggla som sitter i en tall typ fem meter bort mot en dunkel himlafond. Den vred på huvudet på ugglors vis. Jag höll andan. Den vred huvudet åt mitt håll. Efter någon minut lyfte den och gled ljudlöst iväg. Så osannolikt. En stiglöpares ögonblick av Twin Peaks. Gled iväg i någon sorts halvsömn. Ett stilla lugn.
Dag 6 (26/5): KrokvattnetStrömstad (27), 54,48 km och 1050 höjdmeter
Hade ställt klockan på tre. Snooze, snooze, snooze och dags att stiga upp och äta frukost. Föraning om vacker gryning. Sista dagen, om inte något oförutsett händer. Kom iväg strax innan fem. Vilken morgon. Älvdans och uppgående sol. Det jag älskar med att vara ute på färd i naturen under flera dagar är detta att få uppleva skymning och gryning (när vädret tillåter). Skiftningarna i ljuset. Det röda släpljuset sen eftermiddag kväll, fåglarna som sjunger in skymningen och tackar för dagen som varit, åtminstone gör jag det, nynnar inombords. Gryningen, välkomnandet, det genetiskt nedärvda att ha överlevt natten och få uppleva ännu en dag. I gryningen vaknar livet till liv. Nå, vad var jag, jo, på fina stigar mot Tolvmanstegen. Gjorde en avstickare på leden ned till Ekelidvattnet och fångade resterna av älvornas dimhöljda dans.
Tolvmanstegen landskap och natur var bara så häftig och vyerna vidsträckta men tyvärr förstördes upplevelsen och vyerna av vindkraftsparken däruppe. Blev knappt ett fotografi tagit där och jag försökte tänka bort vindkraftverken, men de hörs också. Jag undrade hur man lyckats få igenom detta projekt på en så säregen och vacker plats med hällar, vindpinade tallar, ljung och småmyrar. Läste på vid hemkomst. Visst hade det varit motstridigheter och att området inte ens varit naturreservat tidigare gjorde det tydligen lättare att få igenom planen om 22 vindkraftverk. 2009 fastställde miljödomstolen tillstånd och 2012 invigdes den färdiga vindkraftsparken. Det var fortfarande otroligt vackert, men samtidigt estetiskt ovackert. Hörde flera sjungande trädlärkor och det gjorde mig glad. Därefter hittade jag en bäck och fyllde på med två liter vatten samtidigt som jag vätskade upp mig själv. Såg dåligt ut med vattenpåfyllning framledes, för mycket bebyggelse nära vattendragen.
Tog lunch vid stranden av Idefjorden. Fortsatte över läckra Björnerödspiggen med sin hällmarker och vyer. Transportsträcka till sista etappsträckan från Högstad. Efter de läckra hällarna och mäktiga grottformationen vid Hillern med typ sju kilometer kvar till Strömstad joggade jag utför i en grusvägsbacke och ser en vandrare komma emot mig och plötsligt hör jag någon som säger "Hello Niklas". Hörde jag rätt? Jo, och snart såg jag att det var Alexander. Men vad, hur...? Han berättade att han åkt hem, inspirerad av min lätta packning hade han packat om och tagit bort allt onödigt och hade nu två stavar istället för en. Ett glatt möte och han skulle nu vandra ner till Uddevalla. Han fick lite tips sedan önskade vi varandra farväl. Och vilken fantastisk fin avslutning det blev efter att ha korsat E6:an. Ett låååångt läckert parti med hällmarkslöpning och fin stig den sista biten innan jag rullade in i Strömstad, där det blev en sightseeingrunda längs leden fram till hamnen och stationen. Yes, strax innan kl 17 nådde jag etappmålet. Hann in på "Kaffedoppet" och handla fika och glass, tog sedan 17:20-bussen till Göteborg och tog in på Hotell Heden. Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, äta, sova. Gott. Slutet gott allting gott!
Fåglar och djur
Totalt noterades 96 fågelarter under min färde från Lindome till Strömstad. Det var spännande att notera variationen i artsammansättning i förhållande till naturtyperna längs med Bohusleden. Löv- och blandskogarna övervägde i södra delen medan barrskogarna givetvis med inslag av lövskog och blandskog tog över successivt ju längre norrut jag kom, men naturtyperna varierade stort. Exempelvis noterade jag sjungande rödvingetrastar först från och med dag fem och i ökande antal. De höga antalen med sjungande grön- och gransångare var frapperande, särskilt under dag 1 med övervägande löv- och blandskog. Vad man skulle kalla sjungande karaktärsarter för hela färden igenom var löv- och gransångare, trädpiplärka, taltrast, rödhake och bofink. Storlommar både sågs och hördes i stort sett dagligen i lämpliga sjöar. Korpar var dagliga inslag på färden liksom nötskrikorna. Småspelande orrar hördes till och från morgon och kväll medan spelande morkullor noterades varje kväll. Värda att nämnas är även en kungsfiskare vid Bäveåns naturreservat, häckande kricka vid en mindre tjärn, härligt surrande nattskärror hördes två kvällar och även mitt på dagen, ett par spelande enkelbeckasiner noterades, fyra arter hackspettar, forsärla sågs vid lämpliga strömmande vattendrag liksom strömstare vid tre tillfällen. Ropande tranor och galande gökar var stående inslag. Bland rovfåglarna noterades duv- och sparvhök, ormvråk samt flera fiskgjusar. Drillsnäppans karaktäristiska läte ljöd vid de flesta sjöar och skogssnäppor noterades ofta vid våta hyggen och fukthål i skogen. Sjungande svartvita flugsnappare och rödstjärtar förgyllde även de. På det stora hela är maj månad en fantastisk månad att vistas ute i naturen och mångfalden sjungande fåglar är helt fantastisk och det är som att vandra i en audivisuell katedral.
En del rådjur och ekorrar noterades liksom spår av älg, vildsvin och bäver. Snokar, några huggormar och rätt ofta skogs- och kopparödlor fick en att vakna till liv. Möten med enstaka paddor och grodor. De vanligaste dagfjärilarna noterades och de soliga och varma dagarna i början och slutet av färden gav upphov till transformering av troll och flicksländor. Myggen hade inte kommit på allvar medan fästingarna var på hugget, plockade väl bort 5-6 fästingar som bitit sig fast på min delikata men svettiga kropp.
Något om utrustningen och maten
På det stora hela var utrustningen på detta mitt äventyr densamma som under liknande utmaningar de senaste fyra åren. Packlistan för detta äventyr hittar den intresserade på LighterPack. Trots att det var slutet av maj valde jag ändå det mer skrymmande och marginellt tyngre isolerade liggunderlaget framför det oisolerade. Vill inte överraskas av markkyla med dålig sömn som resultat och +130 gram är det tveklöst värt. Den prognostiserade nattemperaturen såg god ut för Spark2-säcken. På denna typ av äventyr fungerar Esbit-köket utmärkt och jag vet exakt hur mycket bränsle som går åt. Och som enkelt och lätt sovskydd för detta låglandsledsäventyr valde jag Gatewood-ponchon från Six Moon Designs.
Det som var nytt var främst ryggan. Till mitt förestående långvandringsäventyr i augusti/september behöver jag en större ryggsäck, inte för min utrustning utan för att kunna ha mat för 10-11 dagar i stöten. Valet landade till slut på en Osprey Talon 44 L. Fantastisk skön rygga som sitter som gjuten på min kropp. Blev därför nyfiken på 33-litersmodellen för mina löpäventyr. De senaste tre åren har jag kört med OMM Classic 32 L och är väldigt nöjd med den ryggan (har även en i reserv). Osprey Talon 33 har ingen ram som 44:an men identiska ryggstöd. Detta med air-space är mest trams, svettig längs ryggen blir man oavsett. Testade 33:an under några besök i Tiveden i och med några modifieringar samt att jag tog bort ryggstycket helt. Även OMM-ryggorna (24 och 32 L) har ryggstycken (i form av 3/4 ihopvikbart liggunderlag). De funkar helt enkelt inte på min S-formade rygg och jag har lärt mig att istället packa dessa ryggor att följsamt passa min ryggrad. Även Talon 33 fungerade galant i detta avseende. Talon 33 har förutom ett bredare och skönare höftbälte samt några funktioner som gör säcken ett strå vassare än OMM 32. Båda kommer att glädja mig många år framöver!
Låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på bärremmarna. Normalt kör jag med Xinix som vattenrening och har gjort så sedan 2015, när så behövs, särskilt som det också fungerar som desinfektionsmedel vid sår av olika slag. Men eftersom det visade sig att filtret Katadyn BeFree passar mina 500 ml softflask från Tailwind använde jag under Bohusleden detta filter till mina två flaskor. Filterna fungerade utmärkt med god genomströmning och jag hade aldrig några problem med vattentillgång, jo, det var bara sista dagen som jag förutseende nog fyllde upp med två liter vatten efter Tolvmanstegen. Softflaskan på 600 ml som vanligen säljs med filtret är för stor för mina flaskhållare. Filtret går att köpa utan flaska. Hade dock en liten petflaska för att blanda vatten och resorb morgon och kväll, tror inte filterna lämpar sig för resorb.
När det gäller mat är jag inget fan av frystorkad mat, ser det bara som nödvändig, lätt och näringstät energi. Köper enbart Lyo eller Real, vilka inte använder palmolja. Lyo har dessutom större förpackningar på en del smaker men jag fyller om till specialplastpåsar och adderar sojafärs, chia, couscous samt solros- och pumpakärnor som mixats till mjöl för att möta upp mitt dagliga energiuttag. Brukar ha med mig olivolja men inte denna gång. Om man nu kan prata om kulinarisk höjdpunkt i min matmeny så toppas den i så fall av min lunch som består av en blandning av pulvermos (kolhydrater) och äggpulver (protein) samt rökt chorizo (fett och protein). Matmässigt är det alltid lunchen jag ser fram emot när det kommer till smak och konsistens. Och så en kaffe på det. Till frukost kör jag min vanliga supergröt. Bovete, dinkelflingor, quinoa, pumpa- och solroskärnor, mandel, hassel- och valnöt som mixas till mjöl och tillsätter sedan riven kokos, chiafrön, couscous, en del hela dinkelflingor samt diverse torkad frukt för smaksättning. Till 3 dl varmt vatten tillsätter jag 2 dl grötmix som sedan får svälla i några minuter medan jag sippar på en kopp morgonkaffe. Mellan frukost-lunch-middag äter jag snickers/twix/bounty och diverse nötter.
Reflektioner
Både då och nu är det dag ett och de två avslutande dagarna av Bohusleden som jag uppskattade allra mest, främst beroende vacker varierad natur, mer sammanhängande skog med färre och kortare transportsträckor på väg. Jag minns att upplevelsen var densamma på Bergslagsleden och det blir så påtagligt när man tillryggalägger längre distanser. Det att våra skogar är som fragment, öar, och att stora arealer med sammanhängande skog är alltmer ovanliga. Tyvärr är det även så att jag passerade rätt många områden med "avverkningsmogen" gammal produktionsskog. Kalhyggena kommer att bli fler. Jag blir genuint lycklig att komma in i kontinuitets- och så kallade gammelskogar, det är skog i min mening. Där finns liv och ljus.
Jag var väldigt förvånad att se så många vandrare utan stavar. Räknade till fyra vandrare med stavar och så Alexander som först hade en och sedan två. Totalt fem vandrare med stavar. Man får så mycket hjälp av stavar, inte minst när det blir en aning kuperat och man rätar upp kroppen. Och i norra delarna där det knappt finns spänger utan man får balansera på smala slanor och halvruttna trädstammar är stavar till god hjälp. Varenda ultralöpare som springer i bergen med väldigt lätt packning vet att stavar är guld värda. Att vandra i fjällen utan stavar är ju som att köra bil utan ratt. Så varför så få vandrare hade stavar förblir en gåta.
Intressant att i efterhand upptäcka att antalet höjdmeter var som högst dag ett och två men sedan får man ha i åtanke att det var lättgångna höjdmetrar jämfört med de mer tekniska stigarna på norra delen av Bohusleden.
Jag är trots allt glad att en del sträckor gick på grusväg och gamla skogsvägar. En slags kulturvandring genom ett försvunnet tidevarv. Med lite föreställningsförmåga kan man se gårdar befolkade med mjölkkor, höns, hästar och grisar, lekande barn, vuxna som hässjar hö eller plöjer en åker. Så är inte fallet idag. Öde och tomt. Det var många gånger vemodet kom över mig. Bonden för en tynande tillvaro. Hur får de ens ihop det, de som ändå försöker? Ja, en vandring av detta slag väcker alltid undringar och tankar. Vart är vi på väg?
Sedan kan jag väl tycka att ansvariga för Bohusleden borde lägga mer krut på att bättra på markeringarna av leden på den norra halvan. Det måste inte vara en markering var femte meter som på södra delen men framförallt tydligare uppmärkt där leden delar sig eller viker av tvärt. Hade jag inte haft Topo GPS eller annan karta hade det varit kört på flera platser. Däremot tycker jag att det var härligt att det från Bottenstugan och norrut inte var så tillrättalagt med spänger och annat.
Avslutningsvis, kommer jag att besöka Bohusleden igen? Vem vet, möjligen utvalda etapper som jag fortfarande minns med glädje, ja, och så Vättlefjällområdet förstås. Sedan skulle jag vilja uppleva Soteleden. Hav och klipphällar sätter mitt hjärta i brand.
Ha en skön sommar!
Niklas