Det var med glädjens sköna pirr som jag steg av bussen vid Sörhamnskorset halvnio på fredagkvällen den 3 januari. Som jag längtat efter att få sätta av på mitt efterlängtade lilla projekt, det att göra minst ett helgbesök med en eller två övernattningar i Tivedens nationalpark under årets alla månader 2020. Blir säkert några extra besök i mars/april för att lyssna efter lodjur. Under 2019 besökte jag nationalparken vid fem tillfällen, vilket resulterade i artikeln Löpäventyr i Tivedens nationalpark med förhoppning om att locka fler löpare och vandrare till denna pärla av gammal sammanhängande skog på höjdryggen mellan Vänern och Vättern. Eftersom en del har svårt att få tummen ur bjöd jag helt sonika in ett gäng sköna stiglöpare för social njutlöpning på stigarna genom nationalparkens fantastiska natur under ett par fina septemberdagar med boende (och fantastisk middagsbuffé) i Tivedstorp. Tänk att få springa eller vandra ett par dagar i sagolik natur utan att möta ett enda kalhygge. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. Sprickdalars murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller långa breda dalgångar med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Jag blev tidigt förälskad, ja, passionerat förälskad i denna skog och dess invånare som bara får vara. Och någon gång i höstas antog den ständiga längtan form och jag bestämde mig för att göra ett besök under årets alla månader 2020 för att få uppleva årstiderna och växlingarna. Att som gammal fågelskådare och sentida stiglöpare har det alltid varit en fröjd att följa naturen och förundras över alla små skeenden året om. Varje årstid med sin särskilda charm. Samma procedur varje år, men med helt nya upplevelser och med samma barnsligt nyfikna förundran. Så, där stod jag i mörkret medan bussen försvann iväg. Fem plusgrader och en lysande halvmåne. Slog på pannlampan och joggade iväg mot Stenkällegården.
För att spara lite tid tog jag den fem kilometer långa grusvägen till huvudentrén istället för den längre och tekniskt trixigare Bergslagsleden. Och från huvudentrén tog jag sedan den härligt kuperade stigen längs Stora Trehörningens östra strand med sikte på Käringaudden och övernattning där. Fläktande byig vind från nordväst. Månens sken som speglade sig i Trehörningen. Tyst bortsett från vindens sus i trädkronorna. Den härliga känslan av att färdas genom mörkret med hjälp av en begränsad tunnel av ljus. Skönt pirrigt. Rädd? Aldrig när jag färdas längs stigar i skog och mark bortom tätbebyggda orter. Det är ju inte så att det står en enögd albino med ett basebollträ bakom ett träd och väntar på att en intet ont anande löpare eller vandrare ska komma förbi. Men mörkret skärper hursomhelst ens sinnen, särskilt hörseln, så man bör kanske inte låta fantasierna skena helt fritt.
Väl framme på Käringaudden slog jag snabbt upp tältet och förberedde det för skön sömn. Sågade upp och klöv ved för morgondagen. Så härligt att få krypa ner i sovsäcken och njuta av en kopp te. Vindens sövande sus i trädkronorna ovanför och antågande vindbyar som växer i styrka, likt osynliga svepande vågor som bryter i ett dånande brus genom ett hav av trädkronor. Att få somna till detta är ljuvligt.
Vaknade vid åttasnåret på lördag morgon. Kyligt utanför, varmt och gosigt i sovsäcken. Somnade om. Solens strålar knackade på tältduken så kvart över nio var det väl dags att stiga upp. Gjorde upp en eld och fixade frukost. Njöt i solgasset med en kopp kaffe. Ett meståg dök upp i strandtallarna. Trädkrypare, kungsfåglar, tofsmesar och några talgoxar. Jag kan inte bli annat än imponerad av dessa små livliga krabater. De livar upp sinnet. Överlevare som de är. Kungsfåglarna med sin vikt på fem gram. Och jag med mina 63 kilo och alla mina hjälpmedel för att klara mig några dagar i skogen. Känner mig smått hjälplös i jämförelse.
En tysk tjej med en siberian husky vid namn Nima kom förbi. Det blev en trevlig pratstund i solen. Hon hade varit uppe vid Grövelsjön över jul och nyår men vädret hade inte varit särskilt tillmötesgående. Hon stannade till i Tiveden för en långpromenad i solen innan färden fortsatte mot Tyskland.
Jag packade ihop och kom inte iväg förrän vid elvasnåret. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tunn is täckte de skuggiga vikarna. En nötskrika flög ljudlöst förbi. Bockade av Mellannässlingan. En ny bäverhydda hade tagit form av ett ett gäng energiska bävrar precis intill bron över sundet mellan Stora och Lilla Trehörningen. Många nyfällda björkar i anslutning till hyddan. Smålog. Avnjöt därefter den gamla fina orangemarkerade stigen söderut via Blanksjön. Läste de gamla informativa skyltarna som Domänverket en gång satt upp. Kul att de är kvar. Vidare via huvudentrén och Trollkyrkerundan. Mötte fem vandrare och en hund. Tog Bergslagsleden upp till Kölnavattnet för att kolla vedförrådet inför en eventuell övernattning i skärmskyddet sista natten. En trevlig vildmarkskille hade nyligen anlänt och tänkte avnjuta natten där. Jag fick en personlig återberättelse av den senaste tidens händelse i hans liv. Tänk vad naturen gör med en. Avskalat, titellöst och förtrolighet i en slags treenighet. Inte alltid, men förvånansvärt ofta. Om man bara tar sig tid.
Solen började sänka sig som ett glödgande klot bortom Kölnavattnets glesa skogsrand. Dags att fara vidare. Tog en tidigare rekad genväg till Junker Jägares sten. Häftigt stor. Lika förundrad varje gång. Jag alltså. Vid Vitsand var stranden tom på sommarens badande människor, istället brann eldar inne i skogsbrynet. Sjön, den mörka skogsranden i väster, strimman av tunn orange himmel och ett dovt blått himlavalv. Bara att ta in. Man upphör för ett ögonblick. Andas utan att tänka.
Ett oräkneligt antal andetag senare framme vid Käringaudden. Slog snabbt upp tältet. Gjorde upp eld. Fixade middag. Kyligt. Ner mot nollan. Ett par eldar fladdrade fortfarande bortåt Vitsand. Torkade strumpor och skor intill elden. Månen rörde sig sakta västerut eller, nja, månen rör sig inte alls utan det är i klotet jag sitter på. Lilla jag vid lilla sjön Stora Trehörningen, på en höjdrygg mellan två stora sjöar. Långt bort ifrån drönarattacker i Irak.
Kylan gjorde att jag valde att krypa ner i sovsäcken redan vid 18-tiden. Riktigt mysigt. Starkt sken från månen, trots att den bara var halv. Hög klar luft. Betraktade tallarnas skuggor mot tältduken. Blåsten avtog alltmer mot kvällen. Tallgrenars skuggor mot tältduken skiftade allteftersom månens rörelse över himlen. Det skulle bli en rejält kall natt. Lyssnade till små fjäderlätta susningar genom trädkronorna ovanför. Dunsmocken över sovsäckens fotända och Haglöfsjackan på övre delen av säcken i förebyggande syfte. Tankar kom och gick, gled iväg mot drömmar och sömn, vaknade till då och då. Tittar aldrig på klockan. Låter bara natten ha sin gång. Den går inte att skynda på. Och varför skulle jag vilja det? Så ljuvligt varmt och mysigt i sovsäcken. Och så tyst.
Vaknade slutligen på riktigt vid 8-snåret när jag såg ut i gryningen i glipan mellan marken och yttertältet. En spegelblank sjö. Totalt vindstilla och en djupröd orange rand i söder. Det tog emot att stiga upp ur den varma säcken. Inte fundera, bara göra. Upp och uppleva. Mer än halva sjön var täckt av ett tunt istäcke. På mindre än 12 timmar!
Fixade frukost och packade samtidigt ihop utrustning. Korpars karaktäristiska rop hördes en bit bort. Njöt av gröt och kaffe med blicken vilande över sjön och soluppgången. Enstaka vakringar i den spegelblanka ytan. Drömlikt men bitande kyligt. Kom inte iväg förrän strax efter 10-snåret. Började med den läckert kuperade Tärnekullerundan och körde några varianter på stigar och mötte en kille med en söt dvärhschnauzer. Noterade hans Zeiss-kikare och den sedvanliga skådarfrasen for ur mig Sett nåt? Och sedan var samtalet igång. Fåglar, vargar och naturen. Sympatisk kille vid namn Mikael Åkesson, genetiker och forskare knuten till Grimsö forskningsstation. Tiden rann iväg innan dvärgschnauzern Anky tyckte att det minsann fick räcka med babblande om vargar, Kindlabergen och annat, vilket hon visade med tydlig otålighet. Vi tog farväl och önskade varandra en fortsatt god tur.
Jag hade sparat min favoritrunda, Oxögabergsrundan, till sist och den norra halvan av loopen är bara så fantastiskt vacker. Och en timma senare mötte jag återigen Mikael och Anky. Glatt berättade Mikael om dagens guldkorn; en flock mindre korsnäbbar som visade upp sig fint. Vi konstaterade samstämmigt att sannolikheten för minnesvärda möten ökar med antalet besök i naturen. Och det kan räcka med en flock med granna annars så flyktiga mindre korsnäbbar för att göra en glad, för en hel dag. Lär man sig uppskatta de till synes små och obetydliga ögonblicken och mötena behöver man aldrig gå hem tomhänt. En liten skogsmus som rotar i ens rygga när man ska försöka sova bereder en lika mycket glädje som en maffig tjädertupp som plötsligt brakar upp längs en sidostig i nationalparken. Den filosofiska ingivelsen skingrades och vi tog farväl en andra gång. Moln täckte himlen. Vinden var tillbaka. Alla sjöar och tjärnar var istäckta. Dagen innan öppna med vågor i blåsten. Snö började falla liksom mörkret. Tog sikte på skärmskyddet vid Kölnavattnet. Fick bli övernattning där, inte minst av logistiska skäl. Gjorde snabbt upp eld. Kölnavattnet blev kontrasterande vit mot den mörka skogen. Middag och kaffe och en sprakande eld. Sakta övergick snöfallet i regn. Kröp ner i sovsäcken vid 18-tiden. Det var länge sedan jag tillbringade mer än 12-14 timmar i sträck i en sovsäck. Var väl i Sarek för 3-4 år sedan, insnöad i nästan ett dygn. Gäller att man trivs med sig själv och är vän med sina tankar, minnen och drömmar. Varandet och tiden blir flytande.
Vaknade i gryningen. Varmt (7-8 plusgrader), stilla och ett trolskt dis som svävade i skogen. Av snön fanns inga spår. Kölnavattnet hade återfått sitt mörka anlete. Avnjöt en sista frukost innan jag axlade ryggan och joggade söderut på Bergslagsleden. En riktigt skön morgon. En fantastisk långhelg i Tivedens nationalpark närmade sig slutet ju närmare Stenkällegården jag kom. En långhelg med härliga växlingar och fantastiska ögonblick och trevliga möten. Det var med fulladdade batterier och sinnesro jag steg på bussen mot Eskilstuna.
Fåglar
Totalt noterades 20 arter. Värt att nämnas är flera meståg, vilka alltid gör mig glad då de dyker upp från ingenstans, omgärdar en med liv och läten, innan de strax drar vidare och lämnar en i total tystnad. Man står kvar med ett leende på läpparna. Karaktärsarten under vistelsen får nog sägas vara de många mötena och småflockarna med mindre korsnäbb. Stötte en maffig tjädertupp på en omarkerad stig. Korpar hördes till och från, vilka hör vildmarken till. Flera spillkråkor och större hackspettar noterades. Totalt tre gärdsmygar, denna lilla tuffing, hördes vid några risiga blöthål.
Något om utrustningen på turen
Tarptent Notch enmanstält, Sea to Summit Spark III sovsäck, liggunderlag Sea to Summit Ultralight Insulated, tunt sovsäcksöverdrag, sovunderställ i fleece och gosiga tjocka ullstrumpor. Ryggsäck OMM Classic 32 liter, gaskök och utgångsvikt för turen på 8,1 kg.
Nästa besök
Har tänkt utforska mer av den östra stiglösa halvan av nationalparken under de kommande besöken. Förhoppningsvis kanske det kunde komma lite snö inför februaribesöket. Den som lever får se och det blir som det blir. Håll koll via Facebook-sidan>>
God fortsättning!
Niklas
