Det blir inte alltid som man tänkt är en rätt utsliten fras. Och vad väldigt tråkigt livet skulle vara om det alltid blev som man tänkt, önskat och planerat. Detta äventyr hade jag planerat genomföra redan för två år sedan. Tanken var då att uppleva den långa ridgen (kammen) Hardergrat i Schweiz och Tor du Mont Blanc. Flyg var bokat och upplägget klart. Men efter en långtur i svenska fjällen var jag helt enkelt inte sugen på ytterligare ett äventyr så nära inpå och sköt alperna på framtiden. Jag lärde mig en sak och det var att aldrig planera olika äventyr för nära inpå varandra. Man tänker oftast utifrån fysiologiska aspekter och glömmer oftast den mentala biten: Kommer jag vara taggad? Känna suget? Spänningen? Då, för två år sedan, var jag inte det minsta sugen efter ett fantastiskt fjälläventyr och valde faktiskt en veckas semester med att bara vara hemma som en helt vanlig svenne. Kan behövas det med, någon gång ibland. Nog om det.
Kan man planera ett äventyr? Eller handlar det om att planera ett upplägg som sedan blir till ett äventyr? Hur äventyret ifråga artar sig vet man aldrig på förhand. Det är så många faktorer som spelar in och den beskärda delen av ovisshet är också en del av charmen med ett äventyr. Bättre att följa med och inte alltid styra skeendet slaviskt utifrån detaljerad plan, ja, eller kanske att hitta ett slags mellanting. Med vidöppet sinne, lite stålar på fickan och ultralätt packning lurar äventyret alltid runt hörnet.
Nyligen hemkommen från 17 dagars äventyr i alperna (9-25/9). Bara mellanlandar liksom. Semestern fortsätter och nya äventyr i vårt mestadels vackra land hägrar. Skriver av mig och bjuder på ett fång bilder för den intresserade.
Hardergrat en spektakulär ridge
Det är smått märkligt att den 18 kilometer långa bergskammen Hardergrat inte är mer känd i löpar- och vandrarsammanhang. Dels för att den till och från omnämns som ikonisk och spektakulär i diverse media och dels närheten till Grindelwald och Eigers beryktade nordsida. Den gräsklädda kammen Hardergrat löper parallellt med sjön Brienzersee och man utgår vanligen från den lilla staden Interlaken Ost. Till Interlaken tar man sig enklast med tåg om man väljer att flyga till Geneve och i Interlaken byter man även tåg för en eventuell fortsättning till Grindelwald, som bara ligger runt hörnet, bakom bergen. Tågresan från Geneve till Interlaken tar drygt tre timmar och normalpriset för en t&r-biljett ligger på (hutlösa) 1500 spänn, så förena gärna resan med både Hardergrat och Grindelwald.
Fredag 9 augusti. Tog morgonflyget med SAS till Geneve och timade in lunchtåget till Interlaken med byte i Bern. Var framme strax innan tre. Finväder och varmt. YR spådde dock antågande regn och åska mot lördagen. Fyllde på med vatten. Två liter. Startade klockan kvart över tre och tog mig an stigen upp mot Harderkulm med rysk pannbensdisciplin: "Man ska få slita för upplevelsen som väntar". Med facit i hand hade det varit smartare att ta kabeltåget upp till Harderkulm och sparat på både krafter och vatten. Nå, för sent att vara ångersam. Vek av på stigar mot puckeln Wannichnubel på den begynnande ridgen. Stigen genom gammelskogen tycktes oändlig men någon kilometer efter Roteflue öppnade det upp sig och där framför mig låg så början på själva kammen med dess första långa stigning. Äntligen! Glädje och pirr. Alltid lika svårt att bilda sig en exakt uppfattning via foton och filmsnuttar på nätet men där låg hon och väntade. Bara att köra på och njuta. Passerade ett par vandrare på väg upp till första toppen, Suggiturm. Fortsatte vidare mot toppen Augstmatthorn på 2137 meters höjd. Där mötte jag ett par trevliga schweizare. Mäktig panoramavy i varmt kvällsljus. Eiger och Mönch sköt upp i himlen och Jungfraus topp inte långt ifrån dem. Mörka moln var i antågande från sydväst. Njöt av vyerna innan det bar av utför. Rejält brant. Dags att börja titta efter en tältplats. Mötte ett stenbockspar med kid som utbringade höga skarpa nysningar och lite senare fick jag avnjuta synen av en vacker gems (även känd som alp- eller stenget). Tyvärr den enda på hela resan. Hittade till slut en tältplats på en minimal plats i en svacka. Vacker kväll. Halvlåg i tältet och åt middag medan jag betraktade skådespelet av blixtrar som lös upp molnen inifrån. Ingen åska. Vid midnatt kom regnet.
Regn hela natten. Blixtar och åska till och från. Sov gott. Vaknade i gryningen till spelande orrar. Cool. Sovmorgon. Väntade på uppehåll. Fixade frukost. Slog ihop ett blött tält. Minimal sikt. Låga moln. Dimma. Duggregn till och från. Från Augstmatthorn och hela kammen bort till Rothorn färdas man uteslutande på över 2000 meters höjd. Flera informativa hemsidor avråder från att göra Hardergrat i pissväder med vått underlag. Jag förstår varför men vad hade jag för val där jag för stunden befann mig? Kammen är snäll och relativt lättvandrad fram till Gummhoren. Därefter bjuds det på många riktigt branta partier uppför och utför, luftiga och exponerade passager med stup på båda sidor varvat med pusta-ut-partier. Stigen går av förståeliga skäl i stort sett hela tiden på den halvmeterbreda kanten. Blött gräs är som bekant snorhalt och skulle man hamna på glid på någon av de brant gräsklädda sluttningarna, ja då Det blöta gräset och den jordiga stigen som med allt regn blivit till lerstig gjorde de branta nedstigningarna smått obehagliga. Trots dobbade skor kläggade sulan snabbt igen med noll grepp som resultat. Fick stanna titt som tätt och skrapa bort lera från sulorna. Detta medan fjällripor här och där betraktade mig med berättigad skepsis och på ett ställe låg en stenbock mitt på stigen av en smal passage. Fanns inget utrymme att gå runt. Vad har stenbockar för typ av temperament?
När jag kom till passet Ällgäu Lücke hade jag hälften av kammen kvar och knappt något vatten kvar. Regnet hade upphört. Molnen och dimman kom och gick. Bestämde mig för att ta stigen ner mot Oberried tills jag hittade någon bäck. Jag hade tur! Bara en kilometer ner från passet låg alpängsterrassen Bitschi med en alpstuga öppen för vandrare och en vattenho med slang och kran. Vackert! Tog ett break på två timmar. Uppehåll och varmt. Åt lunch och hoppades att stenar och klippor skulle torka upp. Leran skulle jag få dras med.
Den återstående sträckan mellan Ällgäu Lücke och Rothorn var avgjort den absolut mest krävande och nervkittlande. Otroligt häftigt men jag tror nog aldrig att jag känt mig så levande och fokuserad som där och då. Det fanns verkligen inte utrymme för något annat än här och nu. Enkelt och primitivt. Glad att jag klättrat och kört en hel del bouldering det senaste halvåret. Känna tekniken sitta med ett lugnt och sansat rörelsemönster. Aldrig rädd, men visst kittlade det i maggropen till och från. Svårt att hitta rätta ord för den känslomässiga delen i helhetsupplevelsen. En extraordinär upplevelse.
Molnen steg och skingrades alltmer och jag hade flera fina möten med stenbockar och däribland många maffiga bockar. Fantastiskt att få höra deras höga läten. Några ringtrastar och ett par alpjärnsparvar noterades. Väl framme vid Rothorn var jag rätt slut mentalt men kunde glädjas åt en hel flock med härligt pratsamma alpkajor. Deras speciella läten gör en glad. Slank in på hotellets restaurang och beställde in en rejäl smörgås, cappuchino grande och kvalitetsglass. Schweiz är inte billigt, men det var värt varje spänn. Det började bli sent och istället för att leta tältplats var planen att ta en stig längre ner genom skogen längs med ridgen tillbaka till den lilla alpstugan i Bitschi. Joggade på fint och nådde stugan strax efter nio på kvällen. Ingen där. Gjorde upp eld i kaminen, fixade en sen middag och gjorde i ordning en av bäddarna. Stjärnklart ute med en begynnande fullmåne. Ljuvligt tyst. Livet.
Vaknade till tystnad. Tunna ljusstrålar silade försiktigt in genom springor i alpstugans taknock och genom glipan från dörren. Sovmorgon. Steg ut och möttes av en klarblå himmel och het luft. Lite bröderna-Lejonhjärta-känsla över det hela. Fixade kaffe och supergröt. Satte mig i dörröppningen. Fyra korpar drog lekfullt längs kammen och en pilgrimsfalk höll låda uppåt Ällgäuwhorens branter. Packade ihop. Glad i sinnet. Upp till Ällgäu Lücke och sedan Hardergrat tillbaka mot Roteflue och Interlaken. Under lördagen mötte jag inte en själ längs ridgen. Undrar varför? Denna strålande söndag var det många hängivna vandrare ute och njöt, ja, till och med ett gäng löpare kom farande! Uppenbart att majoriteten sökte sig till Augstmatthorn, antingen från Harderkulm eller Oberried eller enklast från Lombachalp. Som flugor på en sockertopp. Härligt att få återuppleva ridgen åt motsatt håll i finväder med sanslöst läckra vyer högt ovan den turkosa smaragden Brienzersee. Noterade en vacker tryfjäril och lite senare en stor seglande apollofjäril.
Matade på i hettan efter den sista toppen. Var duktigt urlakad när jag kom ner till Interlaken och jag hann inhandla ätbart, glass och läsk innan jag steg på 16-tåget till Geneve. Tom och lycklig efter en minnesvärd långhelg längs Hardergrat. Skulle något under resten av resan kunna mäta sig med den denna upplevelse?
Tips: Starta tidigt på morgonen. Ta bergbanan Harderbahn (kabeltåg) upp till Harderkulm eller övernatta uppe i skogen innan själva kammen. Ta med 3-4 liter vatten (möjlighet till påfyllning finns dock vid alpstugan Bitschi, max en timma t&r från Ällgäu Lücke). Stavar funkar bra fram till Ällgäu Lücke, därefter är det en hel del scrambling och stavarna är bara ivägen och faktiskt förenat med potentiella misstag. Jag packade ner stavarna. Räkna med en heldag och gör ridgen i bra väder, både utifrån säkerhet och upplevelsemässigt.
Bra karta över Hardergrat och området samt dagsaktuellt väder>>
Info (med läckra foton) om löpning och vandring längs Hardergrat>>
Tor du Mont Blanc runt på 4 1/2 dag
Anlände till Geneve på söndag kväll och det gick inga bussar till Chamonix. Tog in på ypperligt fräscha City Hostel där jag även bokat bädd sista natten innan hemresan den 26/8. De hade ett rum ledigt för en rimlig summa. Skönt att få duscha, äta riktig mat och bara sova i en riktig säng. Jag var sopslut och hade sannolikt fått en släng av värmeslag. Rivstarten på Hardergrat hade verkligen sugit musten ur mig, men sådant är övergående. Bokade 10-bussen nästkommande dag (tack för tipset Kerstin R) med SwissTour via OMIO (supersmidigt, välj fliken "Bus" och var noga med att välja dagens datum). YR spådde regn för måndagen och så blev det. Kallt och regnigt hela dagen, vilket passade mig bra för jag var inte helt återhämtad. Aldrig varit i Chamonix men insupit det mäktiga Mont Blanc massivet på avstånd. Att stiga av bussen i Chamonix var mäktigt. Riktigt mäktigt. Hänförelse och förundran. Svårt att ta in och det kändes närmast overkligt att blicka upp mot de gigantiska topparna av massivet. Under hela vistelsen kunde jag faktiskt inte sluta att förundras över de dramatiska och ogripbara bergen. Drömlikt på något sätt. Inga berg i världen som jag besökt har golvat mig så totalt.
Tog in på campingen Mer de Glace vid Le Praz (tack för tipset Erik K) drygt 20 minuters promenad från Chamonix. Tog en skållhet dusch och åt en inhandlad lunch. Begav mig sedan in till Chamonix. Fikade och fönstershoppade. Otroligt mycket folk. Som en myrstack. Inte alls min bag. Siktade på att ge mig iväg på TMB (Tor du Mont Blanc) nästkommande dag så diverse energi inhandlades. Frystorkat och min egen supergrötfrukost hade jag med mig hemifrån. Kom iväg på tisdag eftermiddag. Vädret var fint och jag kände mig återhämtad. Så skönt att få sätta av på ett nytt oprövat äventyr.
Äventyret landade på 18 mil och 10650 höjdmeter och tog mig 4 1/2 dag utan någon som helst stress. Lätt packning och långa härliga dagar. Så otroligt många intryck och jag har inte tänkt skriva sönder äventyret utan låter de utvalda fotografierna tala för var dag. Dock kan jag lätt konstatera att avgjort vackraste sträckan av hela TMB var från Col du Bonhomme och hela östra sidan av massivet upp till Grand Col Ferret. Om jag åker tillbaka (och det kommer jag göra) kommer jag definitivt utgå från Cormayeur som bas för dagsäventyr på ostsidan och bortåt Aostadalen. Gillade verkligen Cormayeur skarpt. Staden gav en genuin feeling, något jag saknade helt i Chamonix. Förutom den fantastiska naturen och de oerhört mäktiga bergen var insektslivet överväldigande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv som fågelskådare och naturmupp. Otroligt mycket gräshoppor och syrsor, humlor, bin, blomflugor och fjärilar. Totalt såg jag 15 stora vackra segelflygande apollofjärilar och innan dessa hade jag sett två i hela mitt liv! Alla dessa alpängar myllrade av liv och det gjorde mig verkligen djupt lycklig! Och sedan alla murmeldjur som visslade högt lite överallt vid sidan av ett rikt fågelliv. Noterade totalt 68 fågelarter. En grann pilgrimsfalk vid Grand Col Ferret, flera alpjärnsparvar, alpkajor, svarta rödstjärtar, några ringtrastar och en flock snöfinkar på Mont Buets sluttning är värda att nämnas. Det enda tråkiga och smått deprimerande jag faktiskt kan komma på är de krympande glaciärerna. Jag vet inte om jag lägger in för mycket känslor i saker och ting men för mig är glaciärerna som levande väsen. Jag såg foton på tio av Mont Blancs glaciärer från 1990, 1999 och 2012. Med den takt som de krympt de dokumenterade åren kommer samtliga i stort sett vara borta och ett minne blott om 10 år. Tragiskt!
Slutligen vad är oddsen att slå upp tältet på en fantastisk vacker plats ett par kilometer norr om Bonatti-stugan och på natten upptäcka att det är fullmåne? Väldigt kall natt men vilken gryning! Att äta frukost i tältet med fullmånen i dalen med snöklädda Mont Blanc i bakgrunden. Sakta med solens uppgång färgades topp efter topp röd i gryningsljuset. Ord äro överflödiga.
Dag 1: Les HouchesNotre Dame de la Gorge, 22 km och 1224 hm
Dag 2: Notre Dame de la GorgeTete d'Arp, 38 km och 2707 hm
Dag 3: Tete d'ArpFerrache, 30 km och 1975 hm
Dag 4: FerracheCol de la Forclaz, 48 km och 2137 hm
Dag 5: Col de la ForclazLes Houches, 43 km och 2607 hm
Topptur till Mont Buet (3096 m.ö.h) måndagen den 19 augusti
LÉchappée Belle Traversée Nord race report
Tisdagen den 20/8 regnade det hela dagen varför det blev en given resdag. Tog 10-bussen från Chamonix till Geneve och därifrån tåget till Aiguebelle med byte i Chambery. Samma restid som till Interlaken men till 1/3 av priset! Blev således den första löparen i Aiguebelle att slå upp tältet.
Aiguebelle, den franska lilla byn i dalgångskorsningen tio mil sydväst om Chamonix . Omgiven av berg, klädda i lummig grönska, som när molnen ligger lågt och tunna dimslöjor svävar uppåt får en att associera till en tropisk regnskog någon annanstans i världen. Easy-going. Jag tror inte de kan stava till ordet stress här, i den lilla staden som tydligen är känd för sina sinrikt utformade balkongräcken. Efter några dagar hejar man igenkännande på de flesta med ett Bonjoooooour. Damen med den lilla hunden, som kanske är i behov av rullator. Den unga trevliga kvinnan på lokala cafféet som vet vad jag vill ha i kaffeväg. Laura på turistcentret. Den lilla farbrorn som man bara vill krama om. Gräsklipparmannen. Den alltid lika glada och pratsamma kassörskan på Intermaché. Stammisarna på restaurangterrassen mitt emot de publika toaletterna. Tävlingsvolontärerna och de tillresta löparna. Under mina fyra vilodagar blev det många utforskarpromenader och många cafe aulait. Detta i kontrast till det hysteriska folkvimlet i Chamonix där miljoner euro byter ägare dagligen. Lite känsla av samhörighet med Tjuren Ferdinad: "Jag trivs bättre här, med min kaffe latte i solen där jag kan njuta av utsikten upp mot bergen..."
Hursomhelst, en skön avstressande uppladdning inför den stundande tävlingen och jag behövde ju fylla på depåerna (lägga på hullet kanske är att överdriva), vilket jag gjorde med bravur. Hur jag än letade kunde jag inte köpa en enkel vanlig pinnglass, de såldes bara i parti och paket. Så det blev ett par literbunkar med glass som slank ner som efterrätt. Mycket ost och korv av lokala sorter. Fler och fler löpare anlände och slog upp sina tält på den anvisade plätten mitt i stan bakom turistkontoret. Träffade ett trevligt syskonpar (Martin och Veronic) från Canada, Nikerson från Franska Guyana och Tomas från Tjeckien, vilka jag umgicks med en del. På torsdag och fredag kväll var det visning av filmen Free to run. Jag såg den båda kvällarna. Klart sevärd. Fick lite tårar i ögonen men också en skrämmande insikt hur löparlivet såg ut innan 80-talet. Skrämmande och diskriminerande hur det faktiskt var och fungerade för bara några decennier sedan. Ja, det var fyra sköna semesterdagar med legitim vila, en konst även det!
Nummerlappsuthämtning, utrustningskontroll och annat enligt sedvanlig procedur klarades av under torsdagen och raceryggan var packad och klar på fredag kväll. Buss från Aiguebelle klockan fyra på lördagmorgonen till Le Pleynet med start klockan sex. Väderprognosen lovade klart väder och 28-30 grader varmt. Det var 18 grader när vi steg av bussen i Pleynet. Jag hade ätit en rejäl frukost på bussen och vätskat upp med 1,5 liter vatten. Kändes märkligt att vara tillbaka till platsen där jag bröt på den långa distansen för ett år sedan på grund av Giardia-infektion med diarré och lågt allmäntillstånd. Grisväder då, finväder nu. Hade redan tidigt bestämt mig för att köra halvdistansen på 85K (i år utökad med 2 km) då den långa (149K och 11400 hm) förmodligen skulle bli övermäktig med tanke på Hardergrat och TMB i benen. Jag kan bara säga som så, oavsett vilken av distanserna (149K, 87K eller 57K) man väljer utifrån sina egna förutsättningar så är varje distans brutal. Inslagen av lätta partier är lätt räknade på en hand och du får ingenting gratis. Valde även 87K för att få uppleva i stort sett hela sträckan i bergen i dagsljus. Springer man långa kommer man i normaltakt till Pleynet på kvällen. Sedan är det även så att valet föll på Echappee belle då jag ville fira mina 10 år som nykter alkoholist. Nu inföll den dagen den 26/8 men hur många brutalt läckra bergsultror går av stapeln på en måndag? Så jag gav mig själv den fina presenten två dagar i förskott. Man får inte vara för hård mot sig själv.
Och vad ska jag då skriva om själva racet? Det ytterst långdragna footracet genom Belledonnemassivet. Kroppen kändes fin men jag vet aldrig säkert förrän runt 5-6 km in i ett lopp. Jag gjorde som jag brukar och ställde mig i täten vid startlinjen. Köra på hårt de första kilometerna för att få en position och framför allt undvika sega "trafikstockningar" för att sedan dra ner till mitt tempo. Starten var försenad och de två extra kilometerna de lagt på i år visade sig just vara en loop för att dra ut startfältet innan man kom in på den tekniska smala stigen utför från Pleynet. Så, jag kunde dra ner och hålla mitt eget tempo från typ tre kilometer in i loppet. Bara köra mitt race. En lååååång dag och förhoppningsvis en upplevelserik sådan framför mig.
Körde med stavar från start och stuvade aldrig undan dem, även om jag inte använder dem utför. Vid det här laget är jag alldeles för erfaren för att slarva med energi- och vätskeintag. En salttablett (Hammers extremvariant) i timman, regelbundet vätskeintyg, äta mycket på matstationerna och däremellan en snickers/twix då och då. I och med värmen och solen som låg på räcker det inte med att bara dricka utan man behöver kyla av skallen regelbundet så jag dränkte keps och tvättsvampen (som jag hade i kepan) titt som tätt i kalla bäckar dagen igenom. I Super Collet tog jag även två portioner nudelsoppa. Fick aldrig någon energidipp under hela loppet. Visst var det kämpigt, men man kommer till en viss gräns och sedan blir det inte värre än så. Jag har ju snittat på 10.000 höjdmeter i månaden hela året och jag tror Hardergrat och TMB även de bidragit till ett stabilt genomförande.
På fötterna hade jag Trailroc 285 (Inov-8). Skomodellen som var den jag sökte inför förra årets upplaga av Echappee. Normalt kör jag ju alltid X-talon 212 (ibland Mudclaw 300) på alla typer av äventyr. Visade sig att skon passade mina fötter och underlaget utmärkt varför jag fortsatt med modellen. Ett nytt tredje par satt på mina fötter när jag åkte ner till alperna och dobbarna var rätt nedslitna efter Hardergrat och TMB. De fungerade klockrent hela vägen. Inte en blåsa eller begynnande sådan under hela loppet. En riktigt bra sko med bra dämpning i relation till min vikt och det oftast hårda steniga underlaget. Och dessutom lätta, luftiga och sköna i varmt väder! Använde dem även på Kullamannen 100 i fjol som "transportsko" de tio milen mellan Båstad och Mölle och där till 212:or för de återstående tre looparna på berget, bara som en parentes.
Så många höjdpunkter under loppet och det går inte att beskriva dem alla. Vyerna, skratten, medlöparna, variationen, peppande publik och känslan i kroppen. Fyra långa men sköna dagars väntan var över. Som kroppen hade längtat och jag, ja, jag bara följde med benen liksom. Guidade och visade vägen. Min strategi var enkel: köra mitt tempo, vara i rörelse hela tiden, springa på de löpbara partierna och lägga så lite tid som möjligt i mat-/vätskestationerna. Rörelsestrategin har jag med mig från Bob Graham Round. Det behöver inte gå snabbt bara man är i rörelse hela tiden och har ett jämnt och hållbart tempo, uppför som utför. Bara mata på uppför utan onödiga stopp i ett stadigt tempo. Tålamod och en fot framför den andra i en slags meditativ upprepning. Som sagt, höjdpunkterna var många och några minns jag klarare än andra. Klättringen upp mot Col de Moretan och den långa varierade sträckan utför fram till klättringen upp mot Super Collet (i stekande sol) var outstanding! Dessutom bjöds det där på en glest sammanhållen termikskruvande flock av 15 mäktiga gåsgamar! Vyerna från den böljande ridgen Col de Claran och den helt sagolika stigen därefter genom en prunkande dalgång. Likaså var sträckan från matstationen i Val Pelouse helt underbar med mycket löpning och solen som sakta började sänka sig och temperaturen som blev alltmer behaglig. Den avslutande sträckan på hög höjd från passet Col de la Perche till sista toppen le Grand Chat (1992 m.ö.h) var en väl tajmad och sagolik grande finale i vackert solnedgångsljus! Resterande två mil fram till målet var rätt mediokra och avverkades i pannlampans sken och erbjöd mycket löpning, euforifri men ändå med en skön känsla i kropp och ben. Matstationerna var fantastiska med än bättre utbud jämfört med i fjol och den lilla espresson på sista matstationen i les Granges var bara så underbar och kickade igång system inför den avslutande delen.
Fantastiskt skönt att få passera in i mål och skaka den stora koskällan! Blev omfamnad av några volontärer jag lärt känna och så Veronice och Martin. 87 kilometer och 6250 höjdmeter på 17:02. Jag hade trott mig vara kapabel på runt 16 timmar så 17 timmar är helt i linje med min kvalificerade gissning. Jag springer aldrig för placeringar men jag var mäkta stolt att springa in bland top 30 (26:e plats totalt!) utav drygt 450 startande, av vilka 288 tog sig i mål. Dock bröts min långvariga trend av att ta hem förstaplatsen i min åldersklass, fick stryk av en fransk gubbe med 22 minuter. Det som förvånade mig mycket under loppet var att de franska löparna (90% av de startande var fransmän) var grymt starka uppför men absoluta merparten var urusla utför, inte sällan gick de utför och de gick även när det kom till fin konturlöpning. Sedan såsade de alldeles för länge i matstationerna. Men men, vem är jag att klanka på mina trevliga medlöpare. Alla har vi var och en vår egen agenda hur vi vill genomföra och tillika uppleva ett lopp. En reflektion i allmänhet, men de får fan jobba på utförslöpningen. Men man ska inte dra alla över en kam och tänker då på att jag i alla långlopp oftast "hittar" någon som ligger på samma nivå och har en snarlik strategi, antingen för en kortare eller längre period. I detta lopp drogs den franska löparen Sylvain Ratia och jag till varandra och vi höll ihop på sträckor till och från under 3-4 mil fram till stationen Val Pelouse. Det bara blev så och även han älskade utförslöpning. Fascinerande med kommunikation utan ord. Det blev en kram och "tack för sällskapet" när han kom in i mål 20 minuter efter mig. Möten som värmer. Summa summarum, en minnesvärd upplevelse och det är en så fantastisk känsla att få känna sig så stark vid 56 års ålder. Har jag någonsin känt mig så stark och så välmående som nu? Jag tror inte det. Vad är ålder? Bara en siffra som inte säger någonting. Väl använt är livet långt nog.
Jag kan varmt rekommendera detta välarrangerade event om man önskar en brutalt och vacker utmaning som är värd namnet. Dock bör man hänga på låset när platserna släpps i mitten av januari. I år sålde samtliga tre distanser slut inom två veckor och deltagarantalet per distans ligger på +500. Du hittar mer information på deras hemsida>>
Det var alles för mig. Ha en skön höst så kanske vi ses på någon stig...
Niklas