Tusentals kilometer skiljde mig från mitt älskade Vallda söder om Göteborg, men oavsett hur långt ifrån mitt hem jag kom så luktade havet alltid likadant. Horisonten var densamma som den jag sett på den svenska västkusten, och vågornas brus lät som de alltid hade gjort- möjligen hade måsarna en annan dialekt här. Vid udden Cape Reinga vakar ett vitt fyrtorn över havet, och nedanför dess höga klippor så möts Stilla Havet och Tasmanhavet, det hav som skiljer Australien från Nya Zeeland, i en våt, bubblande dans. Allt såg ut som en dröm, eller möjligen som en plats ur en visa av Evert Taube.
På maoriernas språk kallas för udden Te Rerenga Waiurua- andarnas avskedsplats. Det är här som landets urinvånare enligt sägnen tar farväl av jordelivet och reser till deras mytiska hemland Hawaiki- som inte skall misstas med Hawaii. Ännu har jag inte funnit den trosuppfattning som låter mig resa dit efter döden, men har ni någon kontakt inom en sådan kyrka får ni gärna knacka på min dörr. Passande nog så var det att det just vid denna plats, där andarna tar farväl till sitt hemland som Te Araroa, den 3000 kilometer långa vandringsleden genom Nya Zeeland börjar.
Det vita fyrtornet hade stått där ända sedan andra världskriget tid, då tusentals av Nya Zeelands söner hade åkt i min motsatta riktning för att gå ut i krig i Europa. Nu var platsen ett populärt turistmål, och trots att säsongen inte riktigt hade dragit igång ordentligt så fanns där en hel del turister, mestadels tillsresta från asien, som stod bredvid oss och tog kort på sig själva, fyrtornet och havet. Jag tyckte mig till och med känna igen det par som hade kört förbi mig innan jag eftter en lång stunds liftande fått åka med nyzeeländaren Naima och engelsmannen Craig.
Bredvid fyrtornet stod en vägvisare, varpå massa skyltar pekade åt alla håll och kanter. Ekvatorn: 3827 km. Sydpolen: 6211 km. Hade det funnits en skylt som pekat hemåt hade det stått Vallda:17.092 km. Men det var en annan skylt som stack ut ur mängden.
Bluff låg på Nya Zeelands sydö 1452 kilometer bort, men då jag tyvärr inte hade med någon energidryck som enligt marknadsföringen ger en vingar så kunde jag inte välja fågelvägen. Istället skulle jag till fots få ta den långa vägen, Te Araroa, tretusen kilometer genom det mest avlägsna land jag som svensk kunde besöka.
Ni får gärna följa med! sa jag till mina nyfunna vänner som varit trevliga nog att ge mig skjuts till starten på mitt äventyr.
Åh det låter underbart, men jag har tyvärr glömt mina vandringsskor! På tal om skor.. var är dina? frågade han och pekade mot mina fötter, som var bara.
Jag skall inte använda några, svarade jag.
Va? Skall du gå barfota? frågade Naima. Varför det?
Det frågar min morfar hela tiden också.. svarade jag. Nej, jag gillar att ha fötterna på jorden antar jag.
Snarare huvudet bland molnen! inflikte Craig. Försöker du bli en hobbit?
Kan Frodo, kan jag, svarade jag. Det är förhoppningen i varje fall. I ärlighetens namn så hade Craig haft 100% rätt- mitt beslut att vandra genom ett helt land barfota var helt och hållet inspirerat av hobbitarnas resa genom Midgård.
Ja, oavsett om du har skor eller inte när du kommer till Auckland så är du välkommer att stanna hos mig. Min pappa är en grym kock, utifall du blir trött på att äta samma mat om och om igen, sa Naima. Bara meddela mig på Facebook så svarar jag! Är du redo att nudda vägvisaren och officiellt starta äventyret?
Jag nuddade stolpen, och Naima, Craig, och ett nyfiket kinesiskt par vi hade talats vid med, önskade mig all lycka på min tur. I väst var solen på väg ner, precis som jag nu var påväg söderut.
3000 kilometer återstod.
Längtar du att få läsa om nästa delmål? Besök då min blogg påhttps://www.sealpoop.com/genom-nya-zeeland/ eller följ mr_sealpoop på instagram, https://www.instagram.com/mr_sealpoop/
Nästa inlägg läggs självfallet även ut här på utsidans blogg!
Hej så länge//Alexander