Länge har jag velat gå till den lilla sjön. Känslan när jag vaknade upp i morse var som julaftonsmorgon, eller som att tugga på en hemlig karamell, för jag visste jag skulle ta mig till den där sjön idag, den efterlängtade. Äntligen få se hur den ser ut, stå där på en klippa och tänka mig in i hur det skulle vara att stå där en tokvarm sommardag. Kanske helt enkelt byta ut min favoritsjö till den? Det bästa av allt var vetskapen om att det finns stigar mellan de båda sjöarna, kanske kan man helt enkelt bara fortsätta gå en sommardag om det visar sig vara alldeles för mycket folk vid favoritsjön?
Det är tråkigt att man knappt kan hitta en ledig klippa på sommarkvällarna vid favoritsjön längre. Det är verkligen så mycket folk. Så det här är min lilla hemlis, kan man säga, fråga inte var sjön ligger, för det talar jag inte om. Min mun är förseglad, finns inget som kan få mig att prata.
Vi började att gå strax efter åtta på morgonen. Snart kom vi fram till den lilla sjön och den var ju bra mycket mindre än jag väntat mig. Men ändå, en liten oas, mitt i skogen och en bit bort från busshållplatser eller bilparkeringar. Jag kan absolut tänka mig att tillbringa någon sommardag eller sommarkväll här framöver.
Vi fikade på en klippa vid sjön och sedan gick vi vidare och kom slutligen tillbaka till parkeringen. Totalt sätt gick vi ungefär en timme, och fikade en halvtimme. En liten lagom inte alltför ansträngande förmiddagstur. Solen bröt igen i skogen och det var väldigt vackert. Tänk, om tre månader är sommaren, den bästa årstiden här. Årstiden för alla hemliga karameller!
