November. Jag har varit ute tre gånger sedan jag skrev sist. Två lördagar och en fredag. Jag har hittat en ny vacker plats. Alla tre dagarna var fantastiska, det lyckades spricka upp precis lagom vid lunchtid och en och annan solnedgång fick vi också se.
Första lördagen var vi ett större sällskap, med flera barn och vuxna. Andra gången var jag själv. Och tredje gången tog jag med min son ut. Vi har gått till ett vindskydd, grillat korv och sedan gått hem igen. Så enkelt och förutsägbart men oj vad vackert och avkopplande det varit. Och tänk att naturen kan vara så vacker i november!
Den fredagen som jag var ute själv blev jag skjutsad och avsläppt vid åtta-tiden, precis när solen gått upp. Det var frost på marken och det fanns iskristaller i träden. Det var kallt och jag frös. Men det var ändå värt det, det var som att se naturen vakna. Så magiskt. Efter att ha njutit av magin och ensamheten började jag gå och kom så småningom fram till vindskyddet. Där var det tomt, jippie skrek jag inombords. Jag gjorde upp en eld och grillade lite korv. Klockan var nu en bra bit efter lunch och inte en själ hade jag träffat på. Så vilsamt att vara ensam. Jag satte mig på en klippa och solade efter min lunch, nu hade det blivit plusgrader och riktigt varmt, till skillnad från morgonens minusgrader, och jag gick sedan tillbaka för att ta bussen hem. På tillbakavägen träffade jag på några människor, men i stort sätt var jag ensam hela dagen.
Jag bjuder inte på några bilder för jag vill helt enkelt inte att denna vackra plats ska bli alltför känd. Den får gärna fortsätta att vara en hemlig plats, om man säger så.
