Turen är över. Ryggan är tömd. Kroppen är hemma men sinnet kvar på fjället under ganska lång tid. Den perioden, veckorna efter hemkomsten, är alltid fylld av starkt vemod för mig.
Tack och lov är det inledningsvis en massa vandringsrelaterat fixande att ta hand om som hjälper mig att hålla kvar tankarna i fjäll-mode. Detta vill jag inte få överstökat snabbt. Nej, det sker i en sakta lunk, fördelat över många dagar, för att i görligaste mån stötta kroppen och själen som båda är i total förvirring. En slags postfjällvandrings-stressyndrom, PFSD, i övergången från tio tysta, mobilfria, upplevelserika dagar till det blippande, intryckstäta stadslivet.
Det är också en saknad efter min vandringskamrat. För drygt två år sedan kände vi inte varandra. Nu har tre rejäla vandringar, med bokstavligen både solsken och stormar, gjort oss till nära vänner. Men något vardagsumgänge under året fram till nästa sommar blir det inte, när en bor i Österbotten och den andra i Skåne. Det känns tomt.
***
Mest akut är naturligtvis allt det praktiska med packningen. Huvva, luktar inte precis hallontårta när jag tömmer packpåsarna. Snarare räligt, på ren skånska. Tält på tork och helst ska det sättas upp snart för att kolla linor, stänger och pinnar. Funderar över om det lilla, lilla hålet på gaveln behöver åtgärdas?
Tvätt ska tvättas, kängorna rengöras och smörjas in, stavarna sköljas. Toaspaden, som var skitbra så länge den lilla ploppen behagade falla i rätt läge i skaftet men inte sen, ska lämnas tillbaka. Laga lilla hålet på merinotröjan. Skicka den brännskadade duntröjan för lagning. Ja ni vet.
Förra året lossnade en av remmarna till ryggans topplock i ett av de sista lyften, det när jag skulle kliva av tåget. Diagnos: otillräcklig sömsmån och den fick en ny rem av skomakaren. I år var det flera remmar som liksom luckrades upp, ytterligare någon lossnade morr - och jag inser nu att det krävs byte av flertalet remmar. (Säcken är en Osprey Ariel 65liters, inköpt 2011. Själva säcken är i mycket gott skick så lite märkligt att remmarna är i upplösningstillstånd, bokstavligen. Inköpsbutiken, Friluftsland i Malmö, finns inte kvar. Inte för att jag tror jag kan åberopa garanti, men jag tar nog och mailar danska Friluftsland. I andra hand får det bli en kontakt med Osprey.)
Reklamera tågresan står också på årets göra-lista. Den drygt fyra timmar långa förseningen redan före nattågets avgång i Stockholm späddes på med ett par timmar tack vare en sällan hörd förseningsorsak. Efter en stunds sedvanligt uppehåll i Boden, suckar tågvärden högt i högtalarna:
- Ja tyväääärrr har vi ett tråkigt meddelande. På grund av ett fruuuktansvääärt missförstånd mellan tågpersonalen och Trafikverket så har tåget som vi skulle kopplas ihop med rullat iväg utan oss. Så nu får vi fara ner till Lule och invänta ordinarie dagtåg norrut. Sex timmar försenade kom vi till Murjek. En eloge till Fiskflyg som löste lufttransporterna för ganska många försenade vandrare den eftermiddagen i Kvikkjokk.
Så till packlistan. Var det något som funkade mer eller mindre bra eller inte kom till användning? Noteras ska det i Excelfilen. Maten, vilka nyheter blev inte så goda som jag hoppades jo, tomatsoppan med svarta bönor. Vad gjorde succé - Flygande Jakob, Äppelkärlek med potatismos, torkad chokladhoummus. Skriv ner, skriv ner.
Samtidigt som allt detta görs: sakna, längta, minnas! Den är en rent fysisk upplevelse, min fjällängtan. Kartan ligger framme och sällskapar mig varje måltid. Jag läser blogginlägg och turer här på Utsidan, jag fantiserar och drömmer om nästa år. Ska vi slå till på väster-om-sjöarna-rutten (dvs västra Padjelanta) som var årets alternativ, eller kommer min kamrat att lyckas övertala mig till ännu en stenig tur, genom Jiegnavagge och upp på Luohttoláhko? Längtan. Saknad.
Det stackars kroppaskrället, ja den är ju i chock över den brutala övergången från att få gå timmavis varje dag och de akrobatiska krumbukterna som tältlivet innebär, till det relativt sett stilla stadslivet.
Vad händer i din kropp under och efter en fjällvandring? I min händer en massa spännande under turen, symtom som ibland fortsätter hemma och det tar tid innan jag riktigt känner igen mig.
Jag får t ex ett helt annat kissmönster på fjället, ja ursäkta, men jag hittar inget annat ord. Från att vara förmiddagskissare blir det i stället så att produktionen verkar flytta till nätterna och jag måste ut ur tältet fyra-fem gånger varje natt. Störigt, inte minst i busväder. Eftersom jag dricker mycket under vandrandet på dagarna och inte bara på kvällen ter det sig lite konstigt. Är det njurarna som plötsligt börjar fungera på ett helt annat sätt? Vet någon? Detta rättar dock till sig rätt snabbt, väl hemma.
Värre med sömnen, jag sover tyvärr ofta dåligt till fjälls och i år var det av någon anledning värre än nånsin. Har svårt att somna, trots den massiva trötthet som kroppen oftast känner. Drömmer besynnerligt och ibland otäckt i år blev jag hämtad av kinesisk säkerhetstjänst, fick uppleva ett terroristdåd, fick en ny far, för att bara nämna några konstigheter. Det tar minst en vecka innan jag känner mig helt utsövd igen.
Jag får svullna ögonlock, ibland så till den grad att det påverkar siktfältet. Ibland svullnar hela ansiktet. Mina sporadiska ögonlockseksem brukar också få ett skov. Någon som känner igen sig med krämpor som är fjällrelaterade?
Ett par, tre kilon rasar alltid av, trots bland annat stora smörklickar i de flesta portioner. Just detta är kanske inte så konstigt, men jag har lagt märke till att denna viktnedgång ofta fortsätter en tid när jag väl är hemma. För ett par somrar sedan så mycket att jag började undra om jag var sjuk. Jag har förstått att vandrande leder till lågintensiv fettförbrukning som lär bränna det dåliga fettet, och det är ju bra, men ämnesomsättningen verka fortsätta i detta turboläge ett tag.
Slutligen: En fjällvandring väcker alltid ett visst uppseende, många i omgivningen är skräckblandat nyfikna i sitt förhållningssätt. Även det är viss bot mot PFSD, jag tycker det är roligt att berätta och förklara. Men, det krävs jämnmod att ta hand om vissa av undringarna. Utan undantag är första frågan alltid: Men hur stod du ut med alla myggen? (Årets facit: ett myggbett). Följd av: Är du inte rädd för alla vilda djur? (Ovanligt mycket spindlar i år.)
Sakta, sakta allteftersom vi glider in i Skånes bästa årstid, sensommarseptember, klingar min PFSD av.
Hur ser din efter-fjällen-tid ut? Berätta gärna!
Ps. Årets tur startade med en jakt på 1600talsrösen på sträckan Tarraluoppal-Silbbatjåhkkå, fortsatte via Råvejaure mot Sulitelma, en närkontakt med Stuorrajieggna, ett vad vid Stadak, en stormig natt där nödskydd fick sökas i konsulns stuga vid Sårjåsjaure och slutligen mål i Stalolukokta. Rösjakten kommer säkert Fowwe, som vi delade en del av turen med, att skriva mer om.
Konsul Perssons stuga vid Sårjåsjaure