Då kliver man över det!
Stora som små, ibland möter man dom: bumpar.
Min resa, som tagit längre tid och enbart blev 17mil, kom till en bump. Jag ämnar kliva över det, så att säga, sen fortsätta.
Någon annan tanke har jag inte.
Inget att sörja över.
I måndags blev jag akut sjuk och fick snällt åka plingplong taxi till Västerås lasarett.
Som vanligt är kunskap kring autism och Endometrios obefintlig, så utan vettig undersökning eller behandling skickades jag "hem" 7 timmar senare.
Då jag inte fick tag i min behandlande läkare, tjatade jag till mig en vårdtid och till slut fick undersökning som visade sig om återfall och inre blödning. Då jag har överkänslighet mot vissa läkemedel, kunde de inget göra på plats utan hänvisade till min behandlande läkare (som i sin tur visade sig vara på semester).
Beslutet blev att åka hem för att få vård och så skyndsamt möjligt kurera så att jag kan fortsätta.
Operation hade varit bra men tyvärr är operation dåligt för mig. För varje operation riskerar jag försämras med typ 300% om vi ska slänga en siffra för referens.
Istället är alternativet som redan diskutteras, en spruta, en hämnande behandling som används även till cancerpatienter (prostata och bröstcancer). Den är dock inte heller problemfri, så det är det vi ska utreda på om den kommer påverka mig såpass negativt så att jag måste avblåsa allt eller om jag kan fortsätta. Den benskörhet dessa preparat orsakar mig, för att jag blir väldigt sten men också me hög risk för frakturer. För inte tala om nästan ohanterlig smärta.
Tyvärr är det inget jag kan bli frisk ifrån heller och det här med "det finns kvar nästa år" existerar inte i en kronisk sjuk människas liv. Nästa år är jag kanske ännu sjukare.
Jag kan inte, jag vill inte ta den chansen.
Så till varje pris, inom hälsomässiga rimliga gränser är det kämpa på så att jag kan fortsätta.
Jag har avsatt tid tom Juni 2018, så när jag än fortsätter, hur långt jag än kommer, så är dene tidsramen som gäller.
Vad ska man en pulka annars om man inte kan dra den på snö?
Dessutom vill jag ha det gjort för jag är urless på alla dessa "Jehovas Vittnen"-folk som inte kan sluta tjata om "men det är ju viiinter, det är juu kallt och uuush det är ju mörkt".
Jag kanske ska börja toktjata på sommaren, varje glad semestrare om "vet du, du skulle inte behöva glass om det var vinter, då kan du ta snö, det är mycket billigare" eller "känner du dig varm? Kan inte du ta av dig? Vet du, på vintern har du inte det problemet.."
Rädd för ormar? Mygg? Brännässlor? VINTERN BOTAR ALLT DET! Ingen vatten i sjön? I snöiga fjällen har du oooändligt med vatten (snö) så du behöver inte tänka på saken.
----------------
Har jag haft roligt då?
JAA!!
Varje dag hade jag sådan iver, jag ville gå längre och till nästa ställe. Längtan till Norrland är obeskrivlig. Att kunna GÅ dit.
Det ekade i mitt huvud som en trasig melodi.
För varje snöflinga som sällsynt droppade på vägen var lyckan totalt. Varje frostig natt och jag sov som en princessa.
Som en känd robot sa: "Ill be back!"
(Förhoppningsvis har vintern kommit ikapp och jag får mötas av snö snö snöö! Och ja, egentligen är jag ELSA men berätta inte det till nån)