En dag i november, gjorde jag en vandring runt Övre Glottern. Trots att vädret inte var det bästa, solen lyste med sin frånvaro, det duggade lite lätt och var två grader kallt, så var det ändå underbart att få komma ut i naturen några timmar.
Det finns något rofyllt i det färglösa tillstånd som naturen befinner sig i nu. Inga färgsprakande färger, inga överaskningar, inga utsvävningar, inte ens någon stress att det vackra snart är förbi och inte så mycket folk ute. Bara ett stort lugn. Och en stillhet som är underbar.
Regndroppar på granarnas grenar. Jag stannade upp och tittade på dessa, när jag ändå hade all tid i världen, ja åtminstone tills mörkret la sig över skogen. Regndropparna, de obeslutsamma, hänga kvar eller kasta sig ut och krossas mot marken. Små detaljer som man inte stöter på i stan.
Lagom till mörkret kom var det ändå dags att bege sig hemåt och förbereda för en hemmakväll. Tända lite ljus och njuta av mörkret. Ja, för dagarna är korta nu och mörkret är stort. Men när man har varit ute en hel dag, då är det bara mysigt med mörker och kyla.
Jag kommer gärna tillbaka. Snart.
