Jag har stora problem att sova och koppla av. Pam likaså. Tjejerna klarar det bättre. Men jag vill bara vara ute hela tiden, utnyttja ljuset i vad om tycks vara den eviga solen i detta område och helst fiska! Vila får vi göra när mörkret kommer.
Så jag fick låna en rulle av grannen. Lite osmord, oanvänd, men fullt duglig, så å det snaraste rusar jag över fjället till Eqalunnguit, so betyder Öringens plats. För det första är det en mycket vacker plats. Fina runda, sammetslena berg, en stort fjord, där isberg flyter omkring och den friskate och mest hälsosamma av luft. För det andra är det 10 meter av stenig ström som skiljer havet å ena sida, och en fjällsjö å den andra. Jag har noga kollat kartan, men som alltid får man känna sig för lite. Det ser djupare ut på sjösidan och jag vill inte fastna igen, eftersom jag redan fått mitt Shimano spö förstört av idioti. Efter några kast får jag upp två sjuryggar. Beniga, knotiga och inte vackra, men har ett kött som smakar som abborre.
Men jag är ju här för att förhoppningsvis få fjällöring, så jag traskar västerut längs strandkanten och betar av så mycket jag kan. Just när jag vill ge upp, nappar det. Och det blir direkt kamp, plötsligt ett hopp ovan ytan, ser ut som en stor fin fisk, säkert öring, så jag håller ned spöt för att undvika hopp. Så har jag den. En oerhört vacker fjällröding!
Det går bara inte att beskriva lyckan. Det är tio år sedan jag fiskade på allvar och jag inser direkt hur mycket jag saknat känslan av att fiska i det fria och den stora fantastiska naturen. Med den bästa känsla som finns. Det känns jordnära, äkta, rätt och spännande. Oj, hur jag har saknat detta! Jag visste inte!
Lika spännande är det att visa tjejerna den här oerhört fina fisken, ack, så vacker. Lika god är den att äta. Nästa dag får jag en stor 4 kg tung grönlandstorsk på spöt! Det går av igen, men jag har den. Nu är oron, hur skall vi klara vintern om jag inget spö har?
Bäst av allt dock är när hela familjen gör en 14 km lång fjälltur, samma dag som jag får torsken, och jag ser hur tjejerna älskar naturen. Speciellt Eva. Blyg i skolan, men på fjället kommer hon till sin rätt. Klok, tålig, hjälpsam och hon verkligen älskar att vara ute och upptäcka.
Följ färden närmare på https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg