Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.
Vintern som inte ville ge med sig
Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?
Rapporterna som kom in strax före avresan berättade om massor med snö i Padjelanta och Sarek. Folk avrådde från att åka upp. Jag har ju gått i sommarsnö i fjällen åtskilliga gånger förut så direkt orolig var jag inte. Men det kunde ju bli omvägar och ta extra tid.
När jag kom upp till Kvikkjokk fick jag genast höra historier om någon som hållit på att råka riktigt illa ut på Padjelantaleden. Han hade brakat igenom ett snöfält och hamnat i en kraftig jokk som rann under. Somliga hade säkert avskräckts av snörapporterna och uppskjutit sina fjällresor. Men det fanns som vanligt en del folk från kontinenten som var tidigt ute och hade planerat att gå. Stugorna skulle öppna 29 juni. Det var några dagar kvar dit men de som hade tält med sig gav sig av.
Upp på Vállevárre
Jag fick båtskjuts över Gamájåhkå den 26 juni och började gå den långa backen genom skogen upp till Prinskullen. Det var hyfsat väder, med en aning duggregn men också några solglimtar. Myggen hade börjat dyka upp men de var inte många och besvärande.
På den flacka platån Vállevárre var det i princip snöfritt. Jag fortsatte mot de små sjöarna i andra änden där det finns bra lägerplatser. En flock med minst 11 fjällabbar drog omkring som ett gäng pirater på heden. Detta tydde på att det var ont om sork och lämmel i fjällen och att de inte tänkte häcka denna sommar. Jag såg heller inga fler labbar under resten av vandringen. (När jag sedan var uppe med vänner i augusti såg vi dock en vilsekommen labb så några gnagare fanns det uppenbarligen. Vi såg en lämmel också.)
På stigen mötte jag en man som kom gående i hög fart. Han hade varit ute ett par veckor och hade siktet inställt på en sen kvällsmat som han blivit lovad på fjällstationen. Det skulle dröja 6 dygn innan jag pratade med någon människa nästa gång. Men det visste jag förstås inte då.
Mot vinden
På natten blåste det upp. Vinden fortsatte på morgonen och kom från Vállevágge, den dalgång jag skulle upp i. Jag skrev följande i dagboken: "Är inte van vid detta liv, det känns delvis egendomligt. Men rutinerna sitter nog i kroppen och kommer fram, den ena efter den andra. Det kan bli tufft att ta sig igenom Vállevágge om blåsten trycker på." Trots att jag vid det här laget har hunnit med ett stort antal fjällfärder så hinner kropp och själ under vintern glömma vad det innebär. Jag har stor respekt för vad som kan inträffa i naturen och precis i början av en färd känner jag det starkast.
Förmiddag på min lägerplats på Vállevárre. Ryggsäcken är packad och jag är redo att gå mot Vállevágges djupa ravin som skymtar i bakgrunden. Molnen över ravinen gjorde mig betänksam. Just då såg det ut att kunna bli vilket slags (o)väder som helst.
Dagen blev otroligt blåsig, med en kraftig och kall vind rakt mot kroppen. Trots att jag har glasögon som tar mycket av vinden rann ögonen ofta. Ibland var det till och med svårt att se. Kylan sög musten ur kroppen medan jag pressade mig framåt. Det var frestande att bara tänka på själva vandringen men jag hade ju ett arbete att göra också. Det fanns rösningar att dokumentera och jag behövde fler foton till bokmanuset. "Glöm inte att få med folk i bilderna", hade förlagschefen sagt. Jaha. Men här fanns inte en kotte inom synhåll som jag kunde fotografera eller be om hjälp.
Sedan var det en rösning jag som gärna ville hitta. Jag hade hittat ett svartvitt foto av den i en bok från 1988 och jag har letat efter den flera gånger utan resultat. Så här ser den ut:
På fotot ser man att den står på östra/norra sidan av Vállevágge, dit jag alltså var på väg. Där hade jag förra året, tillsammans med vännerna Henrik Micael och Laara, funnit en rösad väg. Men just denna vägmarkering hade vi inte lyckats se. Och inte heller nu hittade jag den. Fanns den verkligen? Eller hade den fallit omkull och försvunnit? Men jag kunde inte ens upptäcka den stora flata stenen som rösningen stod på. Så kanske jag trots allt hade missat den. Jag hoppades på en sista chans på hemvägen. (Foto: Lars G Hedlund 1987, med tillstånd.)
Kylan ökar
Jag hade tänkt att gå genom hela Vállevágge och ha nattläger några kilometer efter den. Men vandringen var tröttande och tog tid. Dalen ligger högt, ca 1000 meter och däröver, och det låg stora snöfält kvar. Snön gick i och för sig ganska bra att gå på, eller gå runtom. Däremot kom jag inte så långt som jag hade tänkt. Redan ett par kilometer före passpunkten beslöt jag att stanna och slå läger.
När jag skulle packa upp ryggsäcken fungerade inte mina händer som de skulle. Det var inget som märkts när jag var i rörelse. Fingrarna var så stela att jag inte fick upp alla snäpplåsen på remmarna. Den sista remmen fick jag dra ut för att komma åt packningen. Lyckligtvis klarade jag sedan av att sätta upp tältet (även om det gick väldigt fumligt). Innan jag orkade laga mat slumrade jag i sovsäcken ett par timmar. Kroppen hade säkert blivit rejält nerkyld under dagen.
På morgonen var vattnet utanför tältet fruset. Ett par snösparvar landade helt nära och hoppade omkring en stund. Andra snösparvar sjöng med ödslig ton i närheten. Fjällets fåglar har mycket av just ödslighet och melankoli i sin sång, tycker jag.
Morgon vid tältet. Platsen bestod av en liten markplätt där någon byggt en ring av stenar för att få skydd mot vinden. Detta är ett av (väldigt) många foton som jag tog under vandringen, med systemkameran monterad på ett litet stativ. Med andra ord: selfies tagna till en helt ny nivå.
Lägerplatsen från en annan vinkel. Stenringen hade jag fått vetskap om förra året av Henrik Micael som kände till den sedan tidigare. Vi passade på att positionera den med GPS. Även om jag inte är så förtjust i sådana byggnadsverk i fjällen så kom den väl till pass nu. Intill finns en låg rygg av blockmark som gav ytterligare skydd mot den iskalla, hårda vinden. GPS: N 7437679, E 604790 (SWEREF 99 TM).
En tanke om lättpackning
Under de senaste 15 åren har min packningsvikt efterhand minskat, men jag är långtifrån någon lättpackare - än. För när det kommer till den riktigt lätta utrustningen är jag ambivalent. Både lockad och tvivlande. Kan en enkel tarp duga i ett väder som detta? Och ett minimalt liggunderlag och en "halv" sovsäck?
Jag vet inte för jag har aldrig provat. Men vad jag däremot vet är att ett tält som effektivt tar vinden - som mitt Akto - känns som en varm och skön bostad att söka skydd i. Som då på kvällen, när en närmast nollgradig kulingvind rasade fram över fjället efter att ha blästrat mig hela dagen.
Nu vet jag ju att utvecklingen av friluftsutrustning går med rasande fart. Så jag misstänker att det finns alla sorter av exempelvis "bostäder", mellan enklaste tarp och 4-säsongers tygbunker. Den metod jag hittills använt är att välja något som är lite lättare än det jag tidigare haft. Men det är ju inte särskilt radikalt och förändringstakten blir låg. Med den metoden hinner jag nog inte bli en "riktig" lättpackare förrän jag fyller 90 (om jag nu blir så gammal). Och då tänker jag inte ens bära grejerna utan bara köra dem på min rullator.
Nya upptäckter
Jag packade ihop och gick vidare. Solen lyste från blå himmel och det hade nog blivit en varm dag om inte det inte blåst så mycket. Det var inte lika kallt som dagen innan och i slutet av Vállevágge kändes temperaturen ganska behaglig.
Nära passpunkten låg stora mängder snö kvar. Men det var inte direkt svårt att ta sig fram. Själv passpunkten tänkte jag inte passera eftersom Präststigen inte gör det. Jag satte istället kurs mot en rösning som ligger flera hundra meter vid sidan om och som är den bästa vägen. Det var faktiskt väldigt bra att det låg snöfält kvar. Ett nerfallet röse jag aldrig sett förut avtecknade sig mot allt det vita bakom. Dessutom var detta röse en saknad bit i det stora stigpusslet. Det kunde tolkas som det ställe där prästföljena (åtminstone ibland) gick över från den östra till den västra sidan av Vállevágge. Mitt fynd gjorde mig upprymd och glad. Det blev fler selfies.
Färden gick vidare nerför den mycket steniga sluttningen mot Habres och Ruonasvágge. Trots att jag gått här en handfull gånger så fann jag några nya vägmarkeringar. Det finns helt enkelt många i detta område. Då blir en viktig del av mitt arbete att bedöma vilka som är tillräckligt gamla för att vara intressanta. Vilket är svårt.
På den sista biten ner till jokken i Ruonasvágge kan man stöta på gamla stigar. En del av dessa användes säkert för både 175 och 325 år sedan, alltså både av prästerna och av gruvfolket.
Nästa läger hade jag vid Slihtavágge, precis före uppgången till den minimala sjö som kommer före Buojdes. Hela backen var täckt av ett stort snöfält som vinterns stormar från nordväst hade lassat upp. Som kvällsunderhållning hade jag de ljuvliga tonerna från snösparv och ljungpipare.
Natten blev återigen kall, dock inga minusgrader. Solen värmde tältet tidigt på morgonen men det var bara tillfälligt. Jag var fortfarande ovan vid detta nya liv och kände mig lite konstig till både kropp och själ. Men efterhand som förmiddagen fortskred så blev det bättre.
Sjön Buojdes var till stora delar istäckt. Men storlommarna hade intagit sitt revir och simmade och dök om vartannat.
Efter sjön Bajep Buojdes går vandringen på en sluttning som lutar ner mot Tarradalen. Söderut ser man hela vägen Stájggás (Staikas) isiga profil.
Arbete bland snöfälten
De följande fyra dagarna fortsatte mina undersökningar av Präststigen. Jag inventerade området efter sjön Buojdes, och särskilt noga mellan Gárránisjåhkå och Tjåggŋårisskájdde. Det blev långa, ljusa dagar på min favoritarbetsplats - fjället (som ju dessutom är den bästa platsen för mental vila som jag känner till). Jag hade "vita fläckar" som skulle finkammas och åtskilliga tips från andra vandrare att följa upp. Samt en hel del idéer från förra årets vandring med Laara och Henrik Micael. Det var oerhört spännande, varje dag och varje timme.
Ovan: En snödriva från vinterns stormar. Det blir ofta sådana på läsidan av raviner, sluttningar och branta berg. Men inte alla är så här stora. Denna fanns väster om sjön Vássjájávrátja.
Efterhand fylldes kartan på med nya rösningar. Fler och fler avsnitt av Präststigen blev tydliga. Jag tror nu att bilden är ganska komplett. Men helt säker kan man inte vara. Det finns fortfarande vissa arealer som jag inte hunnit med och där kan finnas markeringar för alternativa vägval. För man gick nog inte alltid på exakt samma sätt utan tog ibland en väg vid sidan om.
Det finns även några förbryllande rösen som står på "fel" ställen och vars funktion jag ännu inte kunnat klura ut. Området innehåller alltså hemligheter som inte uppdagas sådär utan vidare. Men det är sådant som gör historia och arkeologi väldigt spännande!
Ovan: ett nytt fynd för i år. Vägmarkeringen står nära den punkt där Präststigen sannolikt korsade nutidens nationalparksgräns och gick över till Padjelanta. Denna pusselbit har jag saknat. Det är nästan två kilometer från den plats där jag för ett år sedan trodde att övergången kunde vara! Ett viktigt fynd, alltså.
En av mina lägerplatser. Denna ligger på en långsträckt avsats på Vássjábáktes nordvästsluttning, ett par kilometer norr om (den stora) sjön Vássjájávrátja. Dagen efter packade jag ihop och fortsatte undersökningarna. Det tog många timmar, och när det var dags att hitta en ny lägerplats var denna den närmaste och bästa. Så det blev oväntat två nätter i rad just här. Bakom tältet syns ett litet stigröse. Fotot taget mot söder.
Ovan: Mitt kök som jag uppgraderat med ett hemmagjort vindskydd. Skyddet + 3 metallpinnar väger 35 gram. Bottenfolien är dock Primus och medföljde köket. Den kan även fungera som lock till en kastrull.
Kvällsljus över Padjelanta, på andra sidan gränsen mellan de två nationalparkerna. Inte mycket barmark där. På sareksidan låg det också en hel del snö (se nästa foto) men inte lika mycket. Ju längre västerut desto mer snö, således. Åtminstone detta år.
Folk på fjället
En av dagarna såg jag vandrare. Det var fyra personer som kom norrifrån, från Tjåggŋårisskájdde. Jag satt just då på en sluttning i Njoatsosvágge och åt lunch. Gruppen tog sig långsamt fram på snöfälten (det var mycket snö i gränslandet mellan Sarek och Padjelanta). De stannade flera gånger och såg ut att diskutera vägvalet. Så småningom gick de vidare in i Njoatsosvágge som på den nivån var nästan helt täckt av snö och is. Jag misstänkte att de skulle få en hel del svårigheter om de tänkte ta sig över glaciärjokkarna längre fram. Hoppas verkligen att det gick bra för dem.
Foto: Njoatsosvágges nordvästra mynning. Vandrarna har satt kurs in i dalgången. Fjället var en mosaik av snöfält och barmark om vartannat. I mitten i bakgrunden syns den flacka ryggen av berget Álggavárre (Alkavare).
En lätt tanke till
Samma dag som jag mötte de 4 vandrarna lämnade jag ryggsäcken några timmar för att enklare kunna undersöka några områden. Naturligtvis var det skönt att slippa packningens tyngd och kunna röra sig med mindre ansträngning. På den punkten är jag helt överens med dem som förespråkar lättpackning.
Men så är det detta med skodon.
Mina skalkängor från Lundhags fungerade utmärkt att gå omkring med, både på och genom snöfälten. Och jag passerade enkelt smältvattenjokkar som var 2-3 decimeter djupa. Och så vidare. Visst väger kängorna något, men i denna snöterräng höll jag mig torr och varm hela tiden, även när jag vilade.
Skulle jag kunna tänka mig att byta ut dem mot någon typ att låga skor som kanske bara väger en tredjedel av vad kängorna väger? Jag tvivlar. För kan man verkligen gå med meshskor (eller liknande) i flera decimeter djup snö, våt och smältande, med både synliga och osynliga rännilar under? Håller man fötterna varma eller tvingas man till ständig rörelse för att producera energi? Och kommer inte strumpor och fötter förr eller senare att blötas ner av svett, kondens eller iskallt vatten?
Ja, så funderar jag. Men det kan ju hända att jag någon gång i framtiden ändå prövar. Fast då tänker jag ha snällare omständigheter än de jag hade nu. Gott om tid ska jag också ha. Och naturligtvis mina kängor i närheten. Som reserv.
Fåglar vid Vássjájávrátja
Sjön var till stora delar istäckt, men det fanns öppna vattenytor. Där simmande alfågel, vigg och ett bergandspar. Bergänderna gjorde mig glad, men ännu gladare hade jag blivit om jag kunnat påvisa att de häckade. Det är nämligen mycket svårt att få sådana rapporter från fjällen, och fågelforskningen efterfrågar det.
Detta andpar var kvar två dagar senare, men det var konstigt att inte en av dem låg på bo. Även andra gånger har jag sett bergänder i fjällen under denna tid men utan att kunna få något säkert bevis för att de häckat.
Utsikt mot norr från den låga bergsrygg som ligger mellan den lilla och den stora Vássjájávrátja. Präststigen går på sluttningen på andra sidan sjön.
Även detta foto är taget från bergsryggen, men åt sydost. Topparna är, från vänster: Vássjátjåhkkå, topp 1773 (med Tsahtsa som den vita toppen bakom) samt 1401 (den lilla knölen längst till höger).
Några funderingar om hur man gick förr
En av dem som gett mig många tips om rösningar och små stenhögar är Hans Pettersson här på Utsidan. När jag följde upp några av hans tips i området mellan Gárránisjåhkå och Vássjájávrátja slog det mig att gamla tiders resenärer tycktes undvika fördjupningar i terrängen och istället föredra höjdryggar. Medan vi nutida vandrare ofta tänker precis tvärtom: finns det en grund jokkravin så följer vi gärna nere i den. Men förr gick man istället på kanten, eller på en förhöjning vid sidan om!
När man tänker efter så är det ju ganska självklart. Där en jokk rinner är det ofta stenigt och blött. På sommaren ligger snön kvar längre. Däremot är förhållandena på markförhöjningar ofta bättre, det är torrt och och snön försvinner snabbt. Därför går Präststigen i allmänhet på sluttningar, förhöjningar och platåer. Under min vandring låg det stora snöfält kvar på många ställen men Präststigen var enkel att gå överallt. I princip alla rösningar var framtinade och lätta att se. På grund av snön var de rentav extra väl synliga, vilket gjorde det enklare för mig att upptäcka sådana jag inte sett förut.
Någon att prata med?
På den femte dagen av min tur började jag fundera på om jag skulle gå ner till stugorna i Darreluoppal och övernatta där. Jag hade ju inte pratat med någon människa på hela tiden och kände att det skulle vara trevligt att få några ord med stugvärd och gäster. (Detta tog jag som ett starkt bevis för att jag inte är någon enstöring utan i själva verket ganska social.)
Nu hann jag inte med allt jag skulle göra, så jag fortsatte med mina undersökningar en dag till. Så först efter 6 dygn, på kvällen den 2 juli, satte jag kurs mot stugorna. Vid det laget hade själva Padjelantaleden varit snöfri länge så jag var säker på att det var gott om folk ute på vandring.
Men som vanligt har man ju inte rätt om allt det man tror sig veta. (Fortsättning följer.)