Arjeplogsfjällen vid mitten av augusti. Tanken var att gå från Silvervägen upp till Ikesjaure. Jag justerade planen något efter start och hamnade istället i en magnifik liten dalgång utan namn, in mot norska gränsen vid Jiervas.
Läger vid Jurun
---
Stigen upp till Jurun är kuperad och småtråkig. Forsarna när man når bron över Sieldutjåhkå desto mer sevärda, med vattnet färgat vackert turkosa. Över fjällen i väster vilar hotfullt mörka moln, och jag skyndar mig att sätta upp tältet.
Rosenbinka. Det blommar fortfarande i fjället, men mycket börjar vara blekt och slitet. Hösten vilar runt hörnet.
---
Jag lämnar stigen och siktar mot högfjällen i väster. Ett hinder på vägen är Ikesjåhkå som saknar bro. Den går dock bra att vada vid inloppet i Jurunjaure, där jåkken delar sig i tre fåror. Nu följer jag Stuor-Jiervasjåhkå upp i den högt belägna dalen under Stuor-Jiervas. Det var något som Claes Grundsten skrev om dalen som lockade mig. Ett sandursdelta, och en säreget innesluten plats omgiven av högfjäll. Stigningen går liksom i gigantiska trappsteg. Det översta steget avslutas med ett magnifikt vattenfall.
---
Sedan står man inför dalen, med det norska fjället Argalaitjåkka rakt i väster. Det är kargt med mycket sten och lite grönt. På de omgivande fjällen ligger stora snöfält. En känsla av isolering och tidlöshet kommer till en. Grundsten hade rätt, det är verkligen en plats för eftertanke och reflexion. Men vädret ska bli sämre, vintern krypa på, och en känsla av ogästvänlighet och tungsinthet ta över.
Det norska Argalaitjåkka dominerar i dalens västliga riktning. Till vänster det speciella sandursdeltat.
---
Vattnet har den karakteristiskt turkosa glaciärfärgen.
---
Regnet kommer på morgonen när jag inleder min vandring västerut genom dalen, och håller sedan i sig oavbrutet fram till min hemresa dagen efter. Det övergår snart till rent snöfall av den blöta sorten. Temperaturen pendlar uppskattningsvis mellan noll och tre. Det blir en kontrasternas vandring.
---
Norska Björntoppen, Bärgna, 1709, skymtar en kort stund när molnen tillfälligt behagar öppna sina slöjor. Nysnön målar topparna i grått.
---
Jag passerar omärklig över gränsen till Norge, rundar Uhtsa Jiervas genom det 1200 meter höga passet och står sedan inför Argalaivagge. Detta är också Junkerdals nationalpark. Molnen öppnar sig för en kort stund och det karga men magnifika landskapet, med Björntoppen, Bärgna rakt i söder. Här rör sig nog aldrig någon människa. Ett verkligt bakvatten. Är det isolering man är ute efter så är det rätt plats.
Min sista lägerplats. Kargt var ordet!
---
Min sista lägerplats blir vid den svensk-norska gränsen in mot Laddevagge på 1100 meters höjd. Nu är det mesta blött, inklusive sinnelaget. Jag saknar ett rejälare tält som kan erbjuda ett torrare klimat. I sånt här klimat blir det sköra skyddet från tältet allt man har, att kunna krypa in i och försöka hitta lite trivsamhet. Och när det är blött och fungerar illa så blir det onödigt kämpigt. Men mer om utrustningsproblemen sedan.
Isflak i Laddejavrre
---
Vandring österut genom Laddevagge är dalen med sandursdeltats raka motsats. Här härskar vintern och svårmodet. Den är besvärlig att vandra och inget jag rekommenderar. I Laddejavrre ligger stora isflak. Väl igenom och i sluttningen ner mot Jurunvagge blir den avlägsna grönskan som en overklig hägring. Det finns fortfarande liv i denna värld!
Neråt sluttningen övergår snöfallet i regn, och jag beslutar mig för att gå milen tillbaks till vägen i ett svep. En till natt i det blöta tältet, med den nu ännu blötare sovsäcken, känns helt enkelt bara för motbjudande!
***
UTRUSTNING
Några ord om den bristande utrustningen. Tältet, ett Nordisk Telemark 1 LW, har onekligen sin fördel i den låga vikten. 930 gram allt inräknat, vilket känns oerhört smidigt och behagligt i packningen. Jag har ägt det i ett par år nu och sovit upp mot trettio nätter i det.
Tältet är helt spänt på utsidan, men klarar inte att hålla emot regn, och ännu mindre snö, och hänger därför ner och trycker mot innertältet i långändan. Den redan låga takhöjden får innertältsduken att tynga än mer mot sovsäcken. Ventilationen funkar dåligt i det blöta och kalla klimatet och kondens ligger som en smet över såväl ytter som innertältsväven. Det går helt enkelt inte komma undan. Sovsäcken blir blöt, något som bara inte får ske, inte på det viset!
En skada som jag upptäckte på yttertältsväven. Det måste vara gjort på nån tidigare tur, oklart hur. Gissningsvis har duken dragit mot en skarp kvist. Tre-fyra centimeterlånga revor i en linje.
Den sista skadan skedde med liggunderlaget, ett Exped Synmat UL som jag ägt och njutit av att använda under två-tre år nu. En kväll när jag bytte position i sovsäcken hördes en smäll underifrån. Jag stelnade och väntade att luften skulle börja pysa ut ut underlaget! Inget mer hände och jag lät det bero. På morgonen såg jag att två av kanalerna hade blivit till en! Delamination har jag läst om på dessa underlag, och nu var det min tur. En knöl att ligga på, inte så bekvämt, och när ska nästa fog gå upp?
Det är först i en utsatt situation som man verkligen börjar värdera sin utrustning, och inser att pålitliga grejer är det viktigaste, även om de väger lite mer. Jag antar att ultralätt utrustning kommer med ett pris. Gissningsvis kommer jag att ersätta tältet och underlaget med något som kanske väger mer, men som jag törs lita på även när det gäller!
Tältet är till salu till bra pris (förslagsvis 1800kr) för den som känner sig hågad att laga det (de små revorna i yttertältsduken alltså. Även packpåsen är trasig, men den går ju ersätta med valfri förvaringspåse om man inte kan laga den).
Och så förstås, här är filmen från turen:
/EN